”What are the words you do not yet have?” frågar författaren och aktivisten Audre Lorde i sin essä The transformation of Silence. I Scratching the surface skriver hon om hur vi alla har programmerats till att reagera på olikheter med rädsla och misstänksamhet. Vi lägger energi på att låtsas att de är omöjliga barriärer att överbrygga eller förtränga att de alls existerar.
Vita feminister har genom historien tenderat att enbart fokusera på patriarkalt förtryck, och har därmed sett bort ifrån ras, sexualitet och klass. Ordet ”systerskap” har i den vita feminismens historia varit ett ord som inte omfattar alla (vilket blev tydligt under #metoo).
Lorde skriver att rasism, sexism och homofobi utgår ifrån en oförmåga/ovilja att se olikheter som en dynamisk mänsklig kraft. Hon skriver att den som inte lever sitt liv i en skyttegrav har svårt att förstå att striden mot avhumanisering är oupphörlig. Fokus bör ligga på de ekonomiska, politiska och sociala krafter som som har sönder oss och vår värld. Rasism, skriver hon, finns också i en akademisk struktur, ointresserad av förändring och mån om att strider ska ske informellt, ”i köket”.
Säg att sociala medier är ett kök, dock mycket opersonligt. Alla vet hur lätt det är att kommentera, kritisera, vrida och vända på ord. Inget utrymme för nyanser, och fullt av självutnämnda experter. Det är inget konstigt i en tid där individualismen regerar. Positioneringar, tävlingar i radikal eller akademisk kunskap, när vi är många som famlar efter de ord vi ännu inte har. Författaren och aktivisten Sara Lidman skrev om att dra akademiska handskar över blodiga händelser. I ett akut läge borde vi inte ha tid och energi att märka ord ord eller mästra.
Många engagerade människor lider av psykisk ohälsa (engagemang i människorättsfrågor förutsätter en känslighet, inklusive vrede).
Viktigt att komma ihåg, om vi mästrar kamrater på grund av deras omedvetenhet eller okunskap, är två saker: 1) Många engagerade människor lider av psykisk ohälsa (engagemang i människorättsfrågor förutsätter en känslighet, inklusive vrede). Det kan en tycka är ovidkommande när ett krig eller en revolution utkämpas, men det går inte att ”stå över”. Vi vet för lite om mänskors trauman, bakgrunder, livssituation. Därför krävs ett stort mått av hänsyn och omtanke, andra kan inte förväntas vara ens spegel, eller ha kommit till samma insikter.
Den kvinnoseparatistiska organisationen Mujeres Libres, verksam särskilt under Spanska inbördeskriget, kämpade för organisera kvinnor som fastnat i hemmet, kvinnor som saknade utbildning, som inledningsvis inte ens förstod att de hade rätt eller möjlighet till emancipation. Detta dels för att bredda och fördjupa motståndet mot fascismen och patriarkatet, dels förstås för att frigöra kvinnor från förtryck. Ett yttre förtryck blir som bekant lätt ett inre. Om mänskor känner sig dåliga, dumma i huvet, om mänskors psykiska problem förvärras, förlorar vi viktiga röster och resurser i den fortsatta kampen mot rasism, polisvåld, stat och kapital. 2)
Detta är precis vad högerkrafter, politiker och poliser vill. Att vi ska strida mot varandra. Det är en sanning med rötter djupt ner i historien. När vi börjar slå varandra på fingrarna, vi som vill åt samma håll, så spelar vi fienden rätt i händerna. Jösses så de älskar interna bråk, och särskilt om dessa sker på sociala medier, så vi håller oss borta från gatorna, inte börjar bränna ner polisbilar, räddar förvarstagna, utför blockader.
När konflikter uppstod bland de Spanienfrivilliga samlades gruppen och frågan ställdes: Varför är vi här? Svaret, gemensamt: För att bekämpa fascismen!
Om vi retar oss på en kamrat av personliga skäl, så är detta något vi i ett akut läge kan stå över. Om vi retar oss på en kamrat av politiska skäl, även om vi delar mål, kan det vara en god idé att samtala direkt och inte via en så exploaterad, avlyssnad och opersonlig arena som sociala medier. Det är lätt hänt att vi bryter ner istället för att bygga upp varandra. Vi behöver se var vi kan bidra, istället för att fokusera på ”svagheter”.
Det finns olika områden att verka på. Vi måste prata om hur vi ska arbeta vidare, hur motståndet kan förstärkas och hur vi kan stärka varandra – så att vi får med oss så många som möjligt. Här i Gävle är det en evig utmaning, vi är alltid för få, för många uppgifter, överväldigande känslor av både ilska och maktlöshet, som alltför lätt blir till konflikter och utbrändhet.
När vi är i affekt och vill förändring blir det fel ibland, fokus tappas och ibland bränner det till, konflikter uppstår i varje skyttegrav, eftersom läget är pressat, ovisst, farligt. När konflikter uppstod bland de Spanienfrivilliga samlades gruppen och frågan ställdes: Varför är vi här? Svaret, gemensamt: För att bekämpa fascismen!
I Mujeres Libres anda känns det oerhört värdefullt att kunna vägleda varandra, lyssna, lära, diskutera kampmetoder och organisering. Viktigt är att ställa frågor, kritisera, men det är också viktigt hur vi pratar med varandra; förståelsen för bakgrund och resurser. Individualismen måste också frågasättas, som varande en priviligerad maktposition, behovet att visa upp oss som välformulerade, ”duktiga”.
Duktighet är inget som bygger en bestående rörelse, ett starkt kollektiv. Men insikt, mod och omhändertagande av varandra är. Audre Lorde igen (i en mix av citat ur essäsamlingen Your silence will not protect you):
Rasism är verkligt i allas våra liv, här och nu. Som svarta kvinnor har vi rätt och skyldighet att alliera oss med vem som helst som delar kampen, och att försöka skilja på vad som är nödvändigt för överlevnad och vad som är destruktivt. Skuld och försvar blir stenar i en mur vi stångar oss mot, det gagnar ingens framtid. Överlevnad är inte en akademisk förmåga, det är att lära sig att stå ensam och att göra gemensam sak med andra som identifierar sig som stående utanför strukturen – för att kunna definiera och söka en värld där vi alla kan blomstra. ”For it’s not difference which immobilises us, but silence. And there are so many silences to be broken”.
