Jag vet inte hur ni har det, men jag deltar regelbundet i evenemang där olika jämställdhetsprojekt diskuteras. Nu menar jag inte teoretiska diskussioner på universitetet utan mer arbetsplats- och branschspecifika sammankomster. För många tycks bristen på jämställdhet inte vara något större problem. Det ska förvisso skrivas handlingsplaner för både jämställdhet och mångfald, men oftast hamnar dessa på någon hemsida för att aldrig förverkligas.
När jag såg elevföreställningen I väntan på vadå? på Teaterhögskolan i Malmö häromdagen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag valde att göra bådadera. Det var nog bäst så. Skådespelarstudenterna Anna Granquist, Daniel Nyström och Caroline Söderström hade nämligen gjort en föreställning baserad på genusvetaren Vanja Hermeles rapport I väntan på vadå? Teaterförbundets guide till jämställdhet. I stort sett hela texten var hämtad från denna rapport. Direkta citat från några av Sveriges mest inflytelserika regissörer, skådespelare och kulturchefer användes i föreställningen. Ytterligare uttalanden av kulturministern och några teaterkritiker från Aftonbladet och Dagens Nyheter hade använts till en hejdlöst rolig föreställning om vad teaterfolk säger för att slippa ta itu med bristande jämställdhet inom scenkonsten.
Föreställningen inleddes med två kvinnor som inte får spela Samuel Becketts I väntan på Godot utan som bara står där för att sedan gå över till en citatkavalkad av typen: ”I klassisk balett lyfter männen kvinnorna eftersom de har musklerna därtill”. Föreställningen nöjde sig inte endast med gestaltningen av korkade uttalanden utan gestaltade också en rad situationer där kvinnor trakasserades sexuellt och spottades i ansiktet alltmedan de log och mekaniskt upprepade att det minsann inte gick någon som helst nöd på dem och att de givetvis varken var förtryckta eller underordnade.
Jag kom att tänka på Simone de Beauvoirs analys av kvinnan som en manlig fantasi. Hon är allt han inte är, men bedöms alltid i relation till honom. Visst är det tröttsamt?
Föreställningen avlutades följdriktigt med en bildserie på kanoniserade teatermän. Den ene efter den andre, med eller utan cigarr i mungipan.
I väntan på vadå? är i likhet med Vanja Hermeles övriga rapporter, uppsatser och böcker om bristande jämställdhet inom svensk scenkonst och filmindustri en nyttig och obligatorisk läsning för alla som vill göra något åt saken. Med skådespelarstudenter som har huvudet på skaft och hjärtat på det rätta stället känner jag mig – åtminstone för stunden – hoppfull inför framtiden.
.


