Det känns i luften att det är ett avgörande val som närmar sig. Nederlaget i grundlagsomröstningen 2007 i samma fråga kunde uppfattas som en tillfällig motgång; dessutom var grundlagsförslaget inte ens oomstritt inom själva chavismen och det gav i varje fall regeringen Chávez en möjlighet att visa att den accepterade valförluster. Men ett ytterligare nederlag skulle vara svårt att se på något annat sätt än som att den ”bolivarianska revolutionen” stannat upp och hamnat på defensiven. De flesta opinionsundersökningar ger i dag ett svagt övertag åt jasidan.
Grundlagsförslaget som landet kommer att rösta om ger egentligen alla valda makthavare rätten att ställa upp i val för ett obegränsat antal mandatperioder, men uppmärksamheten har helt koncentrerats till en av dem – Hugo Chávez. Även om de flesta anhängare ser beroendet av en enskild person som en svaghet, är också nästan alla överens om att ingen potentiell efterträdare har dykt upp som förenar Chávez karisma, trovärdighet och stöd inom sektorer från den politiska mitten och långt ut på vänsterkanten. Om ”nej” segrar på söndag skulle den bolivarianska rörelsen stå inför en ganska oviss framtid 2013, när Chávez mandat går ut.
Så har också valkampanjen blivit hätsk. Oppositionen har allmänt beskrivit förslaget som ”oändligt omval” och rakt av jämfört det med diktatur. Regeringssidan har anklagat nejsidan för att tjäna en imperialistisk komplott mot Venezuelas självständighet.
Sådana anklagelser riktas närmast rutinmässigt mot Chávez kritiker, men denna gång finns det viss substans bakom dem. Den 9 januari offentliggjorde journalisten Pedro Carvajalino från tv-kanalen Avila teve påstådda mail med planer för ett hemligt möte mellan företrädare för Venezuelas tre största oppositionspartier, den regeringsfientliga nyhetskanalen Globovision och den amerikanska ambassaden. Avila teves kameror hade då lyckats fånga de tre oppositionsledarna och Globovisions chef Alberto Federico Ravell på Maquieta-flygplatsen när de lämnade ett privat jetplan från Puerto Rico. Ingen av de fyra ville svara på frågor; Ravell tappade fattningen och kallade bland annat Carvajalino för ”fikus”. Senare har han hävdat att de fyra var i Puerto Rico för att möta icke namngivna chilenska kampanjexperter, men har inte kunnat förklara varför ett sådant möte inte hölls i Chile. Den utpekade USA-diplomaten har me
dgett att han befann sig i Puerto Rico vid samma tidpunkt, men enbart ”på semesterresa”.
En knapp månad senare publicerade en anonym användare på nyhetssidan Noticiero Digitals forum vad som påstås vara ett av protokollen från mötet. Dokumentet ger ett autentiskt intryck, men det finns inga konkreta bevis för dess äkthet. I det ger amerikanska PR-experter de venezuelanska deltagarna råd som att ”strunta i argument, det handlar om känslor”, man diskuterar hur resurser ska kunna kanaliseras till studentrörelsen ”diskret” och planerar för att framkalla varubrist i lagom tid till valet. Mest uppseendeväckande diskuteras en operation kallad ”Plan schacka kungen”, omfattande våldsamma aktioner med medverkan av element inom armén och polisen. Enligt protokollet motsatte sig de tre partiledarna planen, medan Ravell och USA-representanter insisterade på att våld var oundvikligt eftersom ”regeringen inte kommer att acceptera ett nederlag”.
Den venezuelanska åklagarmyndigheten har kallat de fyra till förhör.
Folkomröstningen kommer också vid en tidpunkt när Venezuela för första gången under Chávez står inför sjunkande oljepriser. Inget större problem, menar ekonomen Mark Weisbrot – Venezuela har betalat av största delen av sin statsskuld, lagt upp stora fonder och har över 80 miljarder dollar i valutareserv, vilket borde räcka för att rida ut den nuvarande krisen.
Det bygger dock på att oljepriset börjar vända uppåt igen till 2010. Skulle den prognosen inte slå in, skulle chavismen kunna stå inför en allvarlig kris – än värre då med ett nytt valnederlag bakom sig. Och omvänt – om ”ja” skulle vinna, och Venezuela dessutom visar sig förmöget att rida ut finanskrisen förhållandevis framgångsrikt, skulle Chávez ”socialism för 2000-talet” kunna framstå som ett starkare alternativ än någonsin.
