Vilken känsla av att tillhöra en stor, varm gemenskap! Så måste ju aktörerna i finansvärlden faktiskt ha upplevt den senaste tidens politiska händelseförlopp, när de europeiska regeringarna tagit krisen på allvar och bestämt sig för att rädda systemet. Trots att finansmännen så ofta betett sig totalt ansvarslöst – inte bara i USA utan överallt – är staten förlåtande, tröstande och belönar girighetens alla misstag med ytterligare gåvor.
För de verkligt doktrinära marknadsliberalerna är det naturligtvis i grunden en stor pinsamhet att det i slutänden bara är staten och skattebetalarna som förmår göra någonting åt den avstannade lånekarusellen. Men det kommer de säkert över och de kan nu, när väl börserna åter börjar stiga, sova gott i känslan av att när bankerna är riktigt illa ute – ja då tvekar inte staten att rycka in.
Inom loppet av några veckor har västvärldens regeringar pumpat in ofattbara summor för att få det finansiella systemet att kvickna till. Och visst, något annat har inte varit möjligt: Marknaden kan inte läka sig själv, har aldrig kunnat det och mönstret genom alla historiens finanskriser är just att staten vanligtvis måste kliva in som en sista långivare.
Samtidigt kastar räddningsaktionerna ett blixtljus över vad staten och det kollektiva handlandet hos stater förmår och är kapabelt till. Under 1980- och 90-talen växte inte bara en alltmer avreglerad global kapitalism fram utan också en helt ny pessimism när det gäller statens förmåga att reformera samhällen och överhuvudtaget påverka skeendena. Statlig inblandning i kriser förvärrar bara problemen, så har det hetat i otaliga utläggningar från Chicagoskolan eller andra libertarianska ekonomer och statsvetare. Och så plötsligt, hösten 2008, visar dessa stater sina muskler och inte bara det: Åtagandenas storlek framstår som smått ofattbara.
Föreställ er en bara avlägset likartad attityd till olika sociala reformer! Eller till klimatfrågan! Snabbinkallade toppmöten som på ett par dagar levererar tusenmiljarderspaket mot massfattigdom! Sådant finns inte på kartan. Den som ens andas att exempelvis den offentliga sektorn borde anställa några tiotusental fler anklagas omedelbart för ekonomisk oansvarighet och varje antydan om att det svenska överskottsmålet naggas i kanten bemöts med ramaskrin. Den självklara idén att a-kassan borde höjas och förbättras viftas bort som oansvarig.
Å andra sidan: vad är en arbetslös mot en bankdirektör? Inte mycket. Bankledningar kan nu kanske gå till sängs i en trygg förvissning om att samhället, den stora gemenskapen, älskar dem och är beredda att gå oerhört långt för att rädda deras verksamhet.
Den som är på väg att nu mista jobbet har inte den vissheten. Där säger staten: Sorry, vi kan inte hjälpa dig. Det är för dyrt.
Ett bra lästips i dessa tider är ekonomen Charles P. Kindlebergers Manier, panik och krascher; de finansiella krisernas historia: skarp, med litterära kvaliteter och en Mark Twainsk känsla för ironier när det gäller spekulationspsykologin: ”Det finns inget som har så störande inverkan på ens välbefinnande och omdöme som att se att en vän har blivit rik.”
