För den som intresserar sig för kombinationen av kultur och politik har hösten varit en riktig kick. I Malmö var det först European Social Forum och sedan Regnbågsfestival samtidigt som Malmöoperans uppsättning av Jonas Forssells operaversion av den argentinske dramatikern Ariel Dorfmans pjäs Flickan och döden fick premiär med Erika Sunnegårdh i huvudrollen. Det är […]
För den som intresserar sig för kombinationen av kultur och politik har hösten varit en riktig kick. I Malmö var det först European Social Forum och sedan Regnbågsfestival samtidigt som Malmöoperans uppsättning av Jonas Forssells operaversion av den argentinske dramatikern Ariel Dorfmans pjäs Flickan och döden fick premiär med Erika Sunnegårdh i huvudrollen. Det är en gastkramande historia om det politiska våldet gestaltat genom en kvinna som känner igen sin torterare i en respekterad lärare och vän till maken. Flickan och döden, som anspelar på Schuberts stråkkvartett med samma namn, har alltid varit en uttalad politisk berättelse medan Stockholmsoperans försök att göra Camille Saint-Saëns opera Simson och Delila till en gestaltning av Israel-Palestinakonflikten inte var så väl genomtänkt. Ibland är det bättre att spela klassikerna som de är utan att krampaktigt söka deras relevans för samtiden.
När jag häromdagen åt soppa efter föreställningen av Det Kommunistiska manifestet på Teater Tribunalen var det tydligt att den kulturpolitiska hösten går vidare och att scenkonsten har initiativet. Jag har inte ätit soppa på teatern sedan Affären Danton på Unga Klara 1986. Även då var det revolutionsstämning. Eftersom det varit klappjakt på kommunister i flera år nu finns det förstås folk som inte vill veta av lärofäderna Karl Marx och Friedrich Engels klassiska manifest från 1848. Det är i så fall brist på allmänbildning eftersom denna text var det symboliska startskottet till organiseringen av den europeiska arbetarrörelsen. Vem kan motstå slutklämmen ”proletärer i alla länder förena er!” Det är i denna manifesttradition vi bör se även Queer Nations berömda manifest och slogan: ”We are here, we are queer, get use to it!”
Till och med Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson uppmärksammade hur vältajmat Tribunalens manifest är. Den krisdrabbade fria marknaden vill att den så föraktade staten nu ska skynda till undsättning. Det är klart att det blir effektivt med en brechtsk talkör som skanderar på scenen att kommunismens spöke går runt i Europa. De av oss som alltid varit för statligt ägande hoppas att den nyliberala ekonomismens hegemoni nu bryts och att en stat som styrs av demokratiska och jämlika principer på allvar ska växa fram.
Vi är många som saknar ordet feminism i den politiska diskussionen, men på teaterscenen lever feminismen både här och där. Dramatikern Carin Mannheimers Sista dansen, en solidarisk pjäs om åldrande och oglamouröst vardagsliv, slår publikrekord på Göteborgs Stadsteater. Suzanne Osten har regisserat Glada änkan för Folkoperan och i Malmö spelas både Jösses flickor – återkomsten och Heterofil – en heterosexuell cabaret på Teatr Weimar. I Malmö sökte dessutom Liliths Performance Studio efter 100 kvinnor/tjejer i alla åldrar för att medverka i konstnären Elin Lundgren verk Back in Baby’s Arms på Gustav Adolfs Torg den 11 oktober klockan 14. Det blev en performance och en manifestation mot kvinnovåld. Letar ni efter politisk inspiration alternativt provokation är det till teatrarna ni ska vända er.
Kulturkrönika