Nyligen hörde jag den underbara skådespelaren och författaren Lo Kauppi prata på ett litterärt evenemang i ett köp-palats i Borlänge. Utfrågaren undrade vad hon tyckte om mottagandet av sin bok som kom förra året och hon svarade att hon inte läst en enda recension – och när hon sade det önskade jag att jag förmådde […]
Nyligen hörde jag den underbara skådespelaren och författaren Lo Kauppi prata på ett litterärt evenemang i ett köp-palats i Borlänge. Utfrågaren undrade vad hon tyckte om mottagandet av sin bok som kom förra året och hon svarade att hon inte läst en enda recension – och när hon sade det önskade jag att jag förmådde göra samma sak. Men det klarar jag förstås inte.
Förra veckan läste jag ett stort antal recensioner av min nyutkomna bok om Dan Andersson. Och en sak är klar: det verkar finnas två världar i detta Sverige. I landsortspressen förefaller recensenterna inte ha så svårt att leva sig in i vad människor på landsbygden för länge sen tänkte och kände medan det i storstadspressen – läs: Stockholmspressen – är si och så med den saken. När jag läste högen med klipp kändes det som om det hela fick en närapå kulturpolitisk dimension. Jag såg framför mig alla skribenter i landsorten som i alla fall har ett litet försteg framför samma skribenter i storstan: De är tvungna att skriva för andra än de invigda och alltså komma med någon form av konsumentupplysning om vad en bok handlar om.
Jag minns själv när jag bodde på Södermalm och tog mig till jobbet på DN på nittiotalet: Längs vägen mötte jag alla dem jag skulle skriva om. Så är det ju inte i Gävle, eller ens i Malmö. Aftonbladets kultursida hade till exempel en recension av min bok där recensenten – en Örebropoet som satsar allt för att komma in i storstans kultursidespel – lyckades nämna namnet på tre schackpjäser på det litterära slagfältet, men inte ett enda namn på någon av alla människorna i boken han skulle recensera. För 99 procent av Aftonbladets läsarmassor blev den texten förmodligen omöjlig att förstå.
Sedan är det också litet speciellt med denne Dan Andersson. Han har aldrig riktigt erkänts i den kanoniserade litteraturhistorien och hans folkliga popularitet – plus det faktum att han är användbar för låtskrivare – har varit en black om foten. I den högsta litterära kasten är det inte precis trendigt att hålla på med denne finnmarksskald och jag fruktar också att det i dag nästan är omöjligt för en kulturskribent i Stockholm att läsa så överskridande att han eller hon förmår leva sig in gångna tiders periferier, till exempel svedjefinnars liv.
Stad – land. Jag har ägnat mycket möda åt att hävda att den konflikten idag är passé. Sociologiskt är alla svenskar, liksom alla västerlänningar, i dag urbaniserade. Det finns inga stillastående landsbygdsfickor dit den moderna världen inte når och det är rentav så att landsbygd och landsort är mer utsatta för globaliseringens direkta verkningar än vad storstaden är: När en industri läggs ned, en lanthandel försvinner eller när en son eller dotter ger sig av långt bort för att studera.
Kultursfären släpar dock efter: Där växer gapet mellan stad och land. Kanske är det också så politiskt. I Stockholm leder borgerligheten i opinionsmätningarna, samtidigt som den befinner sig i ett djupt underläge i Sverige i stort. Det beror naturligtvis mycket på att höginkomsttagare flockas i Stockholm, men också på att den kulturella självtillräckligheten där är ett tilltagande problem.