Under sommaren får jag alltid en känsla av att Sverige åldras – men det beror på att fler riktigt gamla människor då stapplar ut i solskenet, eller leds ut, och blir synliga. Jag går på bycaféet och möter det riktigt gamla gardet, ser rynkiga ansikten som jag inte så ofta ser annars. Vuxna barn har […]
Under sommaren får jag alltid en känsla av att Sverige åldras – men det beror på att fler riktigt gamla människor då stapplar ut i solskenet, eller leds ut, och blir synliga. Jag går på bycaféet och möter det riktigt gamla gardet, ser rynkiga ansikten som jag inte så ofta ser annars. Vuxna barn har släpat ut dem ur sina hus, lägenheter, äldreboenden. Annars lever de ju sina hemliga liv någon annanstans.
På sista tiden har det kommit igång en växande debatt om äldreomsorgen, rapporter och forskarinlägg släpps och praktiskt taget genomgående är tesen: Inför åldersboomen måste vi själva betala mer för vård och omsorg; samhället klarar inte via skatter av att bära kostnaderna. I våras deltog jag i ett seminarium på SNS som just publicerat en skrift om den framtida äldreomsorgen: Vi vill inte bli gamla. Det fanns en del goda iakttagelser i den, men ännu mer som gjorde mig förbannad. Det talades i skriften hela tiden om ett ”vi”, ett vi som inte vill bli gammalt. Vad är det för vi? I skriften var det uteslutande medelklassen och övre medelklassen som kom till tals – verkställande direktörer etcetera. Alla var de oroliga över sin ålderdom. De var rädda att hamna i händerna på okunniga, ignoranta kommunalarbetare och naturligtvis skulle de vara beredda att betala mycket mer själv ur egen plånbok för att slippa det där. Inte en enda kommunalare kom till tals.
Det verkar som om delar av övre medelklassen är särskilt orolig för att de på ålderns höst ska bli helt omgivna av arbetarklassen, den som jobbar på hemmen. Därför utmålar de äldreomsorgen som ett renodlat helvete, vilket är en överdrift: de flesta trivs hyggligt på sina äldreboenden. Den gamle lastbilschauffören eller den gamla sömmerskan som tas om hand av anställda ur deras egen klass är inte lika negativa.
I skriften var ett genomgående tema att den välutbildade medelklassen måste få välja sitt äldreboende så att de hamnar med likasinnade (och slipper dras med just den pensionerade arbetarklassen). Under seminariet får jag plötsligt höra självaste Anna Hedborg hylla segregationen – hon hoppas hamna på ett äldreboende där bara före detta LO-ekonomer eller gamla generaldirektörer bor. Ändå sade hon sig hata segregationen i skolorna, med argumentet att alla barn behöver de starka föräldrarna. Men det är ju precis samma sak med äldreboende: Ett äldreboende behöver sina starka anhöriga. Gaddar man ihop alla högutbildade på ett ställe och alla lågutbildade på ett annat så blir konsekvenserna desamma som för skolan. Vissa äldreboenden blir mer förfallna.
För mig är det självklart att standarden ska höjas generellt i äldreomsorgen och mycket finns att göra: Bättre löner, bättre utbildning, fler anställda och bättre mat, bättre äldrepedagogik och mer kontakter med övriga samhället. Men tesen som nu trumpetas ut är att ”vi” måste betala mer själva för äldreomsorgen – vilket i praktiken betyder våldsamt ökad ojämlikhet. Övre medelklassens skräck för åldrandet har plötsligt blivit en tung murbräcka i klasskampen.
Kulturkrönika