Matpriserna exploderar och förvärrar fattigdomen. Den bakomliggande orsaken är flera decennier av avregleringar i syfte att skapa en världsmarknad för baslivsmedel som slår ut småbönder och skapar jättevinster hos storföretag. Det menar Alexandra Strickner från Attac i Österrike som åker till ESF i Malmö för att bygga en bred folkrörelseallians för ”matsuveränitet”.
Det har knappt gått en dag under de senaste månaderna utan att nyheterna har rapporterat om de humanitära och politiska konsekvenserna av höga matpriser. Världsbanken uppger att matpriserna i genomsnitt har ökat med 83 procent under de senaste tre åren; på några varor med 40 procent bara under 2007. Globala genomsnittssiffror döljer viktiga nationella och regionala skillnader, men ger ändå en bild av vidden av problemet. Prisökningarna har omedelbara konsekvenser för de fattiga i världen eftersom de lägger ut hälften av sin inkomst på mat. Varje prisökning gör att de antingen måste äta sämre eller mindre, eller både och. Det har rapporterats om matkravaller i fjorton länder, bland dem Haiti, Elfenbenskusten, Kamerun och Egypten.
Men även i de rika länderna har de ökande matpriserna blivit en fråga på den politiska dagordningen. I Europa ställs ett ökande antal människor inför stigande kostnader för mat, hyror, energi och hälsovård, samtidigt som lönerna står still eller till och med sjunker. Antalet så kallade fattiga arbetande ökar stadigt.
De nuvarande prishöjningarna kommer antagligen att bestå under längre tid än de flesta pristoppar på andra varor, vilket beror på en kombination av tillgångs- och efterfrågefaktorer.
För det första har vi oljepriset. I april 2008 nådde priset 112 US-dollar per fat, vilket är fyra gånger mer än genomsnittet historiskt sett. Under tiden fortsätter efterfrågan på energi att öka – inte bara i utvecklingsländerna, utan också i de industrialiserade länderna. Olja är en avgörande komponent i det moderna jordbruket. Olja driver de maskiner som har ersatt arbetskraften från människor och djur på gårdarna. Genom ”den gröna revolutionen” började också fossila bränslen att användas till gödningsmedel, bekämpningsmedel och bevattningssystem.
För det andra, och förknippad med ökningen av energikostnaderna, är frågan om agrobränslen, alltså bränslen som görs av jordbruksprodukter. Den snabba utbredningen av agrobränsleindustrin sedan 2004 har uppmuntrats av olika slags skattelättnader och av avsaknaden av mål för att minska bränslekonsumtionen. I vissa länder konkurrerar råvarorna direkt med föda och och orsakar därmed minskad tillgång. Enligt en studie från Världsbanken som presenterades för några veckor sedan har agrobränslena orsakat upp till 75 procent av matprishöjningarna.
För det tredje har de växande ekonomierna i länder som Kina, Indien, Brasilien och Ryssland påverkat den allmänna tillgången på mat. Världens befolkning ökar fortfarande och så även efterfrågan på en mer varierad föda, särskilt på kött och mejerivaror. Detta har medfört en ökad efterfrågan på foder. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO har världens totala produktion av spannmål ökat med i genomsnitt 2 procent sedan 1980. Efterfrågan har ökat med 3,5 procent om året under samma period. Fodermarknaden konkurrerar direkt med vissa agrobränslen eftersom samma grödor används, särskilt majs och soja.
För det fjärde har vi klimatförändringarna och de vidare frågorna om utarmning och uttömning av naturtillgångarna, särskilt gäller detta vattnet. Den senaste utvärderingsrapporten från FN:s klimatpanel, som publicerades 2007, visade tydliga bevis för att klimatförändringarna kommer att orsaka ännu mer extrema väderkatastrofer, höjda havsnivåer och högre medeltemperaturer.
Ökad torka kommer att medföra lägre avkastning, misslyckade skördar och ökad dödlighet bland boskap. I Australien, den näst största veteproducenten på världsmarknaden, har redan långvarig torka orsakat en 60-procentig nedgång av avkastningen 2007. Den andra stora leverantören, USA, förlorade 7 procent av sin produktion. Klimatförändringar tros allmänt vara en orsak till denna väderrelaterade nedgång.
Slutligen har påverkan från investerare – särskilt pensionsfonder och hedgefonder – lett till okända spekulationsbelopp. I och med att räntan sjunker i USA, liksom även US-dollarns värde, placerar investerarna en ökande andel av sina pengar i råvarumarknaden. Mellan 2003 och 2008 ökade investeringarna i indexfonder knutna till råvaror tjugofaldigt, från 13 miljarder US-dollar till 260 miljarder US-dollar. Både FAO och UNCTAD anser att denna nya nivå för finansiella investeringar i råvaror är en viktig orsak till de ökade fluktuationerna på råvarumarknaden.
Enligt en rapport publicerad i april i år från Grain, en fristående internationell organisation för att främja hållbar utveckling och biologisk mångfald, stiger de transnationella jordbruksföretagens vinster i skyn. Monsanto, världens största utsädesföretag, uppvisade en 44-procentig vinstökning under 2007. DuPont, det andra bolaget i storlek, uppvisade en vinstökning på 19 procent. Syngenta, världens största tillverkare av bekämpningsmedel, meddelade att deras vinst steg med 28 procent under första kvartalet 2008. Cargill, en av de största handlarna med säd uppvisade för samma period en vinstökning med 86 procent. Också de stora matvarukedjorna hör till vinnarna och rapporterar kontinuerligt om vinstökningar på över 10 procent.
Den nuvarande krisen har utlösts av dessa faktorer, men krisens grundorsak är tre årtionden av avregleringar av jordbruket, handeln och finansmarknaden. Denna politik har i stort sett stötts och påskyndats av de rika länderna och de internationella institutioner som de kontrollerar: Världsbanken och Internationella valutafonden. Syftet har varit, och är, att skapa en global jordbruksmarknad inom ramen för vilken bönder över hela världen ska konkurrera och där export av jordbruksprodukter värderas högre än att producera mat för den egna befolkningen.
Frihandel och försummandet av det inhemska jordbruket har ökat antalet nettoimportörer av livsmedel i utvecklingsländerna och därmed skapat ett beroende av import av livsmedel. Strukturella regleringsprogram och internationella handelsöverenskommelser har inskränkt regeringars förmåga att bestämma över råvaruproduktionen och handeln. De instrument som tidigare fanns för att i knappa tider öka produktionen och på så sätt jämna ut tillgången mellan goda och mindre goda år, eller för att hjälpa producenterna att anpassa sig till förändrade produktionsbegränsningar, har blivit mer kostsamma eller förbjudna under gällande handels- och investeringsavtal.
I dag betalar dessa länder mer än någonsin för maten de importerar för att möta sina befolkningars behov. Världsmarknaden för många grödor utgör fortfarande en liten del av den totala produktionen. Ändå har reglerna som styr världsmarknaden stört den mycket större del av matproduktionen som är avsedd för hemmamarknaden.
Efter att matkrisen trappats upp explosionsartat diskuterar regeringar på olika arenor hur den ska kunna lösas. I allmänhet försöker de hantera de omedelbara konsekvenserna av krisen genom statliga bidrag till människor med låga inkomster eller genom att öka biståndsbudgeten. På beslutsnivån går de flesta regeringsförslag ut på att förstärka tidigare metoder. Hittills har varken EU eller USA retirerat från sina mål när det gäller agrobränslen.
Såväl på ett FAO-möte i Rom tidigt i juni 2008 som på ett möte med EU:s ministerråd den 19 och 20 samma månad lades förslag till Världshandelsorganisationens Doha-runda om att ytterligare liberalisera handeln med jordbruksprodukter. De multilaterala avtalen inom världshandeln har hittills stärkt de mäktigaste aktörerna inom matsektorn, särskilt de transnationella jordbruksföretagen, snarare än att etablera en rättvisare handel. Dessa bolag har blomstrat när marknaden har avreglerats. I sin strävan att etablera stabila underleverantörer av enhetliga grödor har de på många håll slagit ut småbönder med en varierad jordbruksproduktion. Det är bara ett fåtal länder som Indien och USA som har lagt fram, eller diskuterat, förslag för att i framtiden begränsa spekulationerna på råvarumarknaderna. EU överväger inga begränsningar inom detta område.
Det enda positiva tecknet är förslaget att öka de offentliga investeringarna för jordbruket i det globala Syd. Men också där är aktionsgrupper oroliga eftersom flertalet av regeringarna pläderar för en ny ”grön revolution”, denna gång för Afrika. Regeringarna förlitar sig också på teknologi för att öka avkastningen genom att plädera för genmodifierade grödor. Detta stöd uttrycks samtidigt som det bara för ett par månader sedan, i april 2008, utkom en rapport som efterlyser radikala förändringar i det moderna, industrialiserade jordbruket för att möta de utmaningar som ställs av hunger, klimatförändringar och de ökande hoten mot ekosystemen. Bakom rapporten – International Assessment of Agricultural Science and Technology for Development, IAASTD – står en internationell expertpanel bestående av 400 deltagare som möttes i FN:s regi.
Det finns tillräckligt med analyser och empiriska fakta som klart visar att den nuvarande jordbruks- och handelspolitiken liksom avregleringen av finansmarknaderna inte är i majoriteten av världsbefolkningens intresse. Ändå fortsätter regeringar att fatta beslut om en politik som helt klart kommer att förvärra vår situation, samtidigt som de transnationella företagen ökar sina vinster. Detta kommer att medföra en ökad ägarkoncentration och följaktligen tillåta en handfull jordbruksproducenter, livsmedelsföretag och stora matvarukedjor att ha makten över vår mat.
Sociala rörelser över hela världen har kämpat för en annorlunda strategi. Via Campesina – ett internationellt nätverk bestående av progressiva bönder och organisationer för familjejordbruk – har utvecklat ett alternativ som tar fasta på rätten till mat: Matsuveränitet (Food Sovereignty). Matsuveränitet innebär allas rätt till hälsosam och lämplig mat producerad med ekologiskt sunda och hållbara metoder, och rätten till sin egen jordbruksproduktion. Matsuveränitet innebär gemensam kamp mot storskaliga, industriella jordbruksproducenter och en gemensam strävan att uppnå sociala, ekologiska och ekonomiskt godtagbara modeller för produktion, förädling och distribution i hela världen – i Syd såväl som i Nord.
I många länder i det globala Syd finns det ett brett samarbete mellan bondeorganisationer, fackföreningar, miljögrupper och andra utomparlamentariska organisationer som kämpar mot den rådande jordbrukspolitiken och frihandeln och för matsuveränitet. I de utvecklade länderna finns däremot ännu inga sådana breda allianser.
Bland andra Via Campesina och Attac i Österrike, Tyskland och Frankrike organiserar under European Social Forum i Malmö seminariet ”Exploderande matpriser. Orsakerna till krisen och vinnarna. Att bygga allianser för att uppnå tillgång till hälsosam mat åt alla”. Vi som organiserat seminariet inbjuder alla intresserade grupper, särskilt fackföreningar, konsumentföreningar och sociala rörelser till en gemensam diskussion om detta. Vi strävar efter att bygga nya allianser för jordbruk, mat och handelspolitik i Europa som sätter rätten till, och makten över maten i centrum. Vi anser att det är viktigare än någonsin att skapa övergripande allianser kring matfrågan, att skapa alternativ underifrån och stödja politiska lösningar som grundas på behoven hos folken och miljön och inte på bolagens girighet. Tillsammans kan vi stoppa att bolagen tar över vår mat och skapa alternativ som tillförsäkrar alla människor i
Europa, oavsett inkomst, tillgång till hälsosam mat, att bönder och deras familjer kan leva på sitt arbete och även att framtida generationer kommer att garanteras hälsosam mat för sig och sina barn. Genom att skapa hållbara alternativ i Europa och kämpa för genomgripande förändringar av EU:s jordbruks- och handelspolitik, ger vi också viktigt bidrag till den globala kampen för makten över maten.
Alexandra Strickner är expert på jordbruks- och handelspolitik vid Institute for Agriculture and Trade policy och styrelseledamot i Attac Österrike.
Översättning: Hans Falk
Fakta/Österrike: Attac till Malmö
Bildades: År 2000 av 300 personer och fick snabbt stöd av en lång rad andra organisationer. Deras aktuella kampanjer är ”För ett socialt och demokratiskt Europa”, ”Demokratisk kontroll över finansmarknaderna”, ”Torrlägg skatteparadisen” och ”Stoppa EPA” (EU:s handelsavtal med u-länder). Föreningen arbetar också bland annat för en Tobin-skatt och mot privatiseringar.
I Malmö organiserar Attac Österrike tillsammans med bland andra Via Campesina seminariet ”Exploderande matpriser. Orsakerna till krisen och vinnarna. Att bygga allianser för att uppnå tillgång till hälsosam mat åt alla.” där intresserade grupper inbjuds till gemensam diskussion om makten över maten.
