Det skrivs alldeles för lite om de rikas liv. Detta slog mig senast när jag läste Aftonbladets rapportering från tennisveckan i Båstad, från champagnefesterna, VIP-rummen och B-kändisarnas eget lilla sommarparty. Mer sådant! Det är inte mycket som är viktigare än att berätta om hur klyftorna ökar i samhället. Men hur gör man det bäst? Det […]
Det skrivs alldeles för lite om de rikas liv.
Detta slog mig senast när jag läste Aftonbladets rapportering från tennisveckan i Båstad, från champagnefesterna, VIP-rummen och B-kändisarnas eget lilla sommarparty.
Mer sådant!
Det är inte mycket som är viktigare än att berätta om hur klyftorna ökar i samhället. Men hur gör man det bäst? Det är klart att vi måste berätta om dem som får sämre a-kassa, blir utförsäkrade och som bränner ut sig för 18000 i månaden. Visst måste vi det. Men jag tror också att fler reportage om vart pengarna tar vägen, och inte minst hur de används, kan göra gott.
Vi vet att inkomster har omfördelats och att de rikaste blivit rikare. Fallskärms- och bonussiffror har tragglats om och om igen. Det har varit procent och det har varit tal med många nollor efter varandra och visst har det varit en del bilder på societetsbröllop och vräkiga hus och dyra bilar. Men det är ytterst sällan vi verkligen får följa med in bakom dörrvakterna, de elektrifierade stängslen och de diskreta säkerhetsportarna.
Robert Frank, journalist på Wall Street Journal, agerade gäst hos de rika under ett år och resultaten blev boken Richistan(Piatkus) och jag hoppas på att något radikalt förlag snabbt översätter den. Det är en berättelse om vår tid.
Frank ville ta reda på hur USA:s alla nya dollarmiljonärer egentligen lever. Det finns nämligen många av dem, cirka nio miljoner. Ja, de har blivit så många, att man i USA bör tillhöra de två miljoner hushåll som är goda för mer än tio miljoner dollar, om man vill räknas som rik på allvar. Antalet har fördubblats på bara tio år. De har skaffat sig sina egna bostadsområden, skolor, säkerhetsstyrkor, matleverantörer och transportmedel. De har skapat sig något som påminner om ett eget land, det som Robert Frank kallar Richistan.
Hans upptäcktsfärd i detta nya land får en att tappa andan. Det är sida upp och sida ner med privata Boeingplan och golfbanor, 150 meter långa lustjakter, kåkar på 7000 kvadrat, armbandsur i miljonklassen, sällskapsklubbar som kostar mer än så att bli medlem i, butlerskolor – ja, butlers har tydligen blivit på modet igen – samt förstås en vardagskonsumtion som leder tankarna till romerska rikets sista dekadenta dagar.
Det mest förbluffande är att så mycket rikedom har skapats så snabbt. Det handlar för det mesta inte om ärvda pengar. De flesta amerikanska dollarmiljonärer har, som det heter, jobbat sig upp. Varför har detta hänt just nu?
Robert Frank lägger ut några ledtrådar. Teknologiska skiften och perioder av finansiell spekulation har tidigare skapat många nya förmögenheter och här upprepar sig historien. Men det handlar inte bara om det. De finansiella spekulationerna har fått fritt spelrum genom avregleringar och privatiseringar. Och beskattningen av såväl höga löner som kapitalvinster har sänkts drastiskt.
Och däri ligger förstås själva essensen i det som hänt de senaste decennierna. Här i Sverige har utvecklingen kanske inte rusat iväg lika snabbt, men om riktningen behöver ingen tveka. För varje nedskärning i hemtjänsten blir det ytterligare några Patek Philippe-ur åt de rika. Fem procents sämre a-kassa bekostar många privata jetplan. När lönerna hålls låga inom vården blir det pengar över till butlern och barnjungfrun. Det råder ingen tvekan om vilka det är som vunnit klasskampen så här långt.
Kulturkrönika