Goda nyheter är en sällsynt lyx i denna tid. Det gäller inte minst kampen mot fascismen: Sverigedemokraterna står med ena foten i riksdagen, i England tar BNP över den vita arbetarklassen i kvarter efter kvarter, i Schweiz driver Folkpartiet igenom folkomröstning om förbud mot minareter och man kunde fortsätta i land efter land. Men sent […]
Goda nyheter är en sällsynt lyx i denna tid. Det gäller inte minst kampen mot fascismen: Sverigedemokraterna står med ena foten i riksdagen, i England tar BNP över den vita arbetarklassen i kvarter efter kvarter, i Schweiz driver Folkpartiet igenom folkomröstning om förbud mot minareter och man kunde fortsätta i land efter land. Men sent på måndagskvällen kom så beskedet: Radovan Karadzic har gripits! Jag jublade i min soffa.
Den 28 februari 1992, en månad innan den serbiska stenkrossen rullade in över Bosniens berg, talade Karadzic till den innersta kretsen i sitt parti SDS. Han sade: ”Muslimer kan inte leva med andra. Vi måste vara klara över det. (…) Inom två år kommer de att överväldiga oss med sina födelsetal och sina knep. Vi kan inte tillåta det att hända.”
Tre dagar senare placerades krypskyttarna ut runt parlamentet i Sarajevo. Det var inledningen på den moderna militärhistoriens längsta belägring, regelbundet kryddad med massakrer på dussintals Sarajevobor som köade för vatten eller bröd eller försökte handla livets nödtorft på marknaden.
Nu stod Karadzic vid porten till kriget och förklarade: ”Vi vet mycket väl vad fundamentalism är och vi kan inte leva tillsammans. Det finns ingen tolerans. De [muslimerna] fyrdubblas genom födelsetalen, och vi serber når inte upp till det. […] Inte ens med sin sammanlagda fertilitet kan serberna och kroaterna stå emot islams penetration av Europa, eftersom muslimerna inom fem till sex år kommer att utgöra 51 procent av befolkningen i det inre av Bosnien.”
Enda sättet att stå emot var att se till att muslimerna blev färre.
Känns argumenten igen? Just det: den retorik som Radovan Karadzic använde för att arrangera Europas första folkmord sedan andra världskriget kan inte skiljas från den som i dag brukas av Sverigedemokraterna, BNP, Schweiziska Folkpartiet och resten av de fascistiska partier som marscherar i rad mot den politiska makten i Europa.
Men inte bara det. Karadzic åsikter om muslimer delas i dag av betydligt fler än de organiserade islamofoberna. Lyssna på hur han 1995 skiljde mellan den bosniska muslimen och den europeiska serben: ”I kontrast till muslimen, som inte kan föreställa sig ett liv utanför sin kollektiva gemenskap och som föddes till kollektivism, är serben en distinkt personlighet, en persona, en ägare, oberoende och suverän.” Karadzic talade ideligen om konflikten i Bosnien som ”ett krig mellan civilisationer” där Serbien stred ”för Europas skull, för att garantera att den islamiska fundamentalismen inte smittar Europa från söder.” Muslimernas påstådda fundamentalism gjorde mångkulturalismen till en logisk omöjlighet. Således måste Bosniens muslimer ”försvinna från jordens yta”. Detta var Karadzic öppet deklarerade mål, ty han löpte linan ut och drog de logiska konsekvenserna av att se den muslimska befolkningens närvaro som ett problem.
När Karadzic förs till Haagtribunalen är det en möjlig framtid för Europa som ställs inför rätta. Det tidiga 1990-talets folkmord i Bosnien visar vad som kan hända om islamhatet tar över ett samhälle.
Med Karadzic inför skranket har Europas antifascistiska krafter ett gyllene pedagogiskt tillfälle: se er i spegeln, kontinentens alla islamofober! Låt lärdomen sjunka in. Hetsen mot muslimer stavas Omarska, Foca, Srebrenica.
Ledarkrönika