Under två veckor i maj vinglade Libanon vid sin inre avgrund. I sista stund vandrade landet bort mot säkrare mark och lade risken för ett nytt inbördeskrig bakom sig, men farorna återstår: magneter av oerhörd kraft tycks vilja dra denna nation i fördärvet. Den senaste krisen utlöstes av att Libanons regeringskoalition av sunniter, druser och […]
Under två veckor i maj vinglade Libanon vid sin inre avgrund. I sista stund vandrade landet bort mot säkrare mark och lade risken för ett nytt inbördeskrig bakom sig, men farorna återstår: magneter av oerhörd kraft tycks vilja dra denna nation i fördärvet.
Den senaste krisen utlöstes av att Libanons regeringskoalition av sunniter, druser och semifascistiska kristna grupper fick för sig att ta ifrån Hizbollah dess interna nätverk av telekommunikationskablar, på USA:s enträgna begäran och i nära samordning med FN:s sändebud Terje Roed Larsen.
Som Israel medgett var just detta nätverk en nyckel till Hizbollahs seger i julikriget 2006. Regeringens avsikt var alltså att klä av Hizbollah inför nästa rond av israelisk invasion – alla vet att den kommer – och med detta överskreds en välkänd gräns. På bara några timmar svepte kommandogrupper genom de regeringstrogna delarna av västra Beirut, oskadliggjorde den styrande Hariri-klanens milis – vars existens västvärlden hittills inte låtsats om – och slog en ring runt stadens maktcentrum, bara för att sedan överlämna sina positioner till landets armé.
Hesa röster i väst skrek om ”statskupp”. Men det var fråga om en ren styrkeuppvisning, och resultatet blev det avsedda: någon avväpning av Hizbollah står inte längre på dagordningen, till största förtret för Israel och USA.
De kommer att försöka igen. Så länge Libanon ingår i den spelplan där USA varje dag försöker försvara sina positioner – i Somalia, Irak, Afghanistan – så länge motståndet är en masskraft i Libanon och så länge det finns libaneser som är beredda att gå USA:s ärenden riskerar landet att slitas itu.
Men genom avtalet i Doha tvingades den styrande koalitionen godta Hizbollahs fullständigt rimliga krav: en nationell enhetsregering med tung representation för oppositionen.
Men avtalet löser inte de grundläggande problemen. Den libanesiska politiken har alltsedan självständigheten trippat runt i omgångar av omfördelning mellan landets sekter: ena gången är det sunniterna som tar ett steg fram, nästa gång druserna, sedan shiiterna eller maroniterna. Detta spel kan omöjligen bli stabilt. Så länge den libanesiska politiken förblir inrutad i religiöst-etniska sekter kan landet när som helst ramla bakåt i en uppgörelse med gevär.
Och i denna logik är även Hizbollah delaktigt. Hizbollah är en shiamuslimsk rörelse, inte en panlibanesisk rörelse och kan aldrig bli det, ty det förutsätter en identitet som går tvärs över sektgränserna. Den enda tänkbara identiteten av ett sådant slag är, naturligtvis, klass.
I stället har den libanesiska nationen valt en otäck ledstång att klamra sig fast vid. Den nyvalde presidenten Michel Suleiman främsta merit är att han, i egenskap av överbefälhavare, utplånade det palestinska flyktinglägret Nahr al-Bared förra sommaren. Kriget mot lägret utlöste en nationalistisk psykos – äntligen något vi alla kan enas kring! – men om Libanons enighet ska byggas på blint raseri mot palestinska flyktingar är den inte mycket värd.
Det dialektiska alternativet är det som under 1970- och 80-talen drevs av den libanesiska vänstern: enhet mot imperialism, klasskamp mot den borgerligt-feodala politikereliten och solidaritet med det palestinska folket.
I dag står ingen kraft i Libanon bakom de orden. Tills en sådan uppstår kommer inbördeskrigets avgrund att behålla sin morbida tjusning som utväg för landets spänningar.