De undervisar på skolor och tidningsredaktioner om mediastereotyper. De väckte debatten om sexualiseringen av det offentliga rummet. Och de fick FN att varna Sverige för bristande jämställdhet i media.
Det mediekritiska nätverket Allt är möjligt har nu fått Arbetarens Vilhelm Moberg-stipendium. Arbetaren har träffat ordförande Katarina Bergehed.
Grattis!
– Tack. Det kändes jätteroligt att få ett sånt erkännande. Vi blev väldigt glada allihop och vill komma så många vi kan till prisutdelningen i Stockholm.
Hur många är ni?
– Vi är en arbetande styrelse på fem personer och ett löst nätverk på några till. Sen har vi ett trettiotal stödmedlemmar men de deltar inte aktivt.
Hur startade ni?
– I början av 1990-talet var det några kvinnliga journalister här i Göteborg som reagerade på att mediernas skildringar så ofta präglades av könsstereotyper och började fundera över vad man kan göra för att förändra det. De diskuterade hur de själva bidrog till det här och tog sedan steget vidare och bildade föreningen – den första Media watch-organisationen i Sverige.
Varför heter ni Allt är möjligt?
– Det kommer från en annons för tatuerat smink som användes på inbjudan till ett av de första mötena. Texten var ungefär ”Nu är allt möjligt”. Ett tag tyckte vi att det var något frireligiöst över namnet men numera är det så inarbetat.
Vad ägnar ni mest tid åt?
– Mest är det föreläsningar, om mediekritik, könsstereotyper, genus och jämställdhet. Framför allt för skolor och lärare men också för tidningsredaktioner och andra. Med jämna mellanrum drar vi igång olika projekt när vi har tid, kraft och pengar.
Vad lär ni tidningsredaktionerna?
– Att titta på utbudet i sin egen produkt med genusglasögon. Hur många kvinnor och män syns, och vilka roller har de? Vilka får vara experter och vilka får vara vanliga människor? Ett enkelt första steg är att börja räkna och då upptäcker man att innehållet sällan är så jämställt som man tror.
Blir du ofta arg när du läser tidningar?
– Ja. Hela tiden män som agerar och kvinnor som dekorerar. Jag tittar nog extra noga på bilder. Och frågar mig till exempel varför kvinnor blir fotade uppifrån och män underifrån.
Vad gör du när du blir arg?
– Det händer att jag skriver brev till redaktioner. Det är bra att kanalisera ilskan – att visa att man inte vill ha sexistiska åsikter klistrade på sig. Men det händer oftare att jag anmäler reklam till Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam.
Vad anmälde du senast?
– Det var för några månader sedan, en klädreklam med en naken kvinna i högklackat som låg i en ställning som påminde om en särskild tortyrmetod. I ett rum som också påminde om ett förhörsrum. Men jag fick till svar att den redan hade prövats tidigare och inte fällts.
Känns det som att jämställdheten i media har gjort framsteg under de 16 år som Allt är möjligt har funnits?
– Jag var inte med och startade föreningen men tror ändå att jag kan säga att det finns en större medvetenhet i dag. 1992 var det ingen som pratade om de här frågorna över huvud taget, och där var nätverket en viktig väckarklocka. Men när det gäller mediautbudet så måste jag nog säga nej. I dag finns det en bild av att Sverige är jämställt, som står i vägen för att uppnå verklig jämställdhet. Dit är det långt kvar. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade och underordnade i media.
Men det gäller ju egentligen hela samhället. Ska medierna gå före och leta fram kvinnor på mansdominerade arenor?
– Man kan svara med en motfråga: Är det mediernas ansvar att förvalta patriarkatet? Det är en maktfråga. Media är en stor del av samhället och de gemensamma värderingarna så därför har de ett stort ansvar. Det är ju inte så att det inte finns kvinnor att lyfta fram, det är bara att det kan kräva lite mer jobb ibland.
Ligger svenska medier långt fram internationellt?
– Allt är möjligt deltar i något som heter Global Media Monitoring Project. Vart femte år tittar organisationer som granskar medier tillsammans med medieforskare i närmare 80 länder världen över på hur kvinnor kommer till tals i medierna under en dag, både vad gäller antal, men också vad de har för roller. Då ser man tydligt att kvinnor fortfarande är systematiskt underrepresenterade och svenska nyheter domineras till 70 procent av män. Eftersom vi varit med i studien vid flera tillfällen så ser vi också att mönstret är stabilt – det ser ungefär likadant ut nu som för tio år sedan. Sverige är bättre än det globala genomsnittet: 79 procent män och 21 procent kvinnor, men det är intressant att se att länder som Colombia, Rwanda och Chile låg på ungefär samma nivå som Sverige i den senaste mätningen. Den svenska regeringen uppmanades nyligen av FN:s Cedaw-kommitté att arbeta proaktivt för att
få bort könssterotypa attityder också i medierna.
En varning av FN, det har man inte hört så mycket om?
– Nej, det har knappt uppmärksammats alls i media och man kan fråga sig varför? Det här borde verkligen intressera medierna. Regeringen lämnade en rapport till FN förra året om hur man efterlever FN:s kvinnokonvention och då skrev flera kvinnoorganisationer en skuggrapport som lämnades in samtidigt. Allt är Möjligt bidrog till skuggrapporten och skrev ett avsnitt om problem i svenska medier, och just det lyfte FN in i slutrekommendationerna till Sverige. Regeringen blev ålagd att arbeta med detta till nästa rapporteringstillfälle om åtta år.
Du pratar mycket om mediestereotyper. Vilka är de?
– I vår handbok i mediekritiskt tänkande har vi namngett ett antal vanligt förekommande stereotyper. Som He-man, kärleksgudinnan, kärleksguden, projektören, drömprinsen, tönten, skönhetsslaven, hushållsfunktionären…
Tönten, typ Lasse Åberg, är ofta en man. Men är det ett problem?
– Problemet är stereotyperna som helhet. Man måste se vilka könsmönster och maktordningar de representerar. Att de begränsar oss och anger vilka sätt det är okej att vara kvinna och man på. De är seglivade och svårföränderliga. De ser likadana ut i dag som för femton år sedan.
Finns det en stereotyp för Tomas di Leva?
– Nej, det gör det inte. Det går att utmana stereotyperna och det är det vi vill lyfta fram.
Om man känner sig som en någorlunda kritisk mediakonsument, vad kan man jobba på att lära sig?
– Har man nått en grundläggande medvetenhet så är det nog dags att agera. Tidningar tror att deras läsare vill ha det som de ger. Då gäller det att säga ifrån, ta diskussionen och aktivt söka upp mediaprodukter som håller måttet. Inget jämställdhetsarbete sker av sig självt. Det kräver medvetet och långsiktigt arbete. Men vi är övertygade om att det är möjligt.
Fotnot: Prisutdelningen av Arbetarens Vilhelm Moberg-stipendium sker på Café Edenborg i Stockholm fredag den 9 maj. Se annons för mer info.
