– Jag stoppar i mig några värktabletter till frukost för att klara arbetsdagen, säger Milagros Carreño, under en promenad längs hamnen i hennes födelsekommun Santa Eulalia, en av partyön Ibizas mest populära turistmål. Hon har bäddat hotellsängar och skurat badrum i trettio år.
Milagros Carreño är en av 6000 hotellstäderskor som arbetar på den populära turistön Ibiza och den betydligt mindre, intilliggande, ön Formentera.
En plats där antalet turester ökat ordentligt. År 2017 kom över 3,2 miljoner turister till Ibiza, som har en befolkning på 144 659 personer. Det gör att behovet av servicepersonal, inklusive hotellstäderskor, är stort.
För fyra år sedan såg Carreño att några hotellstäderskor på Kanarieöarna hade bildat en grupp, som kallade sig för ”Kellys”. För första gången någonsin hade de tagit upp kampen för drägligare arbetsvillkor för yrkesgruppen, med det främsta kravet att få en lättare arbetsbörda.
Då bestämde hon sig för att anordna en strejk även på Ibiza. Det var den 25 augusti 2015.
– Vi var fyra kvinnor som höll en manifestation i Ibiza centrum. Men vi har gjort om det varje år sedan dess och i år var vi 650 personer, säger hon och ler vid minnet.
Den senaste demonstrationen stöttades av den syndikalistiska fackförening, Confederación General de Trabajo (CGT) på Ibiza, som också var det enda fackförbund som stöttade strejken.
– Vi gjorde det för att vi tror att kampen för arbetarna bara är möjlig när arbetarna själva organiserar sig och är huvudpersoner i sin strävan efter förbättring, säger Rafa Sanchez generalsekreterare för CGT på de Baleariska öarna.
Hotellstäderskor tillhör en lågstatusgrupp som är relativt osynliggjord i samhället.
En av de som är tacksam för fackets stöd är Violeta Tapias Hernández. Hon är tillsammans med Milagros Carreño en av mest aktiva i gruppen ”Kellys”. Enligt de själva så bemöts deras protester och krav med tystnad. Först i november, tre månader efter tvådagarsstrejken i augusti, gjorde branschorganisationen Hotell- och affärsförbundet på Ibiza och Formentera ett uttalande i vilket de kritiserade sommarens strejk och kallade den olaglig. De riktade även kritik mot fackföreningen CGT som ställt sig bakom strejken.
Violeta Tapias är inne på säsongens sista jobbvecka. Hon är precis på väg ut med sin hund när vi kommer, och vi tar sällskap den korta promenaden från hennes bostad ner till stranden. Bakom ett staket i bortre änden ligger det all-inclusive-hotell, där hon arbetar.
När jag började där för 18 år sedan var vi 60 städerskor. I dag är vi 30 som ska göra lika mycket jobb.
Violeta Tapias, hotellstäderska på Ibiza
474 familjelägenheter och trettio anställda städerskor. Det innebär ett snitt på 16 familjelägenheter per dag plus gemensamma utrymmen per anställd.
– När jag började där för 18 år sedan var vi 60 städerskor. I dag är vi 30 som ska göra lika mycket jobb, säger hon och fortsätter:
– Gissa om jag förbannar de nordiska påsklakanen när jag står och bäddar upp mot 60 sängar vissa dagar, säger hon och skrattar.
Violeta Tapias konstaterar att det inte finns en dag som hon känner sig nöjd med det arbete hon uträttat. Milagros Carreño instämmer och säger att de städar hela dagarna, utan att känna någon tillfredsställelse. Utan bara att de inte räcker till.
– Jag älskar mitt jobb, särskilt att träffa så mycket människor, men jag hinner varken vara trevlig eller småprata, eftersom jag då inte skulle hinna utföra alla sysslor, säger Violeta Tapias.
Hon arbetar utan uppehåll, förutom en kort frukostrast på förmiddagen. Från morgon till eftermiddag utan lunch.
– Det är vanligt med urinvägsinfektioner, eftersom vi inte hinner gå och kissa, eller byta tamponger, säger hon. Själv är jag femtio år och har köpt en menskopp.
Violeta Tapias har arbetat i trettio år med en månadslön på 13 800 kronor. Hon kommer inte kunna få en högre lön än så, säger hon. Endast de som städar på de femstjärniga hotellen tjänar något mer.
Det är en lön som inte räcker långt på ön där bostads- och matpriserna har skjutit i höjden under de senaste åren.
Bostäder är ett jätteproblem och spekulationer i fastigheter är en bransch som intresserar och sysselsätter många på ön, som går mot allt mer lyxturism.
Och turistindustrin efterfrågar stora mängder servicepersonal.
– De som inte kommer härifrån har svårt att hitta bostad när de kommer hit för säsongsarbete, eftersom de förväntas betala lika mycket som en turist, säger Tapias.
Hon berättar att en av hennes kollegor bott i en husvagn under turistsäsongen då hon arbetade.
– Hon bodde tillsammans med sin man och barn i en husvagn som de ställt inte långt från hotellet där de båda arbetade. De fick ta el från hotellanläggningen och duscha på jobbet.
Tapias säger att det skulle hjälpa om turisterna hör sig för om städerskornas arbetsvillkor innan de bokar hotell.
– De skulle till exempel kunna fråga hur många rum en anställd städerska städar varje dag?
”Kellys” vill se en maxgräns på 18 rum per anställd – färre om det handlar om lägenheter.
Förutom en lättare dagsarbetsbörda kräver även Kellys om rätt att gå i pension i förtid, eftersom kroppen slits sönder under ett helt arbetsliv som städerska och inte håller för arbete upp till 65 år.
– Ingen hotellstäderska orkar till 65 år, säger Tapias.
Från hotellägarna har det varit tyst.
– De har agerat som om vi inte fanns, säger Milagros Carreño.
År 2017 lade politikerna på Kanarieöarna ett förslag om rätten till förtidspension för hotellstäderskor eftersom deras arbetsuppgifter är repetitiva, innehåller tunga moment och utsätter dem för farliga rengöringsmedel. Men ännu finns ingen lagstadgad rätt.
En delseger uppnåddes 2018 då arbetsministern, efter påtryckningar från Kellys, fattade beslut om att erkänna skador i armar och händer på grund av repetitiva arbetsuppgifter som arbetsrelaterade skador.
– Vi nöjer oss inte med det. Vi får även allvarliga nack- och ryggproblem. Själv har jag så ont i nacken att jag blir yr och får stark huvudvärk dagligen, säger Milagros Carreño.
Hon önskar att många fler av de 6 000 hotellstäderskor som finns på Ibiza skulle ansluta sig och delta i gruppens aktiviteter. Men hon säger att många inte vågar ansluta sig på grund av repressalier från arbetsgivaren.
Över huvud taget har responsen från arbetsgivarna och politikerna på Ibiza varit obefintlig.
– De har låtsas som att vi inte finns, säger Milagros Carreño.
I slutet av november deltog Milagros Carreño och Violeta Tapias i den andra nationella Kellys-kongressen, som anordnats i Spanien. Där diskuterades även sexuella trakasserier och vikten av att anmäla sexuella närmanden och övergrepp under arbetstid.
– Det har hänt att män öppnar dörren till sina hotellrum nakna, men annars har de sexuella närmandena minskat avsevärt i takt med att jag har blivit äldre, säger Milagros Carreño.
*Arbetaren har sökt hotellägarna men de har inte svarat.
