Josefin Brink, riksdagsrepresentant, v:

– Blonde av Joyce Carol Oates. Berättelsen om Marilyn Monroe som feministisk och samhällskritisk knock-out. Lyckas foga samman det intimt kroppsliga med kritik av den intellektuella medelklassens uteslutningsmekanismer.

– Bergsprängardottern som exploderade av och med Lo Kauppi. Rakbladsvass teaterpjäs (och bok) av den cocktail av för jävliga erfarenheter präglade av köns- och klasstillhörighet som skapar mindervärdeskomplex och självdestruktivitet. Men som också andas en osannolik livskraft och hoppfullhet.

– Star Trek: Voyager med underbara kvinnliga karaktärer. Tv-serie där könsstereotyper inte bara utmanas, de är helt irrelevanta i en komplex och högteknologisk värld. Finns på dvd.

– Allt av och med Dolly Parton, min största hjälte. Aterupptäckt som den fantastiska artist hon faktiskt är. Och vilka låtar: ”Harper Valley PTA” om hycklande fördömanden av ensamstående morsor, ”Silver Dagger” om tvekan inför äktenskapet mot bakgrund av mammans bittra erfarenheter och ”9 to 5” – en av få musikaliska skildringar av arbetarkvinnors arbetsliv (och filmen med samma namn är ju fantastisk!).

Henrik Bromander, serietecknare:

– Lagt kort av Joan Didion. Som Bret Easton Ellis fast mycket bättre.
– Kön och existens av Eva Lundgren-Gothlin. Om Simone de Beauvoirs filosofi, bevisar att doktorsavhandlingar inte behöver vara tråkig läsning.

– Rädsla urholkar själen av Rainer Werner Fassbinder 1974. Fantastisk film om en äldre tysk kvinnas och en yngre muslimsk mans kärlek.
– Anneli Furmarks seriealbum Jamen förlåt då. Hon är en av mina stora förebilder.

– En av grabbarna av Johan Höglund (pseudonym). Illa skriven men intressant självbiografi av en av ursprungsmedlemmarna i huligangänget Firman Boys. Våld och konstruerad manlighet utan skrupler.

Sofia Olsson, serietecknare:

– Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson. Rå humor, frikyrkor och kvinnlig kärlek.

– Det kallas kärlek av Carin Holmberg, om ojämställdhet hos jämställda par. Mycket besvärande för en med allmän heteroångest.

– Serietecknaren Sara Granér. Alltid bisarr, alltid bråkig, aldrig tråkig. I seriegruppen Dotterbolagets fanzines samt i Galago.

– Total kvinnorepresentation i tv-serien The L word. Porträtt som fyller ut, och är, hela spektrat mellan de så tröttsamma motpolerna hora och madonna.

Jan Hammarlund, musiker:

– Vildfittorna – lyssna på dem – de är kanon! www.myspace.com/vildfittorna.

– Shoulder to shoulder, fantastisk dramaserie från BBC, 1970-tal, om suffragetternas kamp för kvinnors rösträtt i England i början av 1900-talet. All möjlig skit i fråga om tv-serier har givits ut på dvd men inte den och jag vet varför – gubbarna vill inte att unga tjejer får se den! Bränna porrbilar är rena söndagsskolan jämfört med vad suffragetterna gjorde.

David Jonstad, journalist:

– Susan Faludis Ställd (Ordfront, 2000) och Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil (Atlas, 2005). I reportageform om varför män blir som de blir när de hejar på ett fotbollslag, gör militärtjänst eller bara arbetar tillsammans enbart med andra män.

– Liv Strömquists Hundra procent fett och Einsteins fru. Pang-på-diss av patriarkatet – utan tröttsamt och ängsligt akademikeranslag.

– Quentin Tarantinos Death Proof. Blott ett rejält manligt (och underhållande) svin som Stuntman Mike, spelad av Kurt Russell, kan få hämnden och våldet att kännas så rätt och så legitimt.

Ulrika Westerlund, journalist:

– Nationalmuseum satsar inför Europride och göra en särskild utställning med queerperspektiv. Ni får vänta ända till juli, men missa inte!

– Janne, min vän av Peter Pohl från 1985. En modern klassiker i ungdomsromanfacket som mer än de flesta säger något om hur utsatt man kan vara som ung tjej eller kille och hur kön kan konstrueras, självvalt eller tvingat. Jag läste den som vuxen runt tio år senare och sveptes med – så mycket att jag fortfarande måste läsa om den då och då.

– Alison Bechdel. Fortfarande en av de bästa snabba feministiska samtidskommentatorerna i serieform. Analys av amerikansk lagstiftning, utrikes- och inrikespolitik – uppblandat med ett krasst skildrande av ett gäng medelålders flator, bin, transor, queers och bögar och deras vänner. Missa inte heller Bechdels självbiografi Fun Home, om att växa upp med en förälder som förtryckt sin egen sexualitet. På www.dykestowatchoutfor.com.

Maud Lindström, musiker:

– Boken Det kallas kärlek av Carin Holmberg har varit min största feministiska inspiration, både politiskt och personligt. Holmberg befriar dig effektivt från alla illusioner om kärleken som naturkraft och kärleksrelationen som ett opolitiskt område.

– Marit Bergmans Baby dry your eye kanske man inte tänker på som feministisk, men lyssnar man på texterna får man en redig dos systerskap och kvinnligt subjektskap.

– Vagina Grandes ”Hur sexig är jag nu motherfucker” – svinbra superpolitisk och rolig feministisk ska.

– Cissi och Nour – Almost like boys. Rolig, provocerande och ifrågasättande föreställning om kön, sex och massa annat. Turnerar med Riksteatern fram till april.

Ronny Stansert, översättare:

– Cosecha de Mujeres (Skörd av kvinnor). Mexikanska/amerikanska journalisten och författaren Diana Washington Valdez skriver om och analyserar morden på omkring 500 kvinnor (de flesta arbetarkvinnor i monteringsfabrikerna) i staden Ciudad Juarez i Mexiko. Hon avslöjar det cyniska kvinnoförakt som ligger bakom morden, och hur polis och politiker skyddar mördarna.

– La voz dormida (Den slumrande rösten). Efter att ha rest runt Spanien och genomfört intervjuer med kvinnor som kunde vittna om de republikanska kvinnornas fängelsevistelser under Francodiktaturen skrev Dulce Chacón romanen som ville ge alla de kvinnor som led förödmjukelser, tortyr och avrättningar i fängelserna en plats i historien.

– Mujeres libres (Fria kvinnor/Free Women of Spain) av Martha A. Ackelsberg om CNT:s kvinnoorganisation under republiken och spanska inbördeskriget och troligen den största anarkistiska kvinnoorganisationen någonsin.

– Carlos Fonseca har skrivit om Rosario Dinamitera (Rosario dynamitarden), som sjutton år gammal gick ut på fronten i Madrid med dynamit och vapen för att i första ledet möta fascisterna. Hon överlevde kriget, fängelserna och Francoregimen och lever fortfarande, 89 år gammal.

– Icia Bollain har regisserat Ta mina ögon, om kvinnomisshandel. Finns på video på svenska.

Liv Strömquist, serietecknare:

– Sjunde våningen av Åsa Grennvall. Självbiografiskt seriealbum om misshandel, fantastiskt bra.

– Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg. Fantastisk, befriande, humoristisk, helt underbar bok.

– Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Klassiker om tvåsamhet.

– Pussy Whipped, eller vad som helst annat av Bikini Kill, världens bästa band.

Joacim Blomqvist, journalist:

– Kunskapen om kända afrikanska kvinnliga befrielseledare i väst är mikroskopisk. Shonaledaren Nehanda Charwe Nyakasikanas (cirka 1840–1898) blotta existens spränger fördomen om att afrikanska revolutionsledare är män. Nehanda var andlig ledare i det första afrikanska försöket att kasta ut den engelska kolonialmakten ur Zimbabwe som började med ett uppror i Matabeleland 1896. Hon greps och hängdes 1898.

– Mary Read och Anne Bonny levde som pirater i en värld där kvinnors närvaro uttryckligen förbjöds i regelsamlingar. Deras historia utmanar fördomarna. De framstod för sina kollegor i första hand som pirater – inte som kvinnor. Deras historia som vi känner den författades av Daniel Defoe alias Kapten Charles Johnson, A General History of the Pyrates.

Pia Laskar, genusvetare:

– Virginia Woolfs Orlando. Oumbärlig klassiker om hur knäppt görandet av kön är egentligen.

– Marjane Satrapis seriealbum Persepolis. Bra tecknat, spännande berättat. Går inte att sluta läsa.

– Alienfilmerna, i synnerhet ettan (1979), innan Ripley (Sigourney Weaver) heterosexualiseras; resten av filmerna ställer angelägna frågor om moderskapets innebörder och där är fyran Alien Resurrection (1997) en favorit.

– Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble). Nu på svenska. Läs den och påbörja en resa som kan förändra dig och världen.

– Damfotboll – framför allt i internationella storspel. Snyggt och smart. Kvinnor kan helt enkelt.

Rebecka Bohlin, chefredaktör:

– 80 grader från varmvattnet, av Karin Alfredsson (Ordfront, 2006). Inspirerande thriller om ett gäng svenska kvinnor inom vården som går samman och stjäl sjukvårdsmaterial som de skickar till Zambia för att illegala aborter ska kunna utföras säkrare. Amerikanska kristna högern har utsända i samma land – men i annat ärende…

– När man skjuter arbetare, av Kerstin Thorvall (Bonnierpocket, 1995). Fantastisk ögonöppnare för vad klass- utan könsmaktsperspektiv kan leda till, placerat i en av den svenska arbetarrörelsens mest brännande historiska ögonblick, Ådalen 1931.

– Grupp 8 & jag, av Gunilla Thorgren (Norstedts, 2003). Både personlig och vederhäftig. Hon går tillbaka till protokollen möte för möte – under en epok då klass stod i fokus i kvinnokampen på ett sätt som känns sorgligt avlägset i dag.

– Det tänkande hjärtat, (Ordfront, 2006) Hur är det möjligt att Sveriges första kvinnliga ambassadör, nobelpristagare och högt uppsatt FN-tjänsteman i historieskrivningen kunnat reduceras till nästan bara den iskalla förespråkare för tvångssterilisering som hon också var? Yvonne Hirdman visar här hur Alva Myrdals gärning spelade en enorm roll för kommande feministisk kamp och landvinningar.

– Lyckliga slut av Susanna Alakoski (red) (Ordfront, 2007). En antologi som synliggör hur våld kan bli vardag – för precis vem som helst. Borde vara obligatorisk läsning för alla som går in i ett parförhållande.

– Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, av Pedro Almodóvar, från 1988. Filmen ger inte bara nya färger till din egen vardag – den är dessutom en fantastisk gestaltning av hur en kvinna kan underkasta sig en man totalt i kärlek och ändå nå en definitiv vändpunkt då nog är nog. Komplext mästerverk – med humor!

Astrid Askberger, dokumentärfilmare:

– Peaches – för musik som är rå och rolig och ger en annan bild av ”kvinnligheten”.

– Missy Elliot – för skön, vulgär och ösig musik.

– Anna Vnuk – för sin självklarhet som konstnär och koreograf.

– Sara Stridsberg – för peppande artiklar i Bang och för Drömfakulteten.

– Bitterfittan – jobbig men hoppingivande läsning om den hetrosexuella tvåsamheten.

Lisa Gålmark, skribent och författare:

– Min egen lilla basicbok Vadå feminist? – till skamlöst pris på årets bokrea!

Sofia Johansson, journalistpraktikant:

– Roll On – förlöjligandet av mannen är det genomgående temat för Mia Skäringer och Klara Zimmergrens radioserie. De gör det så alldeles klockrent och framförallt roligt. De driver saker till sin spets och igenkänningskomiken är ett faktum. Repliker hänger sig kvar och man kan alltid dra ett Roll On-citat.

– Le tigre är ett amerikanskt electro-post-punkband med en uttalad feministisk åsiktsgrund. Funkar alltid, man kan inget annat än dansa när man hör dem! En mix av feministisk politik och riot grrrl-attityd.

– Nina Hemingsson är en serietecknare som får alla att dra på munnen. Jag är din flickvän nu ligger alltid framme. Jag kan inte få för mycket av hennes underbara serier om relationer och livet i sig.

– Gerd Brantenbergs Egalias Döttrar är en klassiker. Jag läste romanen som ung och den gav ett starkt intryck. Om hur Petronius bryter sig loss från de rådande kvinnonormerna, går med i en maskuliniströrelse och försöker skapa ett nytt samhälle där alla är lika värda.

– Femkul. Det var just den här tidningen jag hade väntat på. Rolig och samtidigt seriös med en fördjupning till feministisk analys av kultur.

Jonas Karlsson, journalistpraktikant:

– Under det rosa täcket, Nina Björk. En modern klassiker där särartsfeminismen skärskådas. Nina Björk slår hål på föreställningarna om vad som är ”manligt” och ”kvinnligt” och visar att de är sociala konstruktioner.

– Större än så här (2004), Teater Lacrimosa, Scen Gavelius. Fantastisk teater och en humoristisk uppgörelse med människornas förtvivlade kamp att hålla kärleken ”inom snäva ramar”, ”små burkar” och ”bakom taggtrådsstängsel”. Om hur könsroller och manlig överordning står i vägen för den underbara kärleken.

– Nalle-Maja. Tuff, orädd och snäll. Nalle-Maja är Bamse och Brummelisas tuffaste unge. Och hon tar för sig. En klar förebild som visar att tjejer kan vara tuffa.

– Rosa Luxemburg (1871–1919). Revolutionär verksam i Tyskland. En av få kvinnor i den tidiga arbetarrörelsen, men tveklöst ett av de skarpaste intellekten. Tillsammans med Karl Liebknecht ledare för Spartakistupproret i Berlin 1919. Motsatte sig intensivt tyska socialdemokraternas reformism och centralism, kritiserade Lenin och bolsjevikernas hierarkiska organisation. Framstående ekonom och ideolog.

Anna-Lena Lodenius, journalist och författare:

– En kvinna att bli stärkt och inspirerad av är Zarah Leander. Kanske ett oväntat val för den som har svårt att se bortom hennes agerande under naziståren. Dags att upptäcka en kvinnlig ikon som bryter tabuföreställningar om hur kvinnor får bete sig. I synnerhet då, på 1930-talet. Inga för små skor och trånga korsetter, ingen onödig blygsel och tillbakadragenhet, och med en röst som har ett manligt djup. Lyssna särskilt på återutgivningar av hennes tidiga inspelningar, gärna de med texter av Karl Gerhard. Magnifikt och allt som oftast med ett tydligt könsperspektiv för den som inte värjer sig mot det fåniga, överdrivna och känslosamma som ju delvis hör tiden till.

– Amy X Neuburg. Egensinnig elektronmusiker och röstekvilibrist från Oakland, nästan okänd i Sverige, kommer kanske på turné via Finland. Texter som dissekerar det amerikanska samhället, konsumtionskulturen och vår utsatthet. Svart och utlämnande, men också bisarrt och underhållande. Lyssna särskilt på ”My God” och ”Residue” från hennes senaste platta Residue från 2004. Hemsida: http://amyxneuburg.com/.

Gustav Fridolin, journalist:

– Tiina Rosenbergs Queerfeministisk agenda var en ögonöppnare. När vår samlade, patriarkala media genomförde en fullskalig häxjakt på professorn efter hennes intåg i politiken ringde väckarklockorna så huvudet skallrade.

– Fortfarande drabbas Pippi Långstrump när jordens censorer drar fram. Redan från början frammanade hon spott och spe bland dem som inte ville se starka flickor. Att författarinnans själva uppväxt och samliv var en kamp mot normerande föreställningar om äktenskap, sexualitet och barnaalstrande gör inte sprängkraften mindre.

Maria Jacobson, journalist:

– Den femte sanningen av Doris Lessing. Ett av mina främsta referensverk i den feministiska skolningen.

Kristina Lindquist, journalist:

– Nina Hemmingsson: Samlad serieproduktion. Hennes enrutingar kan med fördel intas dygnet runt för att drastiskt visa vägen bort från dumhet och vardagsförtryck.

– Marta Sandwall-Bergström: Kulla-Gulla. Bredvid den ljuva huvudpersonen finns stataren Viktoria som med blixtrande klasshat sätter djupa spår hos en läsande åttaåring.

– Lars von Trier: Dogville. När Nicole Kidmans Grace slutligen tar hämnd gör hon det inte bara för sig själv utan för en lång rad plågade kvinnor.

Daniel Andréasson, redigerare:
– This Film Is Not Yet Rated (regi Kirby Dick, 2006). Dokumentärfilm om den amerikanska filmbranschens lobbyorganisation MPAA och dess i många fall godtyckliga självcensurssystem. Intervjuer med filmarbetare ger flera exempel på de konservativa värderingarna som styr organisationens beslut. Särskilt vad gäller kvinnors sexlust: En tonårstjej som onanerar, en längre orgasmscen med fokus på kvinnans ansikte, en antydan till könshår. Eftersom den svenska biorepertoaren, med några få undantag, är identisk med den amerikanska känns det viktigt att veta vad vi inte får se.

– Michelle Yeoh, skådespelare. I väst är hon kanske mest känd som en av de mer handlingskraftiga ”Bondbrudarna”, men i Hong kong och Kina har hon närmast ikonstatus. Superhjälte (The Heroic Trio, 1993), Indiana Jones-aktig äventyrare (Magnificient Warriors, 1987) eller stenhård polis (Yes Madam, 1985). Förundras över skillnaderna mellan de kvinnliga actionhjältarna från öst och (de få) från väst. Hong kong-filmen från den här perioden är uppfinningsrik och bryter inte sällan med våra invanda föreställningar om könsroller.

– Sent om våren (regi Yasujiro Ozu, 1949). Klassiskt drama från efterkrigstidens Japan. Noriko är 27 år och bor hemma tillsammans med sin ensamstående far. Omvärlden trycker på för att hon ska gifta sig och flytta hemifrån, men hon känner ingen större lust. Mycket engagerande om en period, som trots allt inte är så avlägsen, där traditioner och roller står över allt annat. Noriko kan upplevas provocerande med sin alltjämt leende artighet, men de små gesterna talar ett annat språk.

Amalthea Sandahl, barnskötare samt frilansreporter och -illustratör:

– Wanda Jackson. Rock’n’roll-drottning som började skriva låtar och spela och sjunga dem själv redan på 1950-talet i en minst sagt mansdominerad bransch. Dessutom handlade många av låtarna om sex, alkohol och att inte låta sig trampas på. 1957 års hit ”Fujiyama Mama” rekommenderas. Varning utfärdas dock för 1970- och 80-talens alster när hon blev kristen och bytte musikstil. Men sedan några år är Wanda tillbaka och rockar som förr.

– För deckarfrälsta kan det ibland vara trevligt med en som väcker fler tankar än bara ”vem är mördaren?” Ruth Rendell, alias Barbara Vine, lyckas ofta med det. Svavelbröllop (Gedin, 1996) är ett exempel på en väl berättad historia med insikt i klass, kön och människors psyken.

– Serien Tank Girl görs inte rättvisa av att beskrivas i ord, men jag gör ett försök: laglös, punkinfluerad, kåt och inte sällan berusad kvinna beväpnad med stridsvagn i post-apokalyptisk framtid. Kolla upp de tidigare serierna från 1980- och början av 90-talet.

Ann Ighe, ekonomihistoriker:

– Det bästa tecknade sällskap jag hade under min tonåriga utveckling från homosocialitet till heterosexualitet var Maggie och Hopey, två märkligt levande punktjejer som så småningom också de blir vuxna i ett alldeles platt och nära nog helt chicanskt Kalifornien, där de har precis så fantastiska liv som mediet tillåter – och som ändå känns verkligare än i mången realistisk roman. Deras skapare är Jaime Hernandez och de återkom i mängder av format, tillsammans med andra karaktärer under samlingsnamnet Love and Rockets. För den som bryr sig det minsta om brudar och deras relationer, 1980-talets punkscen och gärna vill se intersektionalitet gestaltad i serieform.

– Jag har två exemplar av Marilyn Frenchs roman Kvinnorummet i min bokhylla. Det kändes någon gång som om det var en försäkring jag behövde, så att jag aldrig skulle vara utan. Jag var nog inte över tolv år när jag läste den första gången. Det handlade mycket om problem jag ännu inte hade och om en generation jag inte tillhörde; men – det gick ju inte att släppa boken! Hemmafruångest, kvinnofällor i mängd, totalt kommunikationslös heterosexualitet, gemenskap vuxna kvinnor emellan, politiskt uppvaknade, lesbiska relationer. Och så ett par långdragna sexskildringar.