Att trycka utrikesnyheter en gång i veckan är förenat med risker. Några få timmar efter att förra veckans Arbetaren skickats till tryckeriet, med bilder av ett Gaza på väg att dö kvävningsdöden, dånade södra Rafah av explosioner, strypgreppet sprängdes: Mellanösterns politiska bord vältes upp och ned. Klockan var tre på onsdagmorgonen. Det var de folkliga […]
Att trycka utrikesnyheter en gång i veckan är förenat med risker. Några få timmar efter att förra veckans Arbetaren skickats till tryckeriet, med bilder av ett Gaza på väg att dö kvävningsdöden, dånade södra Rafah av explosioner, strypgreppet sprängdes: Mellanösterns politiska bord vältes upp och ned. Klockan var tre på onsdagmorgonen. Det var de folkliga motståndskommittéerna – inte Hamas, men väl Rafahs lokala miliser, en rest av intifadans tvärpolitiska folkkommittéer – som i månader planerat aktionen, sågat bort murens fundament och nu, när tiden var inne, ramponerade järnridån mot Egypten. Tre timmar senare flödade de första människoströmmarna fram. ”Världshistoriens största fångutbrytning”, som The Guardian skrev i en ledare, var ett faktum.
Ingen människa med någotsånär progressiva värderingar kunde uppleva det som något annat än en enastående triumf. Festivalen i Rafah saknade motstycke sedan Berlinmurens fall: den var en seger, för de mest grundläggande mänskliga behoven över de mest cyniska politiska kalkylerna, för den palestinska demokratin över den hycklande västvärldens mordförsök, för motståndets snille över militärens planer. Ha’aretz rapporterade att arméns ingenjörer grät över att den barriär som de ”byggt med blod och svett” nu bröt samman.
Det är inte många år sedan de israeliska monsterstridsvagnarna härskade oinskränkt, husrad efter husrad krossades under schaktmaskinerna, Rachel Corrie, Tom Hurndall och hundratals palestinier – namnlösa i väst – dödades som lovligt villebråd i ingenmanslandet vid gränsen. Och nu: ingen gräns, bara en fri, okontrollerad rörelse av människor över den fällda betongen.
Men i Gaza ska ingen seger tas ut i förskott. Varje framsteg – ockupationsmaktens reträtt i september 2005, det perfekta valet i januari 2006, det korrupta Fateh-styrets fall i juni 2007 – har åtföljts av minst två steg bakåt. I Gaza säger ordspråket: ”om det är dåligt i dag, var så säker på att det blir värre imorgon”.
Till skillnad från Berlinmuren kan Rafahmuren komma att resas igen, med förenade ansträngningar från Israel, USA, EU, Egypten och Mahmoud Abbas. Kanske tar också Israel tillfället i akt att avsäga sig allt humanitärt ansvar för Gazas en och en halv miljon utblottade människor. Låt Egypten ta hand om skiten!
Detta är den linje som Israels megafoner i Sverige nu basunerar ut. Den främsta ibland dem, Eli Göndör, utropade i måndags på Expressens sidan 4: ”Egypten måste ta ansvar för Gaza”. Göndör presenterades som ”Mellanösternexpert”, tillika doktorand i islamologi. Att han också i 15 års tid verkat som israelisk fallskärmsjägare med befälsbefogenheter, och därmed har ett okänt antal palestinska liv på sitt samvete, diskvalificerar honom tydligen inte från att skriva lösningsrecept. Det kan jämföras med att en före detta Hamasaktivist, verksam som bombexpert i 15 år, ges tillgång till rikspressens opinionssidor med epitetet ”Mellanösternexpert”, tillika doktorand i judiska studier. Otänkbart! Men så står en gång västvärldens liberala borgarklass på konfliktens ena sida.
Försöken att flytta över ansvaret på Egypten måste naturligtvis tillbakavisas. Gazaremsan är ett koncentrationsläger för oönskade människor, för palestinier som fördrevs från sina hem 1948 när den judiska staten skulle bildas och som sedan dess hållits ute, instängda, i ett taklöst fängelse som numera bombas dagligen. Som etnisk rensare, ockupant och fångvaktare har Israel det fulla ansvaret för situationen.