RAWALPINDI, PAKISTAN. Inga sorgetjut kan nog tydligt uttrycka den tragedi som drabbade Pakistan den 27 december. Scenen var parken Liaqat Bagh i den norra staden Rawalpindi. Tre skott hördes, följda av en explosion. Så hade ännu en pakistansk premiärminister gått en våldsam död till mötes.
Tio dagar har gått sedan Benazir Bhuttos chockerande död, men trots ett sken av återgång till normalt vardagsliv tycks Pakistan ha svårt att hantera det som hänt. I Karachi, en vanligtvis larmande stad med närmare tjugo miljoner invånare, var ännu i början av året insvept i sorg och dysterhet, med stängda marknader, tunn trafik och påtaglig rädsla hos människor. Här och var stötte man på nedbrända bensinmackar, banker eller bussar, och mellan de oräkneliga valaffischerna för Benazir Bhuttos Pakistanska folkets parti, PPP – valet hade planerats till den 8 januari – syntes bilden på hur hon vinkar från scenen i Liaqat Bagh, överhängd med kransar i sin blå blus och vita dupata-sjal.
Riwalpindi är annorlunda. Trafiken flyter som vanligt och affärerna är i full gång. Men landets mörker märks också här: Liaqat Bagh har förvandlats till en minihelgedom. På båda sidor om ingången till parken – platsen för hennes död – strömmar tusentals sörjande varje dag till Bhuttos porträtt. Ljus står tända, blomkransar läggs ned, böner bes och hulkande snyftningar hörs; många har svårt att hålla tillbaka tårarna. Hur omstridd hon än var när hon levde uppfattas nu hennes död som ett martyrskap. Att eferera till det som ett mord betraktas här som förödmjukande. Till och med Musharraf och hennes politiska motståndare omtalar det aktsamt som shahadat, martyrskap; med aktning kallas hon Benazir Shahid, martyren – en ytterst ovanlig betygelse för en kvinna i detta mansdominerade samhälle.
Den doktor som mottog Bhuttos kropp deklarerade först att skotten var dödsorsak. Men redan nästa dag tog han tillbaka till sitt utlåtande, efter att regeringen lagt skulden på talibankommendanten Baitulla Mehsud. Samtidigt ringde en talespeson från talibanerna till en italiensk nyhetsbyrå och Asia Times korrespondent i Pakistan och tog på sig ansvaret för dådet. Väst tog då omedelbart chansen att blåsa i “krig mot terror”-trumpeten.
Två dagar senare kom regeringen med ytterligare en ny version. Nu var det soltaket i bilen som lastades för Bhuttos död. Men varje ny ursäkt tjänade bara till att reta upp de sörjande pakistanierna, i synnerhet i hennes hemprovins Sindh: de vet instinktivt att militären bär ansvaret. Följaktligen har allt som symboliserar rikedom eller statsmakten attackerats.
I fyra dagar efter dådet brann Pakistan. Över 700 banker plundrades och brändes ned, polisstationer angreps, bilar sattes i brand och järnvägsspår grävdes upp. Eftersom valen var schemalagda till den 8 januari hade Muslim League, som stöder militären, överallt rest valkontor och hängt upp affischer och banderoller. Inga fanns kvar på nyårsdagen. De flesta ledarna för Muslim League gick under jorden i rädsla för att bli lynchade.
Baitulla Mehsud, en notoriskt grym krigsherre med nära band till den militära underrättelsetjänsten, var snabb med att tillbakavisa regeringens anklagelser. Ett email som Bhutto skickat till sin kampanj-manager i USA visade sig också ha förvarnat om att Musharraf – inte talibanerna – skulle bära ansvaret i händelse av ett attentat mot hennes liv. Det sätt på vilket brottsplatsen i Liaqat Bagh spolades ren direkt efter attacken, så att avgörande bevismaterial utraderades, talar likaså för samförstånd mellan mördarna och regimen. Framför allt visar filmsnuttarna av mordet, som sänts av tevekanaler över hela världen, att soltaket omöjligen kan ha varit dödsorsak.
PPP kräver nu en FN-utredning, enligt modell från mordet på Libanons före detta premiärminister Rafiq Hariri. Men USA har denna gång inte gett sin välsignelse till förslaget; emellertid har ett team på fem agenter från Scotland Yard anlänt. Ingen i Pakistan fäster dock något större hopp därvid: ingen utredning kan tillfredställa de upprörda folkmassor som spontant känner de ansvariga och inte intresserar sig för mördarnas personliga identiteter. De kan mycket väl vara religiösa fanatiker.
När Bhutto hade attackerats i Karachi efter sin hemkomst från exilen, 69 dagar före mordet, pekade hon i ett brev till regeringen ut tre aktörer: militären, anhängare till den förre militärdiktatorn Zia al-Haq och religiösa fundamentalister. Hon var den ende politiske ledare i mittfåran som utmanade den sistnämnda gruppen. Det mest troliga scenario är därför att militären planerade mordet, och att förövarna tillhörde någon fanatisk sunnigrupp. En rapport i Asia Times nämner Lashkar e Jhangvi, en Saudi-finansierad gren famös för sina massakrer på shiamuslimer i Pakistan. Eftersom Benazir Bhuttos mor var shiit, liksom hennes make, anser många i Pakistan att Bhutto-klanen är shia; sannolikt var mördarnas motiv att ta landets mest prominenta shiamuslim av daga.
Att Benazir Bhutto var en måltavla för de sunnitiska extremisterna står bortom allt tvivel. Hon gav sitt fulla stöd till den blodiga operationen mot milismännen i Röda moskén i Islamabad, och omedelbart efter det dramats slut angreps ett PPP-möte med dussintals dödade aktivister som resultat. Bhutto var också tydlig med att hon ville låta amerikanska styrkor jaga Al-Qaida innanför Pakistans gränser om hon kom till makten. Militären skulle heller aldrig kunna rekrytera självmordsbombare ur sina led. Det är bara hos fundamentalisterna sådana fanatiker finns i överflöd. Men ingen betvivlar heller de nära kopplingarna mellan dessa miljöer och militären: det tragiska mordet är med största sannolikhet ett utslag av överenskommelser mellan khakis och skägg.
Sådana kopplingar undviks dock med stor försiktighet i världsmedias kommentarer. USA och dess allierade fortsätter att rikta allt ljus på Al-Qaida. Vad som heller sällan nämns är att mordet var lätt att förutsäga. Det är ett symptom på USA:s närvaro i regionen och ännu ett bevis för att den ökar instabiliteten. Det är USA som har blåst upp styrkan hos både khakis och skägg i Pakistan, på bekostnad av demokrati, sekularism och civilt samhälle. Bhuttos död är därför ingen isolerad händelse, utan snarare den hittillsvarande kulmen på militariseringen av det pakistanska samhället och den tilltagande fundamentalismen, som ägt rum med tyst stöd från USA-imperialismen.
Dessvärre är PPP – nu under ledning av Bhuttos änklig Asif Zardari – redo att utmana varken militären eller imperialismen. I ett telefonsamtal till Zardari strax efter Bhuttos död
bad USA:s utrikesminister Condoleezza Rice honom att inte bojkotta valen, som nu skjutits fram till den 18 februari, och hon bönhördes lydigt. Om PPP skulle ha bojkottat valen skulle det blivit omöjligt för Musharraf att klänga sig fast vi makten, och imperialismens planer hade gått om intet.
Men PPP är inte längre det parti som en gång åtnjöt allmänt stöd och respekt för sin socialism, sekularism och anti-imperialism. Processen av feodal dominans över PPP hade börjat redan tidigare, men när Benazir Bhutto tog över ledningen i mitten av 1980-talet rensades partiet på vänsteraktivister och blev snart en klubb för feodalherrar. Ändå fortsatte massorna, i brist på alternativ, att ge sitt stöd till PPP, och hårdföra kaderaktivister lade skulden för Benazir Bhuttos ineffektivitet under sina två perioder som premiärminister på maken Asif Zardari. Han blev känd som Mr Tio Procent, efter anklagelser om att han tog tio procent som muta för alla finansiella avtal som ingicks av Bhuttos regeringar.
Det återstår därmed att se om PPP under Zardaris ledning kan behålla samma masstöd. Hans övertagande av ledarskapet har redan äcklat många. I sitt testamente hade Benazir Bhutto utnämnt Zardari som efterträdare, men testamentet har aldrig offentliggjorts eller visats för pressen och har således ifrågasatts. “Skurken har kokat ihop allting”, är en vanlig kommentar här i Pakistan. Med en list typisk för feodalherrar valde därför Zardari att utse den 19-årige sonen Bilawal till partiordförande, medan han själv tog posten som vice ordförande.
PPP är nu en familjeegendom, på samma sätt som kongresspartiet i Indien har blivit en ägodel för Gandhi-dynastin. Det är ett dåligt omen för Pakistan och framstår för många som ett antiklimax på Benazir Bhuttos självuppoffring för demokratin.
