Under hösten har debatten rasat kring Bonnier Carlséns utgivning av Tintin i Kongo från 1946 (första gången publicerad som följetong i katolska veckotidningen La petit Vingtième 1930). Afrosvenskarnas riksförbund anmälde förlaget för att ge ut en rasistisk bok. Förlaget hävdar att albumet är historiskt intressant och att det idag mest är riktat till vuxna, om barn läser det tillsammans med en vuxen kan det duga också. För övrigt är många av Tintinalbumen (som barn i lågstadieåldern gärna slukar) fulla av karaktärsspecifika indier, indianer, kineser, sydamerikaner, nepaleser och araber vilket är ett problem av en annan dimension än de schabloner som läggs på operasångerskor, försäkringsförsäljare, sjömän, detektiver och gerillasoldater. Redan i den åldern är man ganska klar över hur världen fungerar och böckerna blir kanske snarare bekräftelse än upplysning. Vilket kan vara lika allvarligt förstås.
För mindre barn kan en bilderbok om exempelvis djur, kärlek, matlagning, en begravning, en arbetsplats eller en resa vara det första mötet med respektive företeelse och säkert bidra till att forma världsbilden. Familjens mönster, och hur flickor respektive pojkar ska uppföra sig, klä sig och vad de förväntas intressera sig för torde vara ganska inkörda spår när en fyra, femåring möter lite mer avancerade resonemang.
På senare år har det utkommit en del barnböcker som uttalat försöker arbeta med bild som kan sägas vara ett alternativ, gentemot normerade framförallt könsroller. Flera av dem är utgivna av nystartade förlag som direkt torgför sin idé om att ifrågasätta tidigare icke-ifrågasättande koder. Men det är inte svårt att hitta böcker från de stora förlagen som uppenbarligen sett över sin utgivning vad gäller genus och familjemönster, och förnyat den. Rabén och Sjögren är en gammal god förläggare med flaggskeppen Pippi Långstrump utgiven redan 1945, till mångas förskräckelse, och Gunilla Bergströms Alfonsböcker med sin inte särskilt tuffa pojke med ensamstående pappa, där den första, God natt Alfons Åberg utkom så tidigt som 1972, Pippi är ju omgiven av extremt konforma könskaraktärer som Tommy och Annika, men hennes attityd, inte minst tillsammans med en ömsint och engagerad (åtminstone mer än en helt frånvarande mamma) pappa snarare förstärker motståndet och till och med förlöjligar traditionella könsmönstren. Förlaget har i år utkommit med den uppmärksammade Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum. Kenta har en jättepappa med camouflagebyxor som gör sitt bästa för att skola in sonen bland pojkarna, med fotbollen i högsta hugg. Kenta är inte road av knivar och tuffa snacket mellan pojkarna utan vill leka docklekar med flickorna, ha prinsesskjolar och glitter. Det är inga stillsamma lekar heller och framstår inte som ett sämre eller tråkigare alternativ. Samma författare och förlag gav 2006 ut Lill-Zlatan och morbror raring, där huvudpersonen, en fotbollsspelande flicka, blir svartsjuk på sin älskade morbrors nye pojkvän.
Vilda är ett av de helt nystartade förlagen och det har varit en riktig rivstart med flera böcker och monter på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i höstas. En av förlagets böcker, Sandalerna, av Anna Hedvall och Martin Hedvall, tar upp samma idé som Kenta och barbisarna – pojken som tycker om ”tjej”-saker. Här är det en pojke som blir förtjust i ett par ärvda, rosa, flicksandaler. Trots att han blir retad och ifrågasatt som ”flicka” hävdar han framgångsrikt att han inte är mindre pojke för sitt val av skor – bland annat genom jämförelse av just kön, med en flicka. Och uppnår respekt bland pojkarna.
Med liknande tema går Vilda längre här än vad de traditionella förlagen tenderar att göra; man ändrar inte bara inriktning, utan tar diskussionen. Förlagets utgivning spänner för övrigt över en reseberättelse för lite större barn, Vilda i Asien (av Pamela von Sabljar och Carl-Fredrik Carlson, ABC-boken Magic, Cilla & Baby (Eva Lundgren), och fördomsfri kroppsbesiktning på badhus, Jonthan och kroppen (Karin Salmson och Janette Bornmarker).
Olika förlag ger ut böcker för barn från 3–4 år, med förtecken att de ska ha ett ”positivt genusmönster”, och “skildra samtiden”. Det är kanske rappa formuleringar, men vad betyder de?
Förlaget säger på sin hemsida att man arbetar tillsammans med litteraturvetare med specialkunskap inom bilderböcker och genusfrågor. Och “tittar på både text och bild, separat och tillsammans.” Kanske känner sig flickor (alla de fyra böcker man hittills gett ut handlar om flickor) inspirerade och bekräftade av de lite tokroliga smarta, starka och roliga hjältinnorna, men de båda böcker jag last, Värsta prutten, Lolly, av Åsa Karsin
och Frida Arvidsson, Här kommer UppfinnarJohanna, av Ann-Christine Magnusson
och Lovisa Lesse lägger en märklig och lite väl enkel tyngd på flickors intresse av att prutta. Ingen av dessa två hjältinnor kommer dessutom till äkta pruttar med lukt och allt, utan det är själva lusten till att göra pruttljuden och att skratta åt dem som ska vara det befriande. Det känns lite dubbelmoralistiskt.
Ett tredje sätt är att barnets könstillhörighet helt enkelt inte är uttalat. Ica bokförlag har i år givit ut ett par böcker om Ellis, Ellis älskar hundar och Ellis går till doktorn, av Siri Reuterstrand och Jenny Wik. Det är ett barn i 4–5-årsåldern som upplever enkla äventyr nära hemmet. Könsneutraliteten stör inte alls och de barn i åldern 2–6 som jag läst boken för har inte ens diskuterat saken. Idén är inte så ny som man skulle kunna tro, redan 1973 gav Rabén & Sjögren (igen!) ut könsobestämda Kaj på daghem av Lena Stiessel och Lisbeth Holmberg. På senare år har Stina Wirséns böcker väckt uppmärksamhet och bland annat nomineerats till Augustpriset 2006, med barnen åtminstone svåra att igenkänna som små genusvarelser även om det sticks in ett ”hon” här och var, och den underbara Vi leker att du är en katt av Charlotte Ramel och Helena Dahlbäck, om Storasyster, Lillebror och Mellanbarnet.
Varje vuxen i kontakt med barn torde fundera över vilken ålder man via en högläsningsbok vill informera barnet om de lite större sammanhangen, det ”stora livet”, som barnet faktiskt ingår i. Vill jag ligga före med information om skilsmässor, döden, sex, eller klimatkatastrofen (som varenda femåring lär vara informerad om inom ett par år), eller vill jag ha en bok reda att möta frågor som väckts av en löpsedel, en kompis eller en händelse i familjen? En bok som fint binder ihop det lilla med katastrofen som förr eller senare inträffar är bilderboken Mitt svarta liv av Amanda Eriksson (Natur och kultur), som börjar med en begravning och slutar med dop – båda med samma släktingar och i samma kyrka. Ganska odramatiskt leker sig femåringen igenom fantasierna kring dessa två händelser och förbereder den unga läsaren/åhöraren på verkligheten. Lite som vid sidan av råkar huvudpersonen vara en flicka som organiserar hela familjen i lekbegravning och har en egen, stark karaktär. Då väcks tanken om den särskilda flickprutteboken inte är lite överflödig.
Alla sorter behövs förstås, Och kanske är de nya satsningarna inte så revolutionerande, Det är bara att konstatera att det i Barbie- och spindelmanflödet finns gott om alternativ. Även utan specialförlag.
