Det var främst EU som ville lansera en ny, omfattande process i stället för en fortsatt dialog kring klimatkonventionen och Kyotoprotokollet, och som drev 2009 som slutdatum. Den stora gruppen utvecklingsländer samlade i G77+Kina ville hellre se en ”full implementering” av konventionen, i alla dess delar. Här kunde båda parters intressen tillgodoses – en ny process, som syftar till full implementering av konventionen.
EU och G77+Kina ville ha en tydlig vision om utsläppsminskningar grundad på FN:s klimatpanels rekommendationer – en halvering av de globala utsläppen till 2050, en utsläppsminskning av i-länderna till 2020 inom spannet 25 till 40 procent.
Men här vägrade USA ge med sig, och i överenskommelsen nämns inga siffror, men däremot hänvisas det i allmänna termer till FN:s klimatpanels slutsatser.
USA gav däremot med sig i en viktig fråga, och har nu för första gången gått med på att omfattas av bindande utsläppsminskningar i någon form. I överenskommelse står att alla industriländer – inte bara Kyotoprotokollets parter, där USA inte ingår – ska ta på sig ”mätbara, rapporteringsbara och verifierbara” utläppsåtaganden.
Den stora tvistefrågan ända in på sista dagen var hur u-ländernas engagemang skulle formuleras. I sekretariatets förslag på lördagmorgonen stod att även u-länder skulle åta sig ”mätbara, rapporteringsbara och verifierbara” utsläppsåtgärder, med yttre stöd i form av teknologi, finansiering och kapacitetsbyggande.
I den slutgiltiga överenskommelsen flyttades de fyra citerade orden till sist i stycket, vilket innebär att stödet i form av teknologi och finansiering utgör en förutsättning för att de ”mätbara, rapporteringsbara och verifierbara” åtgärderna ska äga rum.