[SCEN] Snövit Av Fredrik Benke Rydman Dansens hus i Stockholm Till den 2 februari 2020 Sagan om Snövit och hennes elaka styvmor känner minsta barn till. Liksom Askungen och Törnrosa är den en utvecklingssaga, där psykologin skulle säga att det handlar om två sidor av samma kvinna. Även styvmodern har ju varit den lilla flickan […]
Av Fredrik Benke Rydman
Dansens hus i Stockholm
Till den 2 februari 2020
Sagan om Snövit och hennes elaka styvmor känner minsta barn till. Liksom Askungen och Törnrosa är den en utvecklingssaga, där psykologin skulle säga att det handlar om två sidor av samma kvinna. Även styvmodern har ju varit den lilla flickan där den unga oskuldsfullheten och troskyldigheten är en del av attraktionen/skönheten, och även den unga flickan kommer att växa upp till en äldre kvinna som blir utkonkurrerad och kanske bitter över det.
I Fredrik Benke Rydmans version på Dansens hus får den kvinnliga utvecklingen verkligen fysisk plats med mensblod och allt, samtidigt som den får en ordentligt queerig touch med den långe dansaren Daniel Koivunen som modern. Hen kråmar sig oemotståndligt framför mobilen och räknar likes, och när dottern upptäcker fenomenet och snart blir populärare måste hon dö.
Här blir jag lite besviken och uppriktigt förvånad över hur Rydman missar den stora ångestbollen angående mobiltelefoni, som faktiskt inte handlar om instagramberoende.
Som i den klassiska sagan skickas hon ut i skogen där hon, skonas av jägaren som skulle sticka kniven i henne. Rydman har nu plockat bort de små gruvarbetarna i skogen och Snövit möter en, enligt programtexten från Dansens hus, ”dysfunktionell grupp med sina olika diagnoser”, där hon känner sig trygg.
Här blir jag lite besviken och uppriktigt förvånad över hur Rydman missar den stora ångestbollen angående mobiltelefoni, som faktiskt inte handlar om instagramberoende. Användningen av mobilerna och den ständiga uppdateringen till nya modeller kräver en enorm massa kobolt till batterierna, detta grundämne bryts i bland annat vad som kallas ”helveteshål” i Kongo-Kinshasa som står för över 60 procent av utvinningen.
De flesta vuxna mobiltelefonanvändare torde ägna åtminstone någon liten energi ibland åt att döva morrningen under sängen kring de som slavar i dessa gruvor, där det även förekommer arbete av även små barn från fem års ålder, under fasansfulla arbetsvillkor. En annan aspekt på brytningen är förstås klimatfrågan som är så het att inte ens den mest ignoranta influencer vågar ignorera en fråga som får 8,7 miljoner människor att följa Greta Thunbergs instagramkonto. Bland annat fraktas råmaterialet hit och dit över världen för att anrikas.
Men ursäkta den dåliga stämningen, och åter till premiärkvällen på Dansens hus: Den onda modern ser att dotterns instagramkonto inte försvunnit, och kommer smygande med förgiftade korsetter och kammar. Sagan följer sin traditionella gång men med moderna temat inklistrat där det kan passa – med alltså mera form (vackert) än integration (haltande).
Rydman är en mästare på att kombinera fartfyllt glitter till medryckande musik, han gjorde sig ett namn kring streetdanceföreställningar men här är också i just de bounciga scenerna i skogen som föreställningen har sin svaghet, ibland blir det till och med på gränsen till långrandigt. Mest imponerande i föreställningen är scenerna med moderns respektive dotterns intensitet eller flygande, nästan klassiska uppvisningar – och då är det å andra sidan helt andlöst bra. Också scenografin är påhittigt perfekt.
Temat kring instagramberoendet som spegelbild är påhittigt men håller alltså inte på djupet och inte hela vägen utan blir i längden platt – nästan lite billigt moralistiskt rentav.
Trots ojämnheten är det en ändå självklar julföreställning som nästan når upp till rörelseruset efter förra årets epokgörande Nötknäpparen.