På tisdagen presenterades en ny bedömning av Irans kärnvapenkapacitet, signerad de amerikanska underrättelseorganens paraplykontor National Intelligence Estimate. Slutsatsen kunde inte ha varit mer sensationell: sedan år 2003 har Iran inte gjort några ansträngningar att skaffa kärnvapen. Rapporten menar att Iran visserligen hade ett kärnvapenprogram tidigare, men att det begravdes år 2003 och förblir dött. ”Iran kommer med stor säkerhet”, konstaterar National Intelligence Estimate, ”inte att ha den tekniska förmågan att producera och bearbeta tillräckligt med plutonium för ett vapen före omkring år 2015.”
I ett enda slag ligger därmed den politik som USA har bedrivit gentemot Iran sedan hösten 2003, då konflikten om Irans kärnkraft inleddes på allvar, i spillror. Implikationerna är oerhörda:
* Den iranska regimen har talat sanning när den, under konfliktens gång, insisterat på att utbyggnaden av landets kärnkraftskapacitet inte har några militära syften. Detta är väsentligen vad USA:s underrättelseorgan nu har erkänt.
* De amerikanska varningarna om att Iran står på tröskeln till en atombomb som, enligt färska formuleringar från George Bush och Dick Cheney, hotar utlösa ett ”tredje världskrig” har varit grundfalska.
* Fyra år av krigshot och upptrappade sanktioner – som till stora delar fryst den politiska utvecklingen i Iran, stärkt regimens grepp om sitt folk, präglat Mellanösterns geopolitik och bidragit till sönderbombningen av Libanon – har vilat på en lögn. USA befinner sig just nu mitt uppe i en kampanj för än mer rigorös isolering av Iran, men den har skjuts i sank. Nya sanktioner framstår, i ljuset av rapporten, som onödiga, och luften har därmed också gått ur USA:s försök att röja mark för ett eventuellt bombkrig: iranska kärnvapen kan inte användas som krigsmotiv för överskådlig framtid.
Men mest anmärkningsvärt i rapporten är kanske bedömningen att ”Teherans beslut vägleds av att fördelar och nackdelar vägs mot varandra, snarare än av en vapenjakt som inte tar hänsyn till politiska, ekonomiska och militära kostnader”. Bushadministrationen och stora delar av den västerländska borgerligheten har i flera år frammanat bilden av den iranska regimen som galen, irrationell, en blodtörstig martyr-wanna-be som är förmögen till vad som helst, men National Intelligence Estimate slår nu alltså fast motsatsen.
Bland antikrigskommentatorer i USA mottogs rapporten med jubel. ”Ett mirakel: ärlig underrättelseinformation om Iran”, skrev Ray McGovern på sidan Antiwar.com. Demokraternas minst krigsivrande presidentkandidat John Edwards öste spe över Bushs och Cheneys ”rusning mot ett krig med Iran”. FN:s energiorgan IAEA förklarade att dess chef Mohamed El-Baredei, som till Bushadministrationens entoniga hån ständigt upprepat att det inte finns några tecken på kärnvapenprogram i Iran, har givits rätt. Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki välkomnade att den fredliga karaktären hos landets kärnenergiprogram nu ”klargörs för världen”.
I Israel utbröt dock en smärre depression. Ha’aretz kommentatorer begrät att Israel nu ”kan komma att ses som en panikslagen hare” och grämde sig över att landets Washingtonambassadör Sallai Meridor så sent som i helgen ropade högt om att ”tiden rinner ut” för att förhindra en iransk atombomb. Försvarsminister Ehud Barak underkände rapporten med ett blekt uttryck: ”det tycks som om Iran år 2003 gjorde halt för sitt militära kärnenergiprogram, men så vitt vi vet har det troligen återupptagits sedan dess.” Den franska högerregeringen, som lagt sig närmare USA och Israel i hetsen mot Iran än någon annan regering i Europa, bemötte rapporten med den sturska kommentaren att ”Iran respekterar inte sina internationella förpliktelser”.
Vita Huset, å sin sida, tog på sig äran för att Iran lade ned sitt program just 2003, efter invasionerna av Afghanistan och Irak. Varför programmet skulle ha avlivats just detta år – och på vilket sätt det existerade fram till dess – är dock inget rapporten går in på.
