Regeringens alla skandaler väcker mer grundläggande frågor än vem som super ihop med vem och vilka som ”glömt” tv-licensen. Det är säkert sant, som Skattebetalarnas vd Robert Gidehag skriver i Expressen: ”Att låtsas som att de moderater som beslagits med att betala svart är enstaka fall och att Reinfeldt har haft otur i sin rekrytering blir bara fånigt och är ett utslag av hyckleri.” Borgarklassen har blivit den fifflande klassen. Varannan moderat kan tänka sig svart städhjälp, skriver DN – bara var femte socialdemokrat. En Demoskop-undersökning från 2003 visar att höginkomsttagare har en väldigt flexibel syn på lagar och regler. ”Om du inte fick någon påföljd skulle du anlita svart arbetskraft?” 70 procent av höginkomsttagarna svarar ja, mot 54 procent av låginkomsttagarna. Uppge felaktiga uppgifter till Skattemyndigheten? 22 procent av höginkomsttagarna svarar ja, mot 10 procent av låginkomsttagarna.
Robert Gidehag anser att skattefusket är en sund reaktion på ett ”absurt” skattesystem. ”Det ruttna i den här historien” är inte fusket utan ”de höga skatterna”, skriver han, och försvarar alltså fifflandet. Men det gäller även regeringen. Maud Olofsson motiverade avdraget för hushållsnära tjänster med att det gör svarta jobb vita. Svart städhjälp är alltså inte en polisiär fråga, utan det ruttna är de höga skatterna.
Trots alla år av ”arbetarregeringar” tycks borgarklassen fortarande vara normen. Det den gör är per definition rätt. Om en regering fattar beslut mot deras intressen behöver lagen inte följas. Om en borgare är ohederlig är det systemets fel – verkligt fusk är förbehållet samhällets bottenskrap.
Detta är ett typexempel på socialpsykologins attributionsteori: Vi överbetonar miljöfaktorer när vi förklarar den egna gruppens beteenden, men överbetonar det personliga ansvaret när det gäller andra grupper.
Det är därför regeringen samtidigt kan förespråka hårdare tag mot brottslighet i allmänhet men visa upp en betydligt mjukare sida när det gäller den egna klassens fiffel: Då är det systemets fel.
Det leder till inkonsekvens i principfrågor, men konsekvens i intressefrågor. Ofta är det uppenbart. Som när borgare ifrågasätter civil olydnad som politisk strategi för exempelvis nedrustning eller bättre miljö. Fredrik Reinfeldt har till och med skrivit en bok om hur olagliga metoder skadar demokratin, Stenen i handen på den starke. Har han delat ut den till sina statsråd?
Eller att sänkta ersättningsnivåer och fler kontroller är den självklara lösningen på fusk i socialförsäkringssystemen. Men i den mån folk fuskar beror det väl på att pengarna inte räcker? I konsekvensen namn borde väl ersättningarna höjas?
Att borgarna kommer undan med inkonsekvenserna beror kanske på det märkliga, rent av sorgliga, fenomenet att den dominerade gruppen internaliserar den dominerande gruppens värderingar. Att arbetarklassen, trots att den objektivt sett förlorar på samhällsordningen, ställer upp hårdast moralregler för sitt agerande. Kanske skulle en socialpsykolog förklara det med att den som befinner sig nära den sociala avgrundens kant har ett större behov av tydliga gränser.
Men till slut börjar även ”vanligt folks” samhällsmoral luckras upp. Undersökningar visar att de motiverar sitt fusk – i den mån det förekommer – främst med att eliten fuskar. Det är viktigt att få kronologin rätt här: Samhällskroppen ruttnar ovanifrån.
Vill regeringen verkligen göra något åt fusket måste den börja sopa framför egen dörr.
