Stora salen i ABF-huset i Stockholm var nästan fullsatt i söndags när papperslösa arbetare samlades för att damma av en gammal syndikalistisk kampstrategi som nu fått förnyad aktualitet: Registret. I korthet handlar registerkamp om att arbetarorganisationerna monopoliserar varan arbetskraft och själva sätter priset på och förmedlar arbete till företagen. Det är därmed en inskränkning av […]
Stora salen i ABF-huset i Stockholm var nästan fullsatt i söndags när papperslösa arbetare samlades för att damma av en gammal syndikalistisk kampstrategi som nu fått förnyad aktualitet: Registret.
I korthet handlar registerkamp om att arbetarorganisationerna monopoliserar varan arbetskraft och själva sätter priset på och förmedlar arbete till företagen. Det är därmed en inskränkning av kollektivavtalens ökända paragraf §32 enligt vilken arbetsgivarna äger rätt att leda och fördela arbete.
Det svåraste är det förstnämnda: Att förmå alla arbetare inom en viss bransch att ansluta sig till eller åtminstone respektera registrets lönesättning och arbetsförmedling. Men ju mer avgränsad den är, desto lättare är det att uppnå en kritisk massa i en sektor, som sedan kan utvidgas till fler sektorer. I dagsläget organiserar LS omkring hälften av Stockholms papperslösa latinamerikaner, enligt initiativtagaren Ruben Tastas-Duque från Västerorts LS. De arbetar visserligen inom olika branscher, men oftast är de språkligt uppbundna till vissa, ibland skrupellösa arbetsgivare, som inte enkelt kan rekrytera ur andra grupper. Här finns alltså en god chans att uppnå inflytande för registerverksamheten, och om den visar sig användbar kan ringarna spridas.
Samtidigt är registrets historiska huvudkonkurrent och baneman, kollektivavtalet, knappast ett alternativ för papperslösa, främst eftersom LO-förbunden vägrar organisera och kämpa för papperslösas villkor. När förhållandena på stora delar av arbetsmarknaden är på väg att bli lika hårda och oreglerade som de var i början av 1900-talet, är det sammantaget både välfunnet och välkommet att registret återupplivas som kampmetod. Detta överskuggar också att det finns detaljer i initiativet som tål att diskuteras.
Kritiken mot att organisera papperslösa handlar ofta om att det riskerar att cementera A- och B-lag på arbetsmarknaden och att ”B-laget” pressar ner lönerna även för ”A-laget”. Men just eftersom det finns en sådan risk är det viktigt att organisera och driva upp B-lagets löner – det gör arbetsmarknaden mer mänsklig för papperslösa, men det minskar även dumpningsfaktorn för reguljära arbetare. Ett mål för registerkampen bör vara att göra det lika dyrt att köpa svart som vit arbetskraft.
En återupplivad registerkamp kan kanske också leda till en förnyad debatt om långsiktiga strategier och mål. Åren efter den ryska revolutionen utvecklades den svenska syndikalismen som en självständig socialistisk ideologi, och i den spelade registerkampen en central roll. Utöver att ge arbetare en nödvändig fostran i självverksamhet sågs den som ett sätt att stegvis ”undantränga, övervinna och ersätta” kapitalismen genom att arbetarnas organisationer tilltvingade sig fler och fler ledningsfunktioner i företagen. Successivt skulle lönerna höjas och priserna sänkas tills all arbetsfri inkomst avskaffats och företagsledarna förvandlats till arbetarnas tjänstemän. Då var den sociala revolutionen ett faktum.
Det är en vacker målsättning, och som strategi mycket mer dynamisk än kollektivavtalens. Registerkampen förtjänar att åter diskuteras och förnyas.