Vid årsskiftet genomförde högerregeringen en förändring som innebar kraftigt höjda medlemsavgifter till a-kassan. I praktiken införde man en skatt på a-kassemedlemskap. Följden blev att a-kassan i dag är kraftigt överfinansierad.
A-kassan finansieras genom två avgifter: Arbetsmarknadsavgift och medlemsavgift.
Arbetsmarknadsavgiften täcker ca 90 procent av det som betalas ut i arbetslöshetsersättning. Resten av ersättningen kommer från våra (gamla) medlemsavgifter, som dessutom täcker kassornas administrationskostnader. Högerregeringen påstår att det är staten som står för arbetsmarknadsavgiften. Detta är fel och regeringen har allt för lite blivit granskade på denna punkt. Arbetsmarknadsavgiften tas ut som en arbetsgivaravgift och det handlar alltså om ett löneutrymme som de som arbetar avstår för att kunna få en bra och säker arbetslöshetsersättning. Det enda staten gör är att den samlar in pengar från de arbetande och skickar dem vidare till a-kassorna, så att de når dem som tvingats ut i arbetslöshet.
När regeringen vid årsskiftet lade på en skyhög extra avgift, hade detta alltså ingenting med arbetslöshetsförsäkringen att göra. Arbetsmarknadsavgiften beräknades ensam räcka till ersättningskostnaderna för arbetslösheten. Här är det viktigt att komma ihåg att arbetsmarknadsavgiften inte kan användas till vad som helst. En särskild lag (2000:981) slår exakt fast vad den får användas till. Om regeringen hade menat allvar med sina påståenden om att en större del av a-kasseersättningen skulle betalas med direkta egenavgifter, så hade den varit tvungen att sänka arbetsmarknadsavgiften, och då skulle sänkningen oavkortat ha tillfallit de arbetande.
Någon sådan sänkning genomfördes dock inte. Den framforcerade höjningen av medlemsavgifterna var i stället avsedd för att plocka in pengar för helt andra ändamål. Och det lyckades de bra med. Enligt en beräkning från Arbetslöshetskassornas samorganisation kommer a-kassesystemet att överfinansieras med 14,5 miljarder i år.
Nu planerar högerregeringen att förändra detta system en gång till. Den princip man nu vill driva igenom är att det ska vara ordentligt kostsamt att vara medlem av en a-kassa med hög arbetslöshet.
I budgetpropositionen klargörs att förändringen ”är avsedd att ytterligare stärka drivkrafterna för arbetstagarorganisationer att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna”. Man vill kort och gott använda a-kassorna för att motverka facklig kamp. Detta är minst sagt en säregen uppfattning om vad a-kassan är till för, och den delas definitivt inte av dem som byggt upp, förvaltat och betalat a-kassan. För låt oss slå fast detta än en gång: De arbetande betalar själva sin arbetslöshetsförsäkring.
Regeringens trixande med a-kassan har redan fått tydliga konsekvenser. Enligt beräkningar gjorda av Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, kommer försämringarna i villkoren för ersättning att innebära en kostnadsminskning med 2,9 miljarder kronor. Detta slag mot de arbetslösa blir extra motbjudande mot bakgrund av den kraftiga överfinansieringen. Försämringarna tillsammans med avgiftshöjningen har gjort att 324000 medlemmar (till och med augusti) lämnat a-kassan.
Hanteringen av den extra statliga avgiften har dessutom skapat stora administrativa kostnader och problem; kostnaderna uppskattas till ca 240 miljoner. Detta elände avskräcker dock inte regeringen, som nu alltså har aviserat nya omläggningar, som skall börja gälla från den 1 juli 2008.
Exakt vilka konsekvenser den föreslagna förändringen kommer att få är för tidigt att sia om, men så mycket är klart, att den innebär ett allvarligt hot mot SAAK:s existens. SAAK kommer att få höjda avgifter och alla våra medlemmar kan byta till billigare a-kassor. Prognosen är ofrånkomlig. SAAK kommer att försvinna om de föreslagna förändringarna genomförs. Det innebär att en välskött a-kassa utplånas och det utan att regeringen kunnat presentera något skäl till detta. Och det kommer definitivt inte att minska arbetslösheten.
Högerregeringen använder a-kassorna som mjölkkossa för att dra in åtskilliga miljarder till ändamål, som inte har ett dyft med arbetslöshetsförsäkringen att göra. I denna tvivelaktiga hantering håller den på att göra kassorna till skattefogdar.
Nu drömmer man därtill om att göra kassorna till vapen mot facklig kamp. Idén är naturligtvis befängd, men den är samtidigt så motbjudande att det blivit dags att resa frågan om inte de arbetande borde försöka återerövra sin a-kassor. Systemet är som sagt fullt ut finansierat och administrationen finns redan. Det enda vi behöver göra är att hitta ett sätt att bestämma villkoren, till exempel låta arbetslöshetsförsäkringen vara en del av avtalsrörelsen. Det är ju vårt löneutrymme som till största delen bekostar arbetslöshetsförsäkringen.
