Född: En radikal klimatrörelse

Långt innan man når fältet där klimataktivister har byggt upp The Camp for Climate Action hörs dånet av flygplan. Tre byar ligger alldeles intill flygplatsen, några av husen står inte längre än 500 meter från de banor där flygen landar och lyfter 24 timmar om dygnet. Här, i relativt billiga förorter till London, har majoriteten av invånarna rötter i Asien.
Poliser står uppradade runt hela lägret och måste passeras innan varma leenden och hello love möter en i lägrets informationstält. Efter en kort introduktion till hur lägret är uppbyggt, var de sex olika grannskapen – ”Barrios”, med zapatistiskt språkbruk – ligger, var man hämtar vatten och mat, och strikta order om att absolut inte kissa i bajstoaletterna (eller bajsa i kisstoaletterna), är det bara att ge sig hän åt den goda stämningen, som stiger i takt med den regnvåta leran ju längre veckan går.

Efter förra årets lyckade klimatläger utanför ett kolkraftverk i Yorkshire med 600 deltagare väntades årets läger bli större. Drygt 1 000 aktivister, mestadels från olika delar av Storbritannien, samlades sålunda för knappt två veckor sedan på Heathrows bakgård för att tillsammans med lokala bybor protestera mot flygindustrin i allmänhet och Heathrows utvidgning i synnerhet. Men sina 79 miljoner passagerare om året är Heathrow Europas mest trafikerade flygplats. British Airport Authorities, BAA, som äger Heathrow har i mer än tio års tid planerat bygget av en
tredje landningsbana och en sjätte terminal. Byggs de ska trafiken till och från Heathrow öka från dagens 480 000 flygningar per år till 800 000.
Ute på fältet, med flygtrafiken rakt ovanför, är det svårt att föreställa sig hur planen då skulle kunna undvika att krocka. Varje minut startar eller landar ett plan, och med en polishelikopter hängande över lägret är det ibland svårt att höra alla diskussionerna i de olika tälten; om allt från Kinas utsläpp och Minskning och utjämning till Feminism och klimat.
London-barriot har det största köket och ett stort tält där aktions- och grannskapsmöten hålls dagligen. Lite längre bort, mitt i lägret, har det stora mötestältet som rymmer varenda regnskygg aktivist rests. Otaliga solceller och sju vindsnurror sörjer för elbehovet.
Lägret har tre syften: utbildning, livsstil utan ekologiska fotavtryck, direkt aktion.
– Vi har egentligen inga gröna parlamentsledamöter och inget starkt grönt parti här, till skillnad från många andra länder i Europa. Den brittiska regeringen pratar mycket om att göra någonting mot klimatförändringarna, men utan något som helst resultat. Folk känner att de måste göra någonting, och det är en av anledningarna till att klimatlägret är så lyckat – vi har en stark gräsrotsrörelse, säger John Jordan, en av lägrets drygt 100 organisatörer.
Han är en av de mer erfarna aktivisterna, med bakgrund i 1990-talets brittiska antivägrörelse. Tillsammans med andra i den generationen startade han Reclaim the Street och den berömda clownarmén.
– Det som är underbart med klimatlägret är att det finns en sådan mångfald av människor. Vi har de gamla aktivisterna som var aktiva i antivägrörelsen med all sin erfarenhet. Vi har Reclaim the Street-aktivisterna, vi har de som försöker leva en livsstil utan ekologiska fotavtryck – vars erfarenheter är mycket värda – och så har vi de unga, nya aktivisterna. Det är en fantastisk samling!

Månader av förberedelser i ett öppet nätverk för alla klimat- och miljögrupper i Storbritannien föregick lägret. När väl markgruppen, som hade ansvar för att rekognosera och komma med förslag om var årets läger skulle äga rum, hade samlat sex förslag tog det två och en halv dag innan alla grupper inom nätverket på konsensusmöten enats om att flyget skulle vara i fokus. Alla skulle vara med, och det var viktigt för nätverket att det var en lämplig plats såväl politiskt som praktiskt. Lägrets tre riktlinjer målades fram i en likadan beslutsprocess.
– En av våra viktigaste uppgifter är att i praktisk handling visa upp den värld vi vill ha, visa att det går att leva på ett annat sätt – inte göra som politiker och bara prata. Kapitalet är väldigt bra att på att manipulera människors begär, och den bästa politiken vi kan driva är att ge människor ett alternativ som uppfyller deras begär. En hållbar by där det inte finns hierarkier för beslutsfattande, säger Jordan.
När fälten vid Heathrow utannonserades som platsen för årets läger försökte BAA sätta stopp för det domstolsvägen.
– Det är mycket tack vare BAA som vi har synts så mycket i medierna. De lyckades inte förbjuda lägret – i stället lockade de hit unga människor som är oroade för framtiden. Det här har varit en pr-katastrof för BAA.
Organisatörerna tog också kontakt med de lokala byborna, som i flera års tid drivit en egen kampanj mot BAA:s planer på en tredje landningsbana. De lokala parlamentsledamöterna har också uttalat stöd för lägret, och John McDonnell, Labour-vänsterns kandidat till partiordförande, skrev ett brev där han formellt bjöd in lägret till området.
– Vi har haft ett antal möten med lokala bybor som har välkomnat oss. I 17 år har BAA ljugit för dem och planerar nu att riva deras hus. Jag blev glad – och lite förvånad – över deras positiva reaktioner på vårt initiativ, säger Jordan.

Varje dag under lägret genomförs aktioner av olika slag. Mindre grupper springer in på två privata flygplatser, där förmögna parkerar sina egna flygplan, och stoppar all trafik. En annan grupp limmar fast händerna på transportdepartementets dörrar med kravet att flygplatser inte ska utvidgas.
En tredje grupp låser fast sig vid grindarna på det israeliska företaget Carmel Agrexco, som importerar grönsaker och blommor från illegala israeliska bosättningar på Västbanken, samtidigt som några springer in på kontoret och rör omkring bland papper och möblemang. Gruppen är noga med att koppla aktionen till lägret, med argumenten att Carmel Agrexco flyger in alla sina varor till Storbritannien och att Jordanfloden, som redan är drabbad av uppvärmningen och sjunker med en meter per år, dräneras än mer av de israeliska bosättare vars produkter flygs till väst.

Några kilometer bort från lägret står tre strejkvakter i hällregnet. 29 lastarbetare vid Heathrow har gått ut i strejk mot att arbetsgivaren, det japanska företaget Nippon Express, försöker minska antalet arbetare per skift, sänka ob-tilläggen och öka antalet helgpass.
Strejken började samtidigt som klimatlägret och aktivister har varje dag besökt strejkvakterna för att visa sin solidaritet.
– Vi har inga svartfötter, men alla strejkar inte med oss. De som är prov- och visstidsanställda ska få sina kontrakt förnyade efter strejken och de är oroliga för att inte få förlängning. Det är tråkigt att alla är med, men jag förstår dem. De backar upp oss och har visat solidaritet, säger Simon som arbetat som lastare på samma ställe i 14 år.
– Vi kommer att strejka tills företaget kommer ut och förhandlar med oss. Vi står upp för rättvisan, säger Simon och nämner hur glad han är över att folk från lägret kommit för att visa sin solidaritet.

Söndagen har utropats till lägrets klimax: 24 timmars aktioner. Barnen, deras föräldrar och lokala bybor är först ut med att lämna lägret i en demonstration med över 500 deltagare.
Yvonne Oakes har bott i 40 år i byn Sipson närmast flygplatsen. Hon bär sin banderoll bestämt, tillsammans med sin make, och på kragen har hon, liksom nästan varenda bybo, den vita knappen med texten ”No third runway” – ingen tredje landningsbana.
– Tre byar kommer att förstöras. Det är tusen hus. Hela vår by, alla våra hem kommer att rivas. Min mellanson föddes i huset vi bor i nu. Vi vill inte flytta! Flygplatsen har vuxit mycket under de åren som jag har bott här och föroreningarna har bara blivit värre. Vi har mycket problem med astma i byn, men jag vill ändå inte flytta. Jag älskar min by och mina grannar!
Hon är mycket upprörd och höjer rösten när BAA kommer på tal:
– BAA har ljugit för oss och sagt att de inte kommer att bygga den tredje landningsbanan, ändå fortskrider de med sina planer. Vi har länge kämpat mot dem och protesterat på massor av olika sätt, men ingen har lagt märke till oss förrän nu. Genom klimatlägret har vi återfått vårt hopp och vår kampglöd.

Under söndagen försöker olika grupper ta sig över det 800 meter långa fältet som skiljer lägret från BAA:s huvudkontor. De prövar den så kallade ”femfingersmetoden” som användes för att blockera G8-mötet i Tyskland i juni. Tanken är att sprida ut sig i fem ”fingrar” och hitta luckor för att komma fram till målet. Längst fram bär demonstranterna stora upptryckta bilder på ansikten, porträtt av människor som drabbats av klimatförändringarna. Andra håller upp sammanfattningen av en uppmärksammad rapport om Minskning och utjämning, som en uppmaning till den brittiska regeringen.
De 1 800 inkallade poliserna går flera gånger till attack och lyckas splittra demonstrationen. Väl ute på fältet slår kravallpolisen till från ett håll samtidigt som ridande poliser attackerar från ett annat. Vid ett tillfälle slängs en polis av sin häst.
– Polisen har varit väldigt brutal. Vanligtvis gillar jag polisen, men inte i dag. Vi är fredliga aktivister. Jag är här för att jag är oroad över klimatförändringarna, säger biologistudenten Tom Smith när en grupp är helt omringad av kravallpolis.
Ingen släpps in eller ut, men efter en halvtimme i regnet börjar ett sambaband spela, till allas stora glädje. Bland dem finns Susanne, som kommer från Finland men bor i Amsterdam. Hon reste hit med buss för att samla på sig idéer.
– Lägret har varit helt underbart. Människor har varit så vänliga och intelligenta. Det är så här det måste starta – att folk samlas och gör någonting.

Till slut, på söndagseftermiddagen, lyckas nästan alla grupper ta sig fram till BAA:s parkeringsplats. Även barnens och bybornas demonstration, som flera gånger dirigerats om av polisen, anländer sex timmar efter starten.
– Jag har gått med hela dagen, ända från lägret. Jag har själv bott på lägret de senaste två dagarna. Jag vill kunna leva i en värld som jag känner mig bekväm i, en värld utan en massa föroreningar, säger 17-åriga Hunter Hobbard.
På BAA:s parkering blir det folkfest med musik, clowner, isbjörnar, dans och smörgåsar. De flesta återvänder till lägret under kvällen, men drygt 200 aktivister stannar kvar i väntan på måndagsmorgonen då BAA:s personal ska komma till jobbet.

Morgonen efter sitter 22-åriga Charlotte Orwell tätt intill en kamrat för att värma sig. Hon ser trött men glad ut.
– Jag stannade hela natten. BAA är vår måltavla, de är ansvariga för den massiva expansion av flyget som går tvärt emot målet att minska våra utsläpp nu. Vi vill visa på hur hjärtlösa de är. Motsägelsen är så tydlig: det är uppenbart att BAA:s politik går stick i stäv med regeringens påstådda ambitioner. Och uppenbarligen har vi stört dem eftersom de stängde ner verksamheten här vid huvudkontoret i går. Polisen försökte arrestera och misshandla oss på kvällen, när all media hade gått, men de lyckades inte flytta på oss.
En annan trött aktivist bläddrar i tidningarna och är hyfsat nöjd med uppmärksamheten:
– De flesta tidningar har skrivit bra om oss och poliserna har varit mindre brutala än de brukar vara. De är rädda för all media, plus att så mycket vanligt folk har visat sitt stöd för lägret, särskilt lokalbefolkningen.
En tredje aktivist säger att anledningen till den goda rapporteringen är att inga privatpersoner har blivit drabbade.
– Lägret har inte handlat om att störa individer. Klimatförändringarna handlar inte om individuella val, utan om hur storföretagen och regeringarna agerar.

Flera högt uppsatta chefer försöker komma in på huvudkontoret och eskorteras av ett dussintal poliser. Aktivister i de uppsatta tälten ropar högljudda uppmaningar till dem.
– Vi vill prata med BAA om deras roll i klimatförändringarna. Och återigen vägrar de att prata med oss!
Under dagen läses rapporter från andra grupper upp: Fem aktivister har kedjat fast sig utanför kärnkraftverket Sizewell B med banderollen ”Kärnkraft är inte lösningen på klimatkaoset”. Några andra blockerar oljebolaget BP:s huvudkontor i centrala London genom att limma fast händerna på dörrarna. 18 aktivister stör arbetet på företaget Bridge Pont Capital som äger flygplatsen i Leeds och två andra grupper – utklädda till sillar – ockuperar klimatkompensationsföretaget Climate Cares kontor i London och Oxford.
Jubel efter jubel hörs.

På måndagseftermiddagen hålls ett stormöte för de nu omkring 400 aktivister som finns på parkeringen utanför BAA. Handvinkningar, som betyder konsensus, förklaras för polisen och journalisterna som mycket intresserat följer mötet. Mötet beslutar att vara kvar i exakt 24 timmar som bestämt.
Vid tretiden återvänder alla till lägret och blir mottagna av applåder och kramar. Jag träffar John Jordan igen. Han ser lycklig ut.
– Genom lägret har vi fått en radikal klimatrörelse i det här landet. Vi måste vara öppna om vi ska bli en stark rörelse och polisen har visserligen infiltrerat oss, men eftersom vi är så decentraliserade kan de inte infiltrera allt och alla. Vi ska inte se klimatförändringarna bara som en kris, vi ska också se dem som en möjlighet att förändra det system vi lever i, i riktning mot det samhälle vi vill ha, ett sant ekosystem utan hierarkier. Det är motsatsen till den gröna kapitalism de talar om!

Publicerad Uppdaterad
12 hours sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk mualmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
1 week sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
2 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
2 weeks sedan
Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.
Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. Foto: Alexandra Urisman Otto

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 

Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.

Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:

Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 

– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.

– Berätta precis vem du är, säger Michael.

– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.

– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 

Hur skulle en schysst valrörelse se ut?

– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.

Michael fyller i:

– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:

– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.

– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:

– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:

– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 

Louise:

– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 

På vilket sätt påverkar det?

– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 

Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”

Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:

Får jag ställa en fråga? 

Louise nickar.

Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.

– Där har vi varit snabba.

Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?

– Jodå, jag har både barn och barnbarn.

För det är ju precis nu som det här händer. 

Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT

Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:

– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 

– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.

Louise: ”Greta gör fel grejer nu”

Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:

– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.

Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?

– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 

Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?

– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.

Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?

– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.

Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?

– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.

– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.

Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT

Greta utvecklar sin fråga:

Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 

– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.

Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?

– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.

–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 

Hon fortsätter:

– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.

Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?

– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.

Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”

Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.


– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT

När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:

– Men man får aldrig ge upp hoppet!

Han fortsätter:

– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 

Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.

– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.

– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.

”Riksdagskvinna och känd skådespelare”

Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 

– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.

– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.

– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!

Louise hakar på:

– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.

Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT

– Nej, säger Greta.

– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:

– Ha det jättebra!

Är Arbetaren kommunistisk?

Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?

Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.

– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:

– Alla får finnas!

***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

Publicerad Uppdaterad