Att upprätthålla och höja lönerna för sina medlemmar är en grundläggande uppgift för fackföreningar. Det handlar om att se till att likvärdigt arbete betalas likvärdigt – inte bara inom ett företag, utan i hela ekonomin. För vad hjälper det om ett företag betalar hyfsade löner om konkurrenten betalar sämre? I ett kapitalistiskt konkurrenssamhälle är det den lägsta lönen som sätter nivån, inte den högsta. Klasskampens natur är därför mångfacetterad. Först och främst handlar det om att så mycket av överskottet som möjligt ska gå till dem som gör jobbet (med socialisering som slutmål för somliga), men i någon mån verkar den som övervakare av kapitalismens konkurrensneutralitet i lönefrågor. Och en del av klasskampen har alltid varit riktad inåt klassen – mot strejkbrytare och lönedumpare.
Detta är elementärt för varje fackkämpe och bra att ha i minnet när det med jämna mellanrum hävdas att det är orimligt att fackföreningar vidtar stridsåtgärder mot företag där de saknar egna medlemmar. Det låter kanske vackert, men är bara struntprat. Nu senast föreslår centerpartiet det i ett ”jobbprogram” som ska avhandlas på stämman om ett par veckor. Programmet – ”En modern svensk modell” – bekräftar centerns vandring ut i den högerliberala ytterkanten i svensk politik.
Centerns ”modernisering” av den svenska modellen består bara av högerförslag. Redan vid förra centerstämman antogs ett förslag om att förbjuda sympatiåtgärder, alltså att kriminalisera facklig solidaritet. Förslaget om att förlänga provanställningar upp till två år för arbetare under 26 år lanserades för ett par år sedan och väckte våldsam kritik. Nu är förslaget med i jobbprogrammet. Men inte bara ungas anställningstrygghet ska urgröpas – centern föreslår även att den regel i Lagen om anställningsskydd, Las, som möjliggör för företag med upp till tio anställda att undanta två personer från turordningslistan vid uppsägningar ska gälla för alla företag. Dessutom vill centern införa proportionalitet vid arbetsmarknadskonflikter – stridsåtgärder ska vara ”rimliga”, vilket förstås betyder att fackets vapen i den redan ojämna kampen ska göras ännu trubbigare.
Centerns perspektiv avslöjas även i ordval. ”Företagarna är vår tids hjältar”, står det, medan ”den fackliga makten missbrukats”. Utbildning beskrivs i termer av ”en investering” som ”bör ge avkastning i god löneutveckling”. Givetvis ska högskolorna bli bättre på att leverera arbetskraft till företagen genom att de utvecklar ”en gemensam vision”. Och kultur, det är en ”strategisk resurs” som skapar mervärde och tillväxt. Bye bye, borgerligt bildningsideal.
Vad centerpartiet förmodligen inte förstår är att deras förslag är recept på ökat kaos på arbetsmarknaden. Starka förbund lär knappast bara acceptera lönedumpning, så om blockadförbud införs måste andra metoder utvecklas. Och om facken är alltför mjäkiga kommer arbetare ändå att ta strid för sina löner, ungdomar för sin anställningstrygghet, studenter för sin rätt till fri utbildning.
Det är så klasskampen fungerar, och alltid har gjort.
