I våras skrev jag en debattartikel i Arbetaren. Det var ett snabbt inlägg, inspirerat av tv-filmerna om Feministiskt initiativ och en intervju med Tiina Rosenberg om varför det gick som det gick med Fi.
Jag ställde två frågor, dels vilka de konkreta ”hbt-frågor” egentligen är som är särskilt angelägna för ett feministiskt parti och dels varför jag som feminist förväntas känna större solidaritet med läderbögarna än med min egen man och mina söner.
Redan kvällen innan tidningen kom ut ringde en bekant. Hon hade läst min artikel på nätet och höll helt med mig, men undrade hur jag vågade. Då begrep jag inte vad hon menade. Nu vet jag.
Ingen har hittills gjort sig mödan att besvara mina frågor, men artikeln eller snarare lösryckta utdrag ur den cirkulerar tydligen på nätet och enligt höna av en fjäder-principen är jag numera inte bara homofob utan hatar även muslimer och blattar och föraktar lesbiska kvinnor som sitter i rullstol.
I en förvirrad artikel i Arena (3/2007) klumpar Karolina Ramqvist ihop mig med en brokig samling andra skribenter. Efter den borgerliga valsegern har vi enligt Ramqvist gjort rättning i leden, övergett teorierna och driver en enkelspårig vänsterlinje, som innebär att ”det våras för den vita friska mansnormen och antiintellektualismen”. Några av de andra medlemmarna i denna röda front är Ira Mallik, Nina Björk, Shora Esmailian, Gudrun Schyman och Bangredaktionen. Särskilt misshaglig är Gunilla Thorgren, som liksom jag har ifrågasatt den så kallade hbt-frågans centrala politiska roll. Inte ens de i hbt-avseende godkända Tiina Rosenberg och Kristina Hultman finner nåd inför Ramqvists stränga ögon, exakt varför har jag inte lyckats förstå. Jag har läst Karolina Ramqvists artikel tre gånger och vill bara säga: om detta är intellektualismen är jag stolt över min påstådda antiintellektualism.
Anna Hellgren, redaktör på Arbetaren, är desto tydligare. Hon har skrivit en riktigt otäck liten hatartikel, med rubriken ”Heterotantens återkomst” (Ottar 2/ 2007). Där läser hon lusen av både mig och Gunilla Thorgren. Vi karakteriseras som ”åldrade feministkvinnor” som ”skiter i alla som inte är strejta” och ”skriker ut det som en sanning närhelst de får tillfälle”.
Även Malin Ullgren, före detta Bangredaktör, får sin släng av den hellgrenska sleven, trots att hon väl knappast platsar som heterotant. (Hon förekommer för övrigt även i Ramqvists artikel, där hon i likhet med Jan Guillou, Ebba Witt-Brattström och mig påstås höra till dem som känner sig ”marginaliserade av hbt-teoretiker”.) Ullgren har nämligen skrivit att hon vill ha en feminism som är solidarisk även med de ”välartade jämställdhetssystrarna”. En så blödig inställning till dem som numera tydligen är huvudfienderna kan inte godkännas av åsiktspolisen Hellgren. Vi heterotanter hör nämligen till den ”redan maktstarka gruppen”.
Ja herregud.
Allvarligt talat, hur blev det så här? Jag tillhör den generation av kvinnorörelsen som brukade säga ”lesbisk kamp är kvinnokamp, kvinnokamp är lesbisk kamp”. Vid en kvinnokonferens i Norge föreslog någon en gång att alla kvinnor borde säga att vi är lesbiska; jag tycker fortfarande det är en glimrende idé. Men ”kvinnokamp är bögkamp”? Eller ”kvinnokamp är hbt-kamp”? Hör ni inte själva hur abstrakt och dött ett uttryck som ”hbt-personer” är?
Så länge ingen konkretiserar vilka politiska krav det handlar om blir det omöjligt att bedöma i vad mån det är särskilt angeläget för just feminister att driva dessa krav. Jag är verkligen intresserad av vilka frågor som förenar den brokiga samling människor som stuvats in under bokstavskombinationen hbt. Bögar och lesbiska av olika schatteringar, bisexuella och transsexuella – vad har ni gemensamt, annat än det ni inte är? Är det inte dags för en segerrik rörelse att mogna och gå utöver upproret mot den heteronormativitet som knappast längre existerar? Mona Sahlin låg som vanligt helt rätt i tiden när hon under Pridefestivalen hånade Göran Hägglund för att han inte fattat vad som är modernt.
Jag frågar mig också hur många av dem som dragits in under hbt-paraplyet som i första hand definierar sig genom sin sexuella läggning. Själv är jag, det har Anna Hellgren alldeles rätt i, en heterotant, men det som definierar min position i samhället är i mycket högre grad min ålder än mina sexuella preferenser. Att diskriminera någon på grund av kön, sexuell läggning eller etnisk tillhörighet är olagligt. Åldersdiskriminering är däremot fullt laglig i Sverige och praktiseras idogt. Tanter, vi må vara homo eller hetero, och för den delen gubbar, är klent representerade i de politiska församlingarna och saknas helt i medievärlden. Som hetero är jag på sin höjd omodern. Som tant är jag definitivt utdefinierad.
I Under det rosa täcket skriver Nina Björk: ”att vara kvinna ska inte vara någonting fint – det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår identitet oavsett kön.”
Samma sak borde gälla sexuell läggning, etnisk tillhörighet – och ålder. Först då kan vi vara fria att forma vår identitet.
