Den utomparlamentariska vänsterns aktioner är inte alltid sådär helt mitt i prick. Gatuteater är en särskilt svår konst. Vi har alla ryst av pinsamhet när någon aktivist utklädd till WTO, med vampyrtänder och nävarna fulla av monopolpengar, jagar sina till u-länder utklädda medaktivister för att roffa åt sig deras ynka majskolvar – allt uppfört på […]
Den utomparlamentariska vänsterns aktioner är inte alltid sådär helt mitt i prick. Gatuteater är en särskilt svår konst. Vi har alla ryst av pinsamhet när någon aktivist utklädd till WTO, med vampyrtänder och nävarna fulla av monopolpengar, jagar sina till u-länder utklädda medaktivister för att roffa åt sig deras ynka majskolvar – allt uppfört på ett vindpinat torg i Kortedala eller Solna. Den tilltänkta publiken hukar på sin väg hem med kassarna från Willys och aktar sig noga för att råka få ögonkontakt med aktörerna och riskera att bli indragna. Pedagogiken är mördande övertydlig, idébristen förlamande och huvudrollsinnehavaren själv omisskännligen generad under sitt WTO-dollargrin. Hu.
Men denna den gråaste av somrar har lysts upp av klimataktivisterna i Asfaltsdjungels indianer. De ägnar sig åt att pyspunka stadsjeepar, och lämnar ett förklarande brev till bilägaren. För det första är det befriande att någon förmått tänka bortom gatuteaterkonceptet – handlingen ger den högst reella effekten att det blir lite, lite besvärligare att köra en stadsjeep.
Om asfaltsindianernas stam växer och sprider sig kan det rentav bli mycket besvärligare att köra en stadsjeep, kanske till och med så besvärligt att man för den skull tänker sig för två gånger innan man köper en. Jämför med pälsbärandet. För det andra är indianerna ovanligt genomtänkta: de har humor och avstår från kontraproduktiva provokationer som att skära sönder däck. Och för det tredje: pyspunkeaktionen är lysande enkel i sitt sätt att exponera en konfliktlinje, att tvinga fram ett moraliskt allvar i klimatfrågan. För när den tokarge bilägaren skäller och spottar inför en journalist tryter argumenten och hela stadsjeepgrejen framstår för vad den är: en ren provokation. En alltigenom onödig grej.
Aktionen leder till debatt. Och Asfaltsdjungelns indianer, liksom alla vi som menar att det är hög tid att handla när det gäller klimatfrågan, har allt att tjäna på debatt och journalistisk granskning av trafikpolitiken. Svensk trafikpolitik kan svårligen kallas demokratisk.
Den göteborgske statsvetaren Gunnar Falkemark har gjort en viktig, och otillräckligt uppmärksammad, granskning av svensk trafikpolitik i boken Politik, mobilitet och miljö. Om den historiska framväxten av ett ohållbart transportsystem. Falkemark visar hur varje försök att hindra massbilismens explosiva framfart, och att skydda alternativa transportmedel som järnvägen, har misslyckats. Hur små och stora politiska beslut konsekvent har gynnat massbilismen på ett sätt som tycks vara nästan magiskt – trots ibland seriösa försök från stora partier att bromsa massbilismen. Falkemark visar hur det som ser ut som magi är det samlade motståndet från näringslivet, dess lobbygrupper och de borgerliga partierna. En radikal tes i boken är att bilismen under lång tid varit underbeskattad eller, annorlunda uttryckt, i praktiken hela tiden subventionerad av samhället (i detta fall låginkomsttagare och kvinnor, som i högre utsträckning åker kollektivt, och som i stort sett aldrig kör stadsjeepar, men som ändå inte syns som miljövänner i statistiken då de inte heller köper miljöbil).
Aktioner som den som asfaltsdjungelns indianer utför är en nödvändig del i ”skapandet” av en politisk fråga. Vilket parti eller vilken enskild politiker kommer att våga bedriva en radikal klimatpolitik? Vem blir till exempel först med att ta en fight mot det besinningslösa inrikesflygandet? Att rentav kräva en avveckling av inrikesflyget?
Vi väntar med spänning.