Vår taxichaufför har inte hört talas om vad som pågår i byn. Han bryr sig inte heller; han säger något om att ”moder natur kommer att fixa problemet med klimatet”.
Men byn Ashton Hayes dit vi är på väg, börjar bli känd, det är en plats som människor har börjat vallfärda till.
Ashton Hayes siktar nämligen på att bli först i Storbritannien med fullständig klimatneutralitet. Inom kort – det är målet – ska invånarnas bidrag till växthuseffekten vara reducerat till noll.
Byn ligger i ett platt landskap av slätter, åkermark och enstaka skogsdungar. De tusen invånarna är, ska det visa sig, tämligen välmående; det här är en attraktiv ort, ”en by som folk flyttar till, inte ifrån”, som någon uttrycker det. Nästan ingen brukar jorden längre; i stället pendlar de till städer i närheten som Chester, Liverpool och Manchester. Många arbetar, ironiskt nog, inom oljeindustrin: Shell och andra oljebolag har raffinaderier i närheten. Man kan ana dem vid horisonten när man vandrar
i utkanten av byn.
På den lokala pubben Golden Lion sitter de mest engagerade klimataktivisterna runt ett bord, dricker öl, diskuterar och deltar i pubens populära frågesport, ”pub quiz”. Knappt hinner vi introducera oss innan de entusiastiskt börjar berätta om projektet. Och historien bakom.
Byns engagemang mot den globala uppvärmningen började när byns Garry Charnock lyssnade till en debatt mellan Sir David King, den brittiska regeringens vetenskapliga rådgivare – berömd för uttalandet att ”klimatförändringen är ett större hot än terrorism” – och Shells ordförande Lord Ron of Oxburgh.
– Efter debatten blev jag väldigt oroad över alla bevis för den globala uppvärmningen. På den tiden gjorde många företag reklam om att de skulle bli koldioxidneutrala. Så jag tänkte: ”varför kan inte en by göra samma sak?”. Om det här lilla välmående samhället inte kan genomföra en koordinerad aktion mot klimatförändringarna, hur ska något samhälle i Storbritannien kunna göra det?, säger han innan vi blir avbrutna av nästa pub quiz-fråga som ropas ut: ”Vad heter huvudstaden på Falklandsöarna?”. Ljudnivån sjunker drastiskt, i lagen diskuterar deltagarna viskandes och kryssar i sina papper.
Efter att ha träffats av insikten om klimathotet gick Garry Charnock till kommunen för att presentera sin idé. Kommunen uppmanade honom att ordna ett stormöte i byn för att se om intresset fanns, och erbjöd honom samtidigt att inta den vakanta platsen i fullmäktige.
– För mig var det jätteviktigt att detta skulle vara en demokratisk process redan från början. Kommunen sade att de skulle ställa sig helhjärtat bakom projektet om folk kom på mötet och visade intresse.
Så en kall kväll i slutet av januari år 2006 öppnades portarna till byns skola. Charnock hade köpt engelskt mousserande vin och bett kvinnoinstitutet i byn baka äppelpaj med engelska äpplen till mötet. Ingen kunde minnas att mer än 50 personer någonsin kommit på ett möte, så det gällde att locka invånarna.
– Jag kände att vi skulle starta med en smula humor, och något bra som har kommit ur klimatförändringen är att det går bra för de engelska vingårdarna, därav det engelska vinet. Vi hade ställt ut 200 stolar. Det kom 400 personer – mer än hälften av den vuxna befolkningen. Vi var helt överrumplade, jag fick hålla mitt tal två gånger för att alla skulle kunna komma in och höra.
Responsen var enorm. Efter stormötet var saken klar: Ashton Hayes skulle bli klimatneutrala. Sedan dess har projektet gått som en vind genom byn, blåst liv i det lilla samhället och till och med drivit på den nationella klimatpolitiken.
Richard May har bott här i 24 år men aldrig förr engagerat sig i kommunalpolitiken.
– När Garry introducerade idén hade folk precis börjat höra talas om klimatförändringarna. Vi gav dem verktyg att engagera sig i något som de kände att de brann för. Människor gör ingenting så länge de känner att de är ensamma individer, men när man är en del av en rörelse är man mer benägen till handling, säger Richard May.
Han tillägger att en anledning till att folk i byn är så entusiastiska är att projektet inte är påtvingat: ingen pekar med fingret.
– Personligen kan jag tycka att ransonering är den bästa lösningen, men vi ska inte vara en lite elitgrupp som prackar idéer på andra. Vi presenterar olika alternativ och metoder.
En annan av de mest aktiva i kärngruppen är Tracey Todhunter. Tidigt nästa morgon möter hon oss vid busshållsplatsen med sin golden retriever. Hon utstrålar engagemang och börjar med en gång beklaga sig över kollektivtrafiken som inte fungerar medan hon vinkar åt grannar som åker förbi på den smala, slingriga vägen – flera av dem i stadsjeepar.
– Många familjer har mer än en bil i byn, men det är för att bussarna bara går några gånger om dagen. Det tar 20 minuter att gå till den lilla tågstationen härifrån, men det är livsfarligt att gå i vägrenen. Nu har kommunen sagt att de ska bygga en trottoar så att folk kan gå till stationen i stället för att ta bilen, säger hon flämtande medan hunden drar i kopplet.
Tracey Todhunter är lärare och arbetade heltid förut, men trivs mycket bättre nu när hon arbetar deltid, bland annat för att kunna lägga mer tid på projektet. Hon informerar invånarna om vad de kan göra för att minska sina utsläpp, svarar på den stora skörd mejl som kommer in varje vecka från hela världen och hjälper till att anordna möten och konferenser. Och så vallar hon runt journalister.
Det är en solig morgon tidigt i mars när vi vandrar runt mellan typiskt brittisktbyggda tegelhus och går igenom lummiga gränder med slingrande murgröna på äldre husväggar.
– Ser ni påskliljorna? De kommer så tidigt numera, inte till påsk som de ska. Gräset växer året om, förut slutade det vara grönt på marken under hösten och vintern. Och det kommer knappt någon snö längre. Vårt miljödepartement har börjat ge oss ekonomiska bidrag och uppmanar oss att satsa mycket på kompensationsprojekt, men vi känner oss skeptiska. Hellre än att människor betalar in pengar till trädplanteringsprojekt i något annat land för att kompensera sina utsläpp ser vi att de bidrar till vårt lokala kraftnätsprojekt.
Tracey Todhunter tar oss vidare till den äldre delen av byn. I ett av husen bor Ros Roberts som är gravid med sitt tredje barn. Familjen har precis renoverat sitt hus och passat på att skaffa något för brittiska bostäder mycket ovanligt: ordentlig isolering. Hela taket har lyfts bort, ett nytt är på plats och familjen har minskat sitt koldioxidutsläpp väsentligt.
– Det finns en cynism i min föräldrageneration som går ut på att vi inte kan göra någonting. Men om engagemanget startar på gräsrotsnivå kan det att leda till något stort. En liten by kanske inte kan påverka så mycket själva, men vi har redan inspirerat andra byar.
Ros Roberts säger att hon själv inte är så involverad i kommunen, men försöker ändra på sin livsstil så mycket som möjligt, bland annat genom att isolera huset, skaffa solpanel och sluta med plastblöjor. För det barn som kommer vilken dag som helst är det tyg som gäller:
– Fem procent av vårt nationella avfall består av plastblöjor som tar över tusen år att bryta ner! Mitt tredje barn ska bli en klimatneutral bäbis, säger hon och skrattar högt.
Ros Roberts engagemang började bland annat för att sonen som går i andra klass kom hem och berättade om det klimatprojekt de jobbade med i skolan.
I skolan tar nioåriga Francesca och åttaåriga Harry hand om oss och visar oss runt. De bär båda den obligatoriska grå uniformen med slips och är till en början mycket blyga. Förutom minivindkraftverket på skoltaket finns en solpanel som värmer vattnet för städaren och en kompost full av maskar.
– Vi har pratat om hur floder kommer att torka ut, det är spännande. Ibland gör vi övningar på datorer och spelar samtidigt. Det är bra att se på bilder hur det kommer att se ut i framtiden om klimatet förändras, säger Francesca.
Många klassrum är illa isolerade, med element precis vid dörrarna så att värmen lätt slinker ut. En arkitekt som bor i byn har ideellt tagit fram en design för hur rummen ska isoleras.
– Vi återvinner alltid papper och har planterade träd. Vi säger till våra föräldrar att de ska släcka ljuset. Vi är mycket bättre på att komma ihåg sådant än de. Det är massa gaser överallt så vi måste göra framtiden bättre – annars kommer det bara bli att grått här och ingen sol, säger Harry.
Nästa år kommer Ashton Hayes att ingå i ett pilotprojekt där brittiska kommuner inför lokal handel med koldioxidransoner. Den som överskrider sitt konto betalar till kommunen. Redan nu finns tjugo grupper runt om i Storbritannien som självmant upprättat ransoner och handlar inbördes, så kallade ”aktionsgrupper för koldioxidransonering”.
Men i Ashton Hayes är allting än så länge helt frivilligt. Ändå lyckades byn minska sina utsläpp med 1 procent på bara tolv veckor efter den första enkäten. Sedan dess har man kommit minskat med ytterligare 6 procent. Till och med Golden Lion har minskat sina utsläpp genom att stänga av cigarett- och ölkylningsmaskinen under nätterna.
Ett hinder återstår: i byn bor en pilot. ”Vi får driva ut honom om vi ska lyckas”, skrattar Garry Charnock. Just flyget ses av de engagerade invånarna som ett stort problem.
– Det har blivit så enkelt för folk att flyga och medelklassen flyger överallt, men så kan vi inte fortsätta! Det har nästan blivit mode att skryta om sitt hus i Frankrike eller sin stora bil. Vi måste minska våra koldioxidutsläpp och satsa på förnybar energi, vi bara måste!, säger Tracey Todhunter.
Ashton Hayes är en typisk mellanskiktsort, befolkad av högutbildade arkitekter, akademiker och konsulter som har tid och råd att engagera sig. Men kanske har byn funnit ett koncept som går att tillämpa även i andra sociala miljöer.
I april stod Ashton Hayes värd för en gräsrotskonferens med deltagare från ett stort antal brittiska samhällen. I skrivande stund har trettio kommuner antagit samma målsättning som Ashton Hayes, och utöver dem kommer stadsdelar, kvarter, till och med enskilda gator som siktar på klimatneutralitet. Tracey Todhunter distribuerar numera en manual i hur man går tillväga: man håller ett stormöte, får folk i området engagerade, gör en kartläggning av utsläppen och bildar ”autonoma projektgrupper”.
Garry Charnock tror att Ashton Hayes kan nå sitt mål inom fem år. Hur det ska gå till när det övriga samhället fortsätter som vanligt och invånarna åker bil till sina arbeten på oljeraffinaderier har han dock inget svar på. Men som han och de andra i byn gång på gång framhåller är det främsta syftet med projektet att visa vägen och sätta press på regeringen att följa exemplet i nationell skala.
Skulle de vilja berätta också för svenska kommuner om sina erfarenheter?
– Bara via videokonferens i så fall, säger Tracey Todhunter bestämt.
Fakta / Utsläppen har minskat med 6 procent
När projektet påbörjades gjordes en enkät om hushållens utsläpp. Hälften av alla hushåll deltog och resultatet visade att genomsnittshushållet släppte ut 12–13 ton koldioxid per år – över det brittiska snittet på 10 ton. Tanken är nu att kommunen ska vägleda hushållen att pressa sina utsläpp.
De som väljer att installera solpaneler kan få bidrag, pendlare uppmuntras att samåka, familjer får hjälp att detaljanalysera sina elräkningar för att se hur de kan krympas, exempelvis genom lågenergilampor, avstängda maskiner och bättre isolering. Kommunen erbjuder professionell rådgivning där det behövs; man har ett tätt samarbete med regionens universitet. Det planeras rentav ”koldioxidkliniker” dit invånarna ska kunna ringa och fråga om råd.
En annan viktig del i Ashton Hayes plan att bli klimatneutrala är att bygga upp ett lokalt kraftnät med sol- och vindkraft.
