Förut bodde jag i en mycket klichéartad bondhåla där synen på jämställdhet kanske inte är den mest uppdaterade. Det var inget som märktes så direkt. Jag levde ett liv fritt från objektifierande kommentarer, och tafsande var något i princip otänkbart. Några månader in på första terminen på gymnasiet tog en kille i min klass mig […]
Förut bodde jag i en mycket klichéartad bondhåla där synen på jämställdhet kanske inte är den mest uppdaterade. Det var inget som märktes så direkt. Jag levde ett liv fritt från objektifierande kommentarer, och tafsande var något i princip otänkbart.
Några månader in på första terminen på gymnasiet tog en kille i min klass mig på rumpan. Jag blev så ställd att jag knappt visste vad jag skulle göra, det var inte väntat. Jag sade ifrån, att det verkligen inte var okej, men gossen i fråga sköt bara ifrån sig det med försvaret att han inte hade kunnat låta bli och att jag inte skulle vara så pryd. Jag var upprörd men orkade inte bry mig.
Händelsen upprepades en tid senare och denna gång blev jag argare.
Jag sade samma saker igen, fast mycket mer bestämt: Att det faktiskt handlade om respekt och att det var över gränsen helt enkelt. Han verkade inte alls förstå min ilska och jag fick samma mothugg igen.
När han gjorde mig till åtlöje inför klassen efter incidenten blev jag ännu argare. Jag, min vän, vår klassföreståndare, killen som tafsat på mig och hans vän fick ta seriösa snacket. Killarna var förvånade, men de tog det ändå ganska bra. Det som upprörde mig var att de skyllde på mig och min bästa väns jargong mot varandra, att den tydligen var inbjudande och att det då var svårt att veta var gränserna går. Att ifall vi var på ett visst sätt mot varandra så var det lika med att de var inkluderade och fick göra lite vad de ville med oss.
Även andra killar har sagt saker till mig som inte är speciellt smickrande. ”Du borde ha kjol oftare, det värmer ju killarna” och ”Jävlar vilken kort kjol du har! Den där dörren är låst, du måste nog böja dig ner för att låsa upp den” är några av exemplen. Eller att folk diskuterar ens bröst när man står en meter ifrån.
Det här understryker för mig egentligen bara vikten av att kämpa mot porrindustrin och den rådande sexismen, då det jag råkat ut för är något av de lindrigaste konsekvenserna det för med sig.
Vi är långt ifrån jämställda så länge sexism och porr är en så stor, accepterad och inte ifrågasatt del av så många personers liv. Och så det där med att det är ditt beteende som tjej som är orsaken till att du blir behandlad som du blir, att vi borde ta mer ansvar själva och tänka på vad vi sänder ut för signaler. Jag bara längtar efter en värld där någons kläder eller attityd aldrig kan vara orsak eller ursäkt nog för att försvara förnedrande kommentarer eller ageranden.
Saker som de här har många berättat före mig och åsikter och tankar om detta har blivit så upprepade att de nog passar bra ihop med benämningen klyscha. Men så länge världen ser ut som den gör i dag tycker jag vi ska fortsätta upprepa dem.