På långfredagen släpps den andra delrapporten från FN:s klimatpanel, IPCC. En del uppgifter har läckt ut i förväg. Det är, precis som tidigare rapporter, egentligen inga nyheter. Men när mer än 2 000 forskare och hundratalet regeringar står bakom ett dokument väger det tungtDelrapporten sammanfattar bland annat forskningen om hur fort klimatet kommer att förändras […]
På långfredagen släpps den andra delrapporten från FN:s klimatpanel, IPCC. En del uppgifter har läckt ut i förväg. Det är, precis som tidigare rapporter, egentligen inga nyheter. Men när mer än 2 000 forskare och hundratalet regeringar står bakom ett dokument väger det tungt
Delrapporten sammanfattar bland annat forskningen om hur fort klimatet kommer att förändras
i olika delar av världen – och här finns en klar tendens till samsyn om att det går betydligt fortare än forskarna tidigare trott, skriver The Independent. Det handlar bland annat om att tiotalet miljoner latinamerikaner och hundratals miljoner afrikaner kommer att lida brist på vatten inom en 20-årsperiod. CBS News skriver att det troliga är att rapporten kommer att fokusera på hur många människor som riskerar att drabbas av förändrade ekosystem och katastrofer av typen orkanen Katrina.
Klimatfrågan ställer klassamhället på sin spets. De rikaste länderna orsakar de största utsläppen men det är fattiga länder som drabbas värst av konsekvenserna. Och när det kommer till satsningar för att hantera kommande katastrofer satsar världens rikaste länder miljarder dollar på att begränsa riskerna för de värsta klimatförändringarna, som torka och översvämningar, men bara tiotalet miljoner dollar på åtgärder i de länder där de allra mest behövs.
Att rika länder i ett kort perspektiv kan köpa sig fria från de värsta klimateffekterna är mycket farligt. Det lamslår den handlingskraft som behövs för att inte de värsta scenarierna ska bli verklighet.
Vi vet att vi inte bara leker med risken för storskaliga katastrofer, som att Amazonas börjar brinna, glaciärerna smälter och metanet som är bundet på havsbotten frigörs, vilket eskalerar uppvärmningen ytterligare. Dessutom är klimatförändringarna en fråga om säkerhetspolitik. En färsk forskningsrapport som sammanfattas i The Independent hävdar att 60 länder riskerar att dras in i klimatrelaterade krig. När hundratals miljoner människor drivs på flykt sedan deras länder antingen översvämmats eller torkat ut är det inte längre möjligt för den rika världen att blunda för problemet. Det berör inte bara andra delar av världen utan oss alla.
Den tredje rapporten från FN:s klimatpanel, som kommer i maj, ska sammanfatta möjliga vägar att bromsa den globala uppvärmningen. Den diskussionen är den verkligt intressanta, vad som måste göras, av vem och när. Arbetaren har tidigare ställt sig bakom tanken på ett globalt ransoneringssystem baserat på individnivå: Minskning och Utjämning, M&U. Metoden visar att klimatfrågan inte bara handlar om överlevnad, den öppnar samtidigt för möjligheten till en radikalt rättvisare resursfördelning i världen, vilket är hoppingivande, men framför allt nödvändigt om klimatfrågan ska lösas. Syd kan inte klara den omställning som krävs utan att ta sig ur fattigdomen.
En genomgripande förändring för att minska utsläppen av växthusgaser handlar inte om någon ytlig politik som att bygga ett antal nya kärnkraftverk, det handlar om att strukturera hela samhällen enormt mycket energieffektivare. Det kommer till exempel att bli nödvändigt att ifrågasätta den materiella tillväxten liksom transport-, konsumtions- och resemönster vi i dag tar för självklara.