Efter sådär ett decennium i miljörörelsen har jag mött två typer av människor: De som insett miljöproblemens vidd, och de som faktiskt försöker göra något åt dem. Den första sorten sprider domedagsprofetior och uppgiven pessimism omkring sig. Den andra sorten består av friskusar ständigt i akt att frälsa omgivningen att bli lika ”cykla-oavsett-väder” och ”handla-ekologiskt-eller-kedja-fast-dig-vid-snabbköpets-kassa”-aktivistiska […]
Efter sådär ett decennium i miljörörelsen har jag mött två typer av människor: De som insett miljöproblemens vidd, och de som faktiskt försöker göra något åt dem. Den första sorten sprider domedagsprofetior och uppgiven pessimism omkring sig. Den andra sorten består av friskusar ständigt i akt att frälsa omgivningen att bli lika ”cykla-oavsett-väder” och ”handla-ekologiskt-eller-kedja-fast-dig-vid-snabbköpets-kassa”-aktivistiska som de själva.
Författaren, journalisten och äventyraren George Monbiot dras med båda dessa drag från miljörörelsen. Och då blir det plötsligt sympatiskt. I sin nya bok Heat – how to stop the planet burning kombinerar han de mörkaste av framtidsutsikter, som den globala uppvärmningen nu friskt bjuder på, med en uppfinningsrikedom och kämpaglöd för att stoppa klimatförändringarna som få heltidscyklister lyckas uppbringa. Och när dystopierna sammanflätas med konkreta metoder att undvika desamma, när man med Monbiots säkra penna serveras både och, får man både ett grepp om problemets omfattning och en tro om att man kan göra något.
Om Monbiot är känd för svenskar så är det för sitt manifest Samtyckets tidsålder i vilket han försöker samla den spretiga globala solidaritetsrörelsen bakom krav på nya internationella organ, en keynesiansk ekonomisk ordning och rättvis handel. Någon har kanske också hört talas om hans genomlysning av Storbritanniens demokratiska underskott och storföretagens påverkan på den brittiska politiken, Captive state: the corporate takeover of Britain. Som son till två framträdande Torypolitiker har Monbiot en del att säga om saken. Den som läst dessa och förväntar sig samma svepande beskrivningar och politiska brandtal av Heat lär bli överraskad. Den här boken är nämligen inte författad av den politiske agitatorn, utan av vetenskapsmannen George Monbiot, han som har en examen i zoologi, för stunden är gästprofessor vid Oxford Brookes universitet och har en mängd andra gästprofessurer på sitt CV, bland annat i
miljöinriktad vetenskap och miljöpolitik.
Engagemanget för miljön och ursprungsfolk har gjort Monbiot till persona non grata i flera östafrikanska länder och har gett honom ett livstidsstraff i sin frånvaro i Indonesien. Samma engagemang har också gjort att han tilldelats priser från såväl FN som Nelson Mandela, och gjort honom till en kontroversiell men uppskattad krönikör i The Guardian.
Monbiot beskriver mänsklighetens förhållande till klimatförändringarna som ett faustianskt avtal. Precis som doktor Faust på 1500-talet har mänskligheten en brinnande vilja att ta del av jordens alla läckerheter, att förflytta dem till sig och sig till dem, och precis som Faust tog en genväg för att uppnå detta – i den tyska folktron fick han genom ett avtal med djävulen alla de förmågor som den svarta magin kunde förse honom med – har vi människor utnyttjat petroleum, energin lagrad i jordskorpan under årmiljoner, för att få en kort tids lycka. Och precis som Faust efter sitt jordeliv, som skulle vara i 24 år, kunde förvänta sig en evighet i helvetet, har mänskligheten, om den inte hittar en väg att bryta pakten, att se fram emot en apokalyps som får de värsta delarna av Bibeln att framstå som barnsagor.
Bokens största behållning ligger inte i beskrivningen av denna apokalyps. Den förklaras tydligt och snustorrt med forskarrapporter och referenser. Med hjälp av dem gör Monbiot klart att det inte finns en annan väg ut ur krisen än radikala beslut. Inte ens den kulmen i oljeproduktionen, peak oil, som delar av miljörörelsen sätter sitt hopp till håller för att slippa genomdriva förändringar i politiken. Om inget görs kommer peak oil visserligen otvetydigt att leda till en global ekonomisk depression av okänd magnitud, och den depressionen kommer att leda till en gigantisk minskning av mänsklig produktion och ekonomisk aktivitet, och därigenom också av utsläppen, självklart.
Men vill vi verkligen uppleva en sådan depression? frågar sig Monbiot. Och om peak oil nu dröjer 30 år, vilket verkar osannolikt men inte omöjligt, eller 15, vilket kanske till och med är troligt, är inte risken då att vi får både en ekonomisk och en biologisk kollaps på halsen?
Monbiot lyser upp när han argumenterar mot dem som inget vill göra eller rätt och slätt förnekar klimatförändringen. De som säger att uppvärmningen inte finns, eller att den om den finns i vart fall inte är farlig, eller att om den är farlig är det inte människans fel. Det är alltid spännande att se hur retoriska mästare hanterar sina kritiker. Ofta är de korta avfärdandena de mest effektiva och avslöjande.
I sin bok Avväpna Irak konstaterar Hans Blix bara kallt och vid ett enda tillfälle att Per Ahlmark är ”en man som ett kvarts sekel efter att han lämnat regeringen fortfarande kallar sig före detta vice statsminister”. Blix låter boken tala för sig och läsarna avgöra hans kompetens och döma hans insatser. Monbiot har inte gått i Blix skola. Han klär istället av sina motståndare varje plagg, dissekerar andra brittiska krönikörers meningsuppbyggnad och ordval och förklarar metodiskt hur bilden av den splittrade forskarkåren skapas av dessa få personer och inte har med verkligheten att göra. Det blir inte sällan långa drapor och någon växel dras kanske för långt. Monbiot bevisar sin kompetens som grävande journalist när han nystar upp hur till synes folkliga rörelser som kritiserat larmrapporter om rökning, dåliga matvanor och koldioxidutsläpp som överdrivna och verklighetsfrånvända, är finansiera
de direkt av tobakskapitalet. Att därifrån hävda att allt förnekande av den globala uppvärmningen är en avledningsmanöver från tobaksbolagen, ger dock bara en konspiratorisk bismak.
Som tur är händer det sällan när man läser Heat. Överlag lyckas Monbiot föra läsaren framåt och hålla den röda tråd som har satts genom frågan: ”Kan vi behålla samma levnadsstandard som nu samtidigt som vi minskar utsläppen av växthusgaser med 90 procent på 25 år?”
Klimatfrågan blir lätt till sifferexercis och tekniska utsvävningar, men samtidigt som Monbiot bjuder på dessa håller han läslusten vid liv med ett passionerat sökande efter svaret på just den frågan, presentation också av kontroversiella svar och, jodå, en god portion brittisk krönikörhumor.
George Monbiot guidar oss genom alla de verksamheter som spyr ut koldioxid och andra växthusgaser idag: trafiken, flyget, uppvärmningen och elproduktionen. Och han hittar tekniker, uppfinningar och metoder att drastiskt kapa utsläppen. Han presenterar dem för oss med engagemang och uppriktigt intresse. Man tvingas reflektera och värdera. Fossilgas är ett bättre alternativ än mycket annat, säger han plötsligt. Etanol i tanken, däremot, är bara fuffens och spär på problemet. Men kanske är det inte alls science fiction att under en övergångsperiod samla kolkraftverkens koldioxidutsläpp i reservoarer i världshaven. Ungefär som med kärnavfallets slutlagring. Och kärnkraften, förresten, är kanske inte så hemsk som vi har trott, fortsätter han.
Så märker jag hur jag själv börjar ta avstånd och leta efter hål i hans argumentation. Hur bemöter han dem som räknat på uranbrytningens utsläpp av växthusgaser? Hur ser han på peak uran, att det lättåtkomliga uranet i berggrunden börjar ta lika slut som oljan? Ibland får man svar, ibland inte. Det är nog inte huvudsaken. Monbiot vill att vi ska syna honom och granska hans argumentation.
Kanske vill han också att vi ska dra den pragmatiska slutsats jag landar i när jag inser att det är omöjligt för en vetenskaplig rookie att ifrågasätta hans slutsatser och mer än måttligt skadeskjuta hans resonemang. Valet av tekniska lösningar för att minska utsläppen måste göras av dem som släpper ut, av människor i sin vardag, av kraftbolag och biltillverkare. Av, om man så vill, marknadens aktörer. Medan målen måste sättas av de makthavare som borde tvingas krypa tillbaka till sitt ansvar. Kyotos löjligt låga ambitionsnivå på en minskning av utsläppen med lite drygt 5 procent till 2012 har inget med verkligheten att göra. Målen måste vara rejäla och forskningsbaserade, och sedan länkas till en övergripande teknik för att göra verklighet av dem.
Och just en sådan teknik har Monbiot: handel med utsläppsrätter. På individnivå. Ge varje medborgare en lika del koldioxidranson på ett kreditkort. Medborgaren får göra vad hon vill med sin ranson, använda den på en flygresa till ett vårligt Paris eller sälja den. De som kör mest och störst bilar, åker mest flyg och har störst villor måste med andra ord betala till cyklande studenter, kollektivtrafikanter och hyresrättsinnehavare. Det är inte bara en kombination av miljö- och fördelningspolitik det är en symbios av planekonomins essens: staten ges full kontroll över nationens utsläpp, med marknadsekonomins dito, koldioxidransonen går till dem som har kraft att betala mest för den.
Förförd av sin bländande idé avfärdar Monbiot verkningskraften i skatteväxlingar eller statliga forskningsresurser. Det kan tyckas naivt.
På ett område går Monbiot, likt dagens vetenskap, bet på att finna verkningsfulla tekniker för hållbar omställning: flyget. Monbiots slutsats är att vi får bereda oss på att helt enkelt sluta flyga. Går det inte att minska utsläppen tillräckligt så går det inte att fortsätta med den verksamheten, är hans krassa svar till charterfolket. Plötsligt gör han just det han i förordet bestämde sig för att inte göra, slår rätt in i människors livsval och upplevda välfärd. Han sällar sig till dem som säger att det inte går att både leva som vi gör och vara säkra på att det finns förutsättningar till ett liv för våra barn. Den optimism som färgar många andra kapitel är som bortblåst när flyget kommer upp. En del som först genom den här boken bekantar sig med klimatförändringarna kommer säkert att sluta läsa där, dra öronen åt sig och ansluta sig till den överna
turliga tron att det nog löser sig ändå.
Kanske borde George Monbiot påpeka att det finns en sak som skiljer flyget från bil- eller energisektorn. Den har varit i det närmaste helt skattebefriad. Det har inte funnits några ekonomiska incitament för företagen att faktiskt söka alternativa förbränningstekniker eller koldioxidneutrala flyglösningar. En global, och rimligt hög, skatt på flygbränslet skulle både minska det onödiga flygandet och kanske sätta fart på sökandet efter dessa tekniker så att också flyget får en plats i den tio-procentsutsläppsvärld som är helt nödvändig.
För en svensk låter kanske koldioxidransonering som en orimlig tanke som möjligen bara kan försvaras av någon oväntad och ohelig allians som, säg, Ali Esbati, Per Kågesson och Johan Norberg. Men är det verkligen så konstigt? Enda sättet att få ner våra gigantiska utsläpp till 10 procent av dagens utan gigantiska skattehöjningar eller en depression som får 1930-talet att verka som guldruschdagar, är så klart att ge någon (läs staten) möjlighet att fullt ut kontrollera hur mycket som släpps ut, och se till att vi successivt och ordnat minskar utsläppen. För Monbiots hemmapublik, britterna, ter sig förslaget nog som rätt okontroversiellt. Där har det redan presenterats av regeringsutredare och försvarats, i vart fall rent principiellt, av såväl Tony Blair som Gordon Brown. För att fånga också britternas intresse måste Monbiot vara så konkret att han ger kreditkorten ett namn: ”istäcken”. Deras up
pgift är att, likt den is som nu smälter vid poolerna, kyla ner planeten och möjliggöra fortsatt liv.
Liv som ett bättre val än död. Det är egentligen om det Heat handlar. Någon gång tar George Monbiot ett steg tillbaka, betraktar sin nyfödda dotter och får distans till siffrorna på skärmen och forskningsrapporterna på skrivbordet. Han inser vad det hela handlar om. Kanske miljörörelsen ropat vargen kommer för ofta, kanske är det ropen som ändå gett oss ny teknik, kemikalielagstiftning och dubbelskroviga båtar. Men nu står vargen i farstun och då måste folk lyssna. Det är inte George Monbiots slutsats, det är varje ärlig tänkande människas slutsats efter att ha läst bara en bråkdel av den forskning om klimatförändringarna som Monbiot har. Andreas Malm har (bland annat i en recension av Heat i Dagens Nyheter) uppmanat hela den solidaritetsrörelse Monbiot en gång sökte skriva ett manifest för, att anta koldioxidransoneringen som sin stora fråga: ”Denna reform är möjlig. Den är nödvändig.
Glöm Tobinskatt, glöm skuldavskrivning, glöm grön skatteväxling och kärnkraftsavveckling: koldioxidransonering måste vara Kravet.”
Den globala uppvärmningen har liknats vid en osynlig trappa. För varje nytt ton koldioxid i atmosfären går vi ytterligare ett steg uppför trappan. När vi tar det sista steget störtar vi bara hejdlöst ner för ett stup. Trappan leder till katastrofen. Djurarter utrotas för gott, korallrev upplöses, haven blir sura, jordens lungor – regnskogarna – kollapsar och frigör i sin tur ytterligare koldioxid, infektionssjukdomarna sprids, öknen breder ut sig, flyktingströmmarna ökar, människor dukar under i hundratusental. Det vidriga är att trappan är osynlig. Vi vet inte var vi befinner oss. Vi vet inte om vi redan har intecknat så många steg att vi oundvikligen störtar ner för stupet. Vi vet bara att vårt hopp ligger i att vi gör något, och att vi gör det snabbt.
I Goethes version av Faust ges doktorn en chans att undvika helvetets eldar. Om han utnyttjar sitt kunnande till att uppriktigt gottgöra andra kan han istället bäras upp av änglarna till himlen. Det väntar inga änglar för den som tar klimathotet på allvar. Inga konsekvenser av minskade utsläpp kommer att synas lokalt, och än mindre direkt. Det är en del av problemet. Men att slippa helvetets eldar borde vara motivation nog.
Heat how to stop the planet burning
George Monbiot
Penguin 2006
