Sara har en skuld att betala av hemma i Bolivia. Hon har levt gömd och arbetat i Sverige i nästan två år för att spara ihop pengar. För ett år sedan organiserade hon sig i SAC, och har nu lyckats få skadestånd av en arbetsgivare som gav henne sparken.
Just nu städar hon varje dag i veckan på ett lyxigt spahotell utanför Stockholm. Hon har jobbat här några månader. Lönen är 63 kronor i timmen, vilket är bättre än vad hon haft tidigare. Men på fyra timmar ska hon städa tjugo rum, vilket är en fysisk omöjlighet, säger hon. Högst femton kan man egentligen hinna med. Det är mycket stress och spring. Och fyra timmar om dagen ger för lite pengar.
Sara är 46 år och har sex barn. Ett av hennes äldre barn är med henne i Sverige. Under de två år hon varit här har hon skickat allt hon tjänat hem till resten av familjen i Bolivia, bara behållit pengar till mat och hyra. Men nu ska hennes make och de två yngsta barnen snart komma hit. Han ska också städa.
Att familjen ska komma över till Sverige innebär att Sara måste jobba ihop mer pengar för att kunna köpa flygbiljetterna. Därför har hon, förutom de fyra timmarna om dagen på hotellet, nu även tagit ett jobb hemma hos en svensk familj. Där får hon 65 kronor i timmen. Två eller tre dagar i veckan ska hon städa deras trevåningshus, åtta till tio timmar åt gången. Just nu har hon varit tvungen att ta ledigt från hotellet för att hinna ikapp med allt arbete hos familjen. När Arbetaren träffar henne hemma hos en bekant i Alby är hon uttröttad. Hon har tvättat tolv timmar i sträck.
– Frun i familjen har inte haft någon hushållerska på ett tag, så nu har hon inga rena kläder kvar. Hon kan inte tvätta själv.
Hennes andra arbetsgivare, städfirman som hotellet anlitar, är peruanska. Alla anställda är papperslösa, enligt Sara.
Sara har rekryterat många papperslösa till Skärholmens och Västerorts LS. Men det är också många som kommer på möten några gånger, och sedan försvinner.
– På hotellet finns det numer en kvinna till som är med i facket. De andra är rädda, de vågar inte ta några risker. Men jag tycker att man måste organisera sig.
Egentligen är hon sjuksköterska med en sexårig utbildning hemifrån. I Sverige har hon haft en mängd olika städ- och barnpassningsjobb. Ett tag arbetade hon i stort sett dygnet runt, hos en familj på kvällar och nätter och på ett hotell på dagarna.
Efter att ha jobbat hemma hos en familj i två, tre månader fick hon inte ut någon lön. Det var då, för ungefär ett år sedan, som hon kom i kontakt med SAC. Tillsammans med aktivister från SAC gjorde hon i våras Sveriges första så kallade escrache – en offentlig uthängning – något som är vanligt i Latinamerika där syftet ursprungligen var att peka ut personer som ingått eller samarbetat med militärjuntan.
En manifestation hölls utanför familjens bostad i Rinkeby för att uppmärksamma vad de gjort, och pressa dem att betala (se Arbetaren 12/4 2006) . Än har Sara inte fått sina pengar, men Skärholmens LS fortsätter att driva ärendet.
Däremot har hon lyckats få pengar från en städfirma hon tidigare arbetade för. Efter att ha avskedats utan orsak, och dessutom arbetat för under femtio kronor i timmen, hotade Skärholmens LS med blockad av hotellet som anlitat firman. Arbetsgivaren gav med sig. Över 20 000 kronor ska hon få nu, uppdelat på tre månader. Hon har just fått den första utbetalningen.
Men Sara har också just fått ett läkarbesked: hon har tuberkulos.
– Jag har inte fått någon vård tidigare för att jag inte pratade svenska, fastän jag hostade blod. Nu har jag fått tag i en läkare som ska hjälpa mig illegalt.
Eftersom hon är sjuksköterska, så vet hon hur allvarligt det är, säger hon och menar att sjukdomen har att göra med att hon har misskött sin hälsa. Förra året var hon sjuk av näringsbrist eftersom hon inte hade råd att äta ordentligt.
Det är svårt att få vård när man har ett avvisningsbeslut på sig.
Sara tycker att det borde vara lättare att få ett tillfälligt arbetstillstånd i Sverige. De flesta som kommer för att jobba vill inte stanna här, man behöver inte ge dem uppehållstillstånd, säger hon. Men ett arbetstillstånd skulle göra att man slapp stressen över att ständigt vara jagad av myndigheter, och arbetarna skulle kunna få skäliga och vita löner.
– Jag har kommit hit för att jobba av min skuld, det är det viktigaste. Men visst, fick jag chansen skulle jag stanna. Det är ett tryggt land. I Bolivia kan man inte ens ha på sig sina smycken när man går ut på kvällen.
Det blir problematiskt när Saras man och barn kommer, säger hon. Barnen borde ju få gå i skolan, men sådant innebär alltid en risk. Barn pratar.
– Det är jättebra att LS tänkt starta svenskakurser för barn också. Men inga barn borde behöva leva illegalt.
