Magnus Eriksson smickrar mig med att erbjuda plats för min musik i hans internetrum. Synd bara att inte alla som läggs ut där tillfrågas först. Jag gav mig in i den här debatten eftersom själva synen bakom argumenten, som jag skrev, känns obehagliga. Det är något ofattbart arrogant över idén att om tekniken finns, bör […]
Magnus Eriksson smickrar mig med att erbjuda plats för min musik i hans internetrum. Synd bara att inte alla som läggs ut där tillfrågas först. Jag gav mig in i den här debatten eftersom själva synen bakom argumenten, som jag skrev, känns obehagliga. Det är något ofattbart arrogant över idén att om tekniken finns, bör vi göra det – eller till och med; eftersom tekniken finns, har vi inget annat val. Och jag måste säga att ju mer jag läser om det nu, desto mer skeptisk blir jag. ”Det handlar om vad man kan ta betalt för”, skriver Magnus Eriksson i sitt svar till mig i Arbetaren 27/2006. ”[Det] krävs massiva polisinsatser för att upprätthålla underhållningsindustrins affärsmodeller”.
Tja, tekniken för att slå sönder en glasruta finns också, det skulle krävas massiva polisinsatser för att upprätthålla även mat-industrins affärsmodeller; vem vill egentligen köpa någonting alls, jag till exempel skulle mycket hellre äta gratis; frågan är om man egentligen kan ta betalt för en tomat? Och den här tesen att det artisten förlorar i skivförsäljning tar hon igen på att ge konserter är, hur fin den än låter, musikproducenternas och inte Magnus Erikssons sak att pröva. Många skivartister ger heller inte konserter, studiomusiker likaså, för att inte tala om nedladdade filmer; de ska väl knappast sättas upp som pjäser? En konsert är ett arbete i sig, en inspelning ett annat, och det pris som är satt för dessa separata produkter ska betalas av den som väljer att nyttja dem. Konsertarrangören och skivbolaget är oftast inte samma personer, heller – och jo, jag har också jobbat med kulturpolitik och som arrangör i flera år. Jag valde ändå att inte skriva utifrån någon organisation, eftersom jag inte vill tala för någon annan än mig själv.
Men hur lätta Magnus Erikssons argument för olaglig fildelning än är att sticka hål på, så finns det inget lättsamt över det grundläggande faktum han helt undviker att ta i: Debatten handlar faktiskt om fildelning utan samtycke.
Ingen från tonsättarnas, regeringens eller polisens sida invänder en sekund mot laglig informationsspridning på internet; på skivbolagens hemsidor, på artisters egna, eller på stora communities som myspace som är ett utmärkt ställe att upptäcka ny musik på. Men att sprida ett konstverk utan upphovsrättsinnehavarens godkännande och till och med mot deras protester är inte okej.
Det är inte okej att som Eriksson gör hänvisa till statliga subventioner, när de små kulturpengar som finns att söka för de flesta är väldigt svåra att få. Det spelar ingen roll hur mycket Eriksson, Hariz och andra än talar sig varma för att piratkopiering ligger i artistens intresse; om artisten själv inte är med på det så är det helt enkelt inte okej.
Och jag vet att ”vi har fildelning”, det hindrar mig inte att problematisera frågan lite djupare. Den dagen Magnus Eriksson själv spelar in en sång är han naturligtvis välkommen att göra vad han vill med den, det kallas yttrandefrihet.
Slutligen kan Magnus Eriksson vara lugn för att om jag hade fått en krona för varje gång jag kallats bitter av en meningsmotståndare skulle vi inte ens behöva tala om någon annan ersättning för min del. Det är väl högerns favoritskällsord (”Det är roligare att rösta ja”, någon?) – oss emellan sagt har jag alltid hållit bitterkortet för det någon ganska desperat spelar ut när motståndaren har trumfkortet på hand. Sakligt sett är det, skulle jag säga, ett rätt tunt argument.