År 1975 gjordes 367 anmälningar om våldtäkt, år 2005 gjordes 3787 anmälningar. Antalet anmälningar har alltså ökat kraftigt, särskilt under de senaste åren då många av de gärningar som tidigare ansågs utgöra sexuellt utnyttjande i stället rubriceras som våldtäkt. Denna ökade benägenhet att anmäla bör dock ställas i relation till antalet fällande domar. Trots att […]
År 1975 gjordes 367 anmälningar om våldtäkt, år 2005 gjordes 3787 anmälningar. Antalet anmälningar har alltså ökat kraftigt, särskilt under de senaste åren då många av de gärningar som tidigare ansågs utgöra sexuellt utnyttjande i stället rubriceras som våldtäkt. Denna ökade benägenhet att anmäla bör dock ställas i relation till antalet fällande domar.
Trots att anmälningarna har tiodubblats har antalet fällda våldtäktsmän varit konstant under de senaste 40 åren; mellan 100 och 150 per år. Detta innebär att andelen fällande domar minskat kraftigt. Katarina Lindahl hävdar att det för att få fler våldtäktsmän dömda är nödvändigt att fler offer gör polisanmälan. Statistiken över sambandet mellan anmälningar och fällande domar visar dock tydligt att fler anmälningar inte är tillräckligt. I stället måste lagstiftningen och rättsprocessens utformning förändras genom en sam-tyckeslagstiftning.
Ett av Sexualbrottskommitténs centrala argument mot en samtyckeslagstiftning var, som Katarina Lindahl påpekar, att rättsprocessen i högre utsträckning skulle kunna komma att fokuseras på offret. Sexualbrottskommittén, samt regeringen och RFSU som stödde kommitténs förslag, tycks ha varit ovetande om hur en typisk svensk våldtäktsrättegång ser ut. Offrets och gärningsmannens förhållande, kvinnans eventuella berusning, hur hon uppträtt och vad hon haft på sig utreds redan och har stor betydelse för möjligheten till en fällande dom. Processen fokuseras i hög utsträckning på offrets eventuella samtycke, särskilt då förövaren i många fall påstår sig ha haft eller i alla fall ha trott att han haft samtycke. I själva verket är detta ofta den avgörande frågan under rättegången. Den nuvarande lagstiftningen innebär därför att det först måste visas att kvinnan inte samtyckt och därefter att hon utsatts för tvång. Sexualbrottskommittén vill alltså undvika en fokusering på offret som redan existerar. Detta utgör knappast ett särskilt starkt argument mot en samtyckeslagstiftning.
I själva verket skulle en samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning innebära att kvinnors självbestämmande respekterades. En samtyckeslagstiftning skulle markera att samlag eller andra jämförliga sexuella handlingar endast ska genomföras om båda parter faktiskt vill.
Den engelska våldtäktslagstiftningen, om vilken Sexualbrottskommittén tycks ha haft endast begränsad kunskap, kan utgöra ett exempel. I England är ett samlag utan samtycke en våldtäkt. För att ett samtycke ska anses ha funnits måste kvinnan ha haft frihet och kapacitet att välja om hon vill ha sex eller inte. Om hon utsatts för våld, hot om våld eller varit medvetslös kan hon inte samtycka. Dessa utgångspunkter tar kvinnors sexuella självbestämmande på allvar.
Katarina Lindahl konstaterar att det övergripande målet inte kan vara att så många som möjligt döms för våldtäkt. I stället ska målsättningen vara att sexuella övergrepp inte ska förekomma. Att inga våldtäkter ska begås är en målsättning som många kvinnor och män säkerligen delar.
I den faktiska verkligheten begås dock våldtäkter dagligen; under 2005 motsvarade antalet polisanmälningar drygt tio våldtäkter per dag. Mörkertalet för våldtäkter beräknas ligga mellan 90 och 95 procent. Detta innebär att det dagligen begås mellan 100 och 200 våldtäkter i Sverige, enligt den nuvarande lagstiftningens definition.
Hur mycket vi än önskar att sexuella övergrepp inte ska förekomma måste vi hantera denna verklighet och fälla dem som begår våldtäkterna. De stora bristerna finns inte enbart i lagen, även bemötandet av våld-täktsoffer inom polisväsendet och domstolarnas kunskaper måste förbättras. Dessa områden är alla delar av ett samhälle som fråntar kvinnor deras sexuella självbestämmande och låter de män som kränker kvinnor gå fria.
Att lagstiftningen ska markera att detta inte är acceptabelt är inget orimligt krav. Att kvinnans samtycke ska vara avgörande är den enda rimliga lösningen.