Klimatförnekarna

Glaciärerna smälter och havsytan stiger när temperaturen på jorden ökar. Genom vetenskapen vet vi att det är så och vi vet att orsaken är nära sammanflätad med själva hjärtat i den globala ekonomin: den fossila energins koldioxidutsläpp. Konsekvenserna är svåra att förutsäga mer än att de kommer att bli allvarliga eftersom utsläppen av växthusgaser hela tiden fortsätter att öka.
Ändå får vi regelbundet höra i media att ”forskarna är oense”. Det finns nämligen de som hävdar att det är en bluff att vi påverkar jordens klimat genom koldioxidutsläppen.
”Tro inte på sagan om växthuseffekten”, ”Jag är inte särskilt orolig” och ”Kyotoprotokollet bygger på ett falsarium” har det hetat den senaste tiden. Bakom orden står några av de personer i Sverige som förnekar att en ökad mängd koldioxid gör jorden varmare.
Dessa klimatförnekare har blivit färre och äldre, men kommer i förhållande till sin marginaliserade position i forskarvärlden ofta till tals. De menar att så länge det finns studier som ifrågasätter att det finns ett samband mellan människans växthusgasutsläpp och varmare klimat, så är sambandet inte bevisat och väletablerad forskning förklaras kullkastad. Eller så förkastar de grundläggande data som använts som underlag för kunskapen om klimatförändringar eller förkastar slutsatserna som dras av forskningen om klimatförändringar.

Kunskapen om klimatförändringarna är väl underbyggda. FN:s internationella klimatpanel IPCC har samlat resultat från tiotusentals klimatstudier över hela världen. Tre hundra forskare har enats om vilka slutsatser som ska dras utifrån resultaten och över hundra regeringar har diskuterat hur slutsatserna ska formuleras.
– Om man lägger samman all tillgänglig forskning så är den rimligaste slutsatsen att människans utsläpp av växthusgaser orsakar uppvärmningen. IPCC sysslar inte med specifik frontlinjeforskning, utan väger in all forskning under förutsättning att den är internationellt publicerad och har blivit sedvanligt kvalitetsgranskad, säger Erland Kjellén, professor i meteorologi vid Stockholms universitet.
Det innebär att IPCC även har tagit hänsyn till klimatförnekarnas forskning.
”Vi har blivit lurade”, hävdar den svenska klimatförnekaren Fred Goldberg i SVT Debatt under temat ”Människans verk eller naturlig variation” som sändes i höstas. Han tituleras polarforskare trots att han inte sysslat med forskning och han backas upp av Wibjörn Karlén, professor emeritus i naturgeografi. Båda anser att förändringarna i det globala klimatet är helt naturliga och ser ett samband mellan variationer i solens strålning och klimatet, men inte med människans koldioxidutsläpp. Klimatforskningens huvudfåra försvaras av Erland Kjellén och SVT-meteorologen Martin Hedberg. De ser uppgivna ut när Fred Goldberg går på om att ifall koldioxid värmer jordens klimat, så borde det vara varmare i USA eftersom en fjärdedel av koldioxidutsläppen sker där.
– Det är ett fullständigt absurt påstående, eftersom koldioxiden sprids ut över hela atmosfären inom en månad. Det är väl belagt i olika studier. Den lokala uppvärmningen beror på en mängd olika faktorer, men inte på var koldioxidkällorna är, kommenterar Erland Kjellén i efterhand.
I stället för att diskutera hur klimat-problemen ska lösas handlar debatten om ifall de överhuvudtaget finns. Men SVT Debatts Lennart Persson försvarar debatten:
– Vi ville lyfta en diskussion som inte anses rumsren. Bara för att många forskare tycker som Erland Kjellén och Martin Hedberg så innebär det inte att de har rätt. Därför är det spännande att låta åsikterna mötas, säger han.
Är det inte dags för en debatt om vad vi ska göra?
– Vi har haft olika miljödebatter, till exempel om trängselskatterna i Stockholm. Det här var inte den första och inte den sista. Det är många som har hört av sig med invändningar mot att vi lät Wibjörn Karlén och Fred Goldberg komma till tals. Det är alltid provocerande att utmana den gällande politiska uppfattningen. Det måste vara vårt programs syfte att ventilera kontroversiella frågor. Vad som är sant och falskt är en väldigt delikat fråga, och vi tar inte ställning, säger Lennart Persson.

Både Erland Kjellén och Martin Hedberg tvekade inför att ställa upp i programmet.
– Jag försökte få redaktionen att lyfta nivån från ”Har vi klimatförändringar eller inte?” till vad det är som händer och vad vi ska göra åt det. Flera naturliga faktorer påverkar klimatet, men ovanpå de förändringarna påverkar människan klimatet. Fred Goldberg uttrycker sig tvärsäkert på ett sätt som forskare inte gör. Vi borde ha en ödmjuk inställning till hur komplex naturen och klimatet är. Ingen människa äger total kunskap om hur naturen fungerar, säger Martin Hedberg.
Han är ofta ute i landet och föreläser om klimat. Han upplever att allmänhetens intresse för frågan växer, och att det finns en oro över att det är så svårt att hejda konsekvenserna.
– Folk tycker att forskare ska vara tydligare med det de vet. Media borde ta fasta på det. Problemet är att orsaken är så integrerad med vårt välfärdssamhälle. Men när vi vet, vad har vi då för ansvar? säger Martin Hedberg.

Klimatförnekarna är få, men de kommer ändå till tals när de refereras till i debatt-artiklar och ledare. Och som rösten från andra sidan. Att säga att människan påverkar jordens klimat uppfattas som en åsikt av många journalister som därför automatiskt lyfter in en klimatförnekare som motröst. Susanna Baltscheffsky har under många år varit miljöjournalist på Svenska Dagbladet. Hon menar att klimatförnekarna också märks på andra sätt. Så fort hon eller någon annan skriver om klimatfrågan kommer det in en hel del upprörda reaktioner.
– Vi behöver inte ens nämna växthus-effekten eller koldioxidutsläppen. Det är samma typ av argument som återkommer vilket gör att jag undrar om de är ett och samma gäng. Det är väldigt systematiskt och oftast med en arrogant översittarton. De är väldigt snabba på att hugga på det man skrivit. Men när man går in på de hemsidor som de uppmanar mig att titta på, saknas referenser. Den som kritiserar borde själv ha en hypotes som går att testa med vetenskapliga metoder.
Fred Goldberg har hört av sig till Susanna Baltscheffsky och utgett sig för att tillhöra KTH:s klimatgrupp och erbjudit sig att faktagranska hennes klimatartiklar innan de publiceras i Svenska Dagbladet.
– Jag ringde studierektorn på KTH och frågade vad klimatgruppen var. Det visade sig att det inte finns någon officiell sådan. Jag tycker att det är att utge sig för att ha en auktoritet man inte besitter och att rida på KTH:s goda namn, säger Susanna Baltscheffsky.

Fortfarande rör sig diskussionen om klimatförändringarna i media ofta kring om vi ska tro på att människan påverkar jordens klimat, eller inte. Barbara Wohlfarth är professor i kvartärgeologi och sitter i regeringens miljövårdsberedning. När hon såg debatten i SVT i höstas kände hon sig uppgiven över nivån på diskussionen.
– Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Detta kan inte vara sant, tänkte jag. Som forskare var det fruktansvärt att behöva se, en sådan diskussion gynnar inte frågan överhuvudtaget. Allmänheten måste få veta vilken enorm kunskapsbas forskarna faktiskt har om hur klimatet varierar och vad det beror på.
Media drar gärna upp en polarisering mellan forskare.
– Det gör inte klimatfrågan lättare och är inget stöd för en konstruktiv dialog. Den här frågan är alldeles för viktig för att utrymmet ska slukas av att två sidor hackar på varandra.
Barbara Wohlfarth menar att motsättningarna i själva verket inte är särskilt stora, men att en liten minoritet av högljudda klimatförnekare tvingar övriga i en försvarsposition.
– Det är klart att alla inte är överens
och att forskningen arbetar med hypoteser. De som har en avvikande åsikt ska få säga det, men de borde komma med ordent-
ligt underbyggda vetenskapliga argument.

Anna Söderström arbetar med klimatfrågor på Världsnaturfonden, WWF, inom hållbar energi. Hon håller med om att klimatförnekarna får för stort utrymme i förhållande till sitt antal.
– Debatten är extremt skev och det får olyckliga effekter när media framställer båda sidor som lika stora och lika trovärdiga. Folk drar lätt slutsatsen att forskarna är långt ifrån överens. Det finns risk att det passiviserar människor.
I stället vill hon att media ska förklara att IPCC representerar en stor majoritet av världens klimatforskare och att som inte håller med om IPCC:s slutsatser är relativt få.
– Media bör tydligt klargöra vad som ligger bakom båda sidor för att ge en rimlig chans att bedöma sidornas trovärdighet, säger hon.
Men egentligen anser Anna Söderström att den här typen av forskningsdiskussion bättre hör hemma i andra forum som den särskilt intresserade kan följa.
– Vi har diskuterat om klimatför-ändringarna beror på människan eller inte länge nog.
Inte heller Barbara Wohlfarth tycker att vi har råd att diskutera huruvida vi har ett problem eller inte.
– Den viktiga frågan är inte exakt hur många grader varmare jorden kommer att bli. Jag vill hellre se en diskussion i media om vilka effekter klimatförändringarna kommer att ha på ekosystemen och samhället, och vilka åtgärder som behövs för att klara av de effekterna. Koldioxidhalten har ökat dramatiskt, vi vet att koldioxid och temperatur hänger ihop och att temperaturen har ökat. Allt det är mätbart. Vi flyger och åker bil och köper varor från hela världen. Vi släpper ut hur mycket koldioxid som helst. Vi är en del av de globala utsläppen och kommer att drabbas av klimatförändringar både här hemma och indirekt av de som inträffar på andra håll i världen. Vi måste tänka i andra banor och leva mer ansvarsfullt, för övergången från fossil-samhället är brådskande.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad