3.5

Så gav vi oss av. Vandrade genom regnet medan skymningen illuminerades av ljussken. Nedför stora vägen, uppför backen, förbi bommen. Vi slog en lång lov runt sjön och fortsatte norrut. Genomblöta och kalla, men på väg.

Den första natten var inte kul. Det slutade inte regna förrän vid två, då hade vi sedan länge sökt skydd under en gran. Göran försökte göra upp eld, men alla pinnar var blöta så allt han åstadkom var ett rykande knaster. Vi höll om varandra för att få upp värmen, vilket var svårt när vätan trängt in ända till understället. Huttrande lyssnade jag på dropparna som föll från grenarna. Pick, pock, pick, pock, långsammare och långsammare. Till slut måste jag ha somnat.

Nästa dag fortsatte vi över fält och åkrar i ett kallt duggande. Vi korsade flera bilvägar. På avstånd såg vi stillastående vindkraftverk, som vita jättar vid horisonten. Vi pratade inte mycket och när vi gjorde det diskuterade vi polisen.

Hur skulle de reagera i Kolonin när vi båda var försvunna? Skulle de slå larm? Vad skulle det i så fall innebära för oss, för vår plan? Skärpt säkerhet runt miltals med kraftledningar? Det var en omöjlig uppgift. Möjligen kunde vårt signalement vara ute och en polispatrull skulle plocka upp oss om vi observerades, men vi höll oss undan, tog inte närmaste vägen och gick absolut inte i närheten av större samhällen.

Trots allt berättar de nog inte, landade Göran i. De har för mycket att förlora. Åtminstone innan vi slår till. Efteråt, då kanske. Men bara kanske. Kanske kommer dådet överväldiga dem, väcka dem. Få dem att inse storheten i själva handlingen. Kanske, kanske.

Den tredje dagen blev vädret strålande vackert. Solen torkade våra fuktiga paltor och värmde oss med sitt gyllene sken. Jag behövde inte ens ta på mig mina skyddsglasögon, det räckte att kisa. Åh, vad härligt det var. Vi lämnade barmarken bakom oss och gick in i ett tätt skogslandskap. Ljung, ormbunkar och snår. I en sänka bakom några klippor hittade vi massvis av trattkantareller som vi plockade och gjorde en stuvning på med rågmjöl, mjölkpulver och vatten. Smakade inte så tokigt!

Vi slog upp vårt tält i en glänta i närheten där vi pustade ut och gick igenom vår utrustning. Lagade sådant som gått sönder, torkade det som var blött och förbannade det man råkat glömma kvar. Mörkret föll snabbt, som att dra ned en rullgardin. Det enda som lyste var vår lilla eld, outgrundlig och fladdrande mellan några stenar.

Nästa morgon vaknade jag av att jag var kissnödig. Med ett ritsch öppnade jag det kvava tältet och drog in ett friskt andetag av skägglav och dagg. Jag klev in bland träden och satte mig på huk bredvid en stubbe. Medan det strilade kände jag mig iakttagen, samtidigt som jag hörde ett märkligt knaprande ljud. Var det någon som kollade på mig i smyg? Jag var nära att ropa på Göran, men lät bli. Hastigt torkade jag mig med lite vitmossa och snurrade runt, redo att snäsa eller vad man nu borde göra åt fluktare, men där stod en älg och nafsade bark från en tall medan den höll ett vakande öga på mig.

Det var en stor älgtjur, mer än två meter över manken. Långsamt reste jag mig upp, och då frustade älgen, tog ett par steg närmare. Vi var kanske tre, fyra meter ifrån varandra. Jag var inte rädd, men spänd, förväntansfull. »Vi gör det här för dig«, viskade jag. Älgen fnös ut en vätskig sträng ur sin nos innan den vände på klacken och lommade bort mellan träden. Knakande pinnar och svepande grenar. Ljudet hördes länge än medan han försvann bort.

Ljudet hördes länge än medan han försvann bort.

Senare samma dag tog vi ett dopp i en iskall tjärn, medan solen sken från klar himmel. Det var härligt skönt. Jag simmade runt på rygg, doppade huvudet och dök upp igen, sprutande vatten som en val.

Efteråt upptäckte vi att vi var fulla med iglar. Svarta små slemklumpar som kittlades lite grann, men annars inte gjorde oss något för när. De hade gott kunnat få sitta kvar, men Göran ville plocka bort dem. Han tog en från min hals och såg att den lämnade en rött litet sugmärke. Sedan kysste han mig där, liksom förstärkte märket. Vackert.

Vi vandrade vidare. Upp för åsar, ned i dalgångar. Över bäckar och gungflyn, genom lerig sankmark. Djupare och djupare trängde vi genom Dalslands ensliga landskap. Långa var dagsetapperna, trötta var ben och rumpa, ömma fötterna.

Ju närmare vi kom, desto tystare blev vi, närmast sakralt tagna av stundens allvar. I stället tänkte jag mycket. Gick igenom, organiserade, katalogiserade i minnets arkiv. Återupplevde stora händelser [129] och till synes obetydliga detaljer som av någon anledning dröjt sig kvar, som svårtydda gåtor. [130] Det var detta minnesarbete som fick mig att vilja dokumentera, skriva ned. Så föddes idén till denna text, detta försök till en redogörelse som kanske havererade redan innan första meningen var satt på pränt, men vad spelar det för roll.

Vi hade tagit med Görans laptop på färden. Ett otyg att släpa på, men Göran tyckte den var bra att ha om vi skulle skriva fler kommunikéer. Jag hade varit skeptisk, våra dåd skulle helst tala för sig själva, men nu var jag glad för de extra kilona. Om kvällarna startade jag det gamla åbäket iförd min skyddsdräkt och tryckte ned tangent efter tangent, omstöpte erfarenheten till bevarad kunskap. Det surrade dovt i fingertopparna, men det var mer som en kittling än värk, det var överkomligt. Jag fortsatte skriva, fortsatte trycka ned tangenterna.

 

3.5.1

Så en morgon var vi framme. Klev fram bland täta träd ut på röjd barmark. Den breda fåran klöv urskogen med kompromisslös självklarhet. Stora stålskelett som vilade enhetliga, sammankopplade med dödsbringande trådar. Söderut fortsatte kraftledningsgatan så långt ögat kunde nå, men norrut reste sig ledningarna, först omärkligt, sedan dramatiskt tills de försvann bakom en höjd. Människan tog det här för givet, att naturen kunde se ut så här, vi var uppvuxna med det. Egentligen var det ju vansinne, något barockt. Men för det livsfarliga djuret människan finns inga skrupler.

När vi suttit på huk ett slag och pustat ut hörde vi ett ljud. Först trodde vi att det molande, pulserande lätet kom från ledningarna, sedan såg vi dem. Två orangeklädda män som dök upp högst uppe på krönet, och så satte ljudet i gång igen. Det var arbetare som röjde sly och närliggande träd som hotade att falla över ledningarna.

Göran och jag såg på varandra. Det här hade vi inte räknat med. Vår plan var att rekognoscera i lugn och ro under dagen, välja ut en lämplig angreppspunkt och bestämma flyktväg och sedan slå till vid midnatt. Nu tvingades vi huka bakom en rotvälta medan männen metodiskt jobbade sig nedför slänten, närmare och närmare vår position.

Vid elva tog de lunchrast. I kikaren tyckte Göran att det såg ut som att de åt prickig korv-mackor och drack termoskaffe. Själva fick vi hålla till godo med en burk ovärmda bönor. Sedan fortsatte de arbeta. Röjsågens elaka fräsande skar genom öronen, uppblandat med det ihärdiga knackandet från en hackspett. Sent på eftermiddagen gav de sig äntligen av. Vi avvaktade medan solen försvann bakom trädtopparna för att vara säkra på att vi var ensamma. Vi skulle inte hinna undersöka terrängen i dagsljus, men ville inte heller vänta ännu en dag. Det var lika bra att slå till så snart vi kunde.

Där låg jag och tryckte i min skyddsdräkt, fingrande på nylonlinan och vajern.

Så kom tvekan. Självmedvetenheten. Där låg jag och tryckte i min skyddsdräkt, fingrande på nylonlinan och vajern. Nyss stod jag i en lärosal och undervisade i språkliga stilnivåer och James Joyces betydelse för den litterära modernismen. Det var fortfarande en del av mig, på sätt och vis stod jag kvar där framme vid tavlan. Det jag nu var i begrepp att göra skulle sudda ut den bilden, kapa alla band. Det både förlamade mig och var mer lockande än något jag någonsin känt.

Mest av allt var jag rädd, och när jag sneglade på Göran och insåg att han var ännu räddare så förlorade jag tillfälligt allt hopp. Närmast apatisk satt han i skräddarställning och pillade på sitt byxben med inåtvänd blick, avtrubbad.

Kanske drömde han sig tillbaka till Albanien, till den tid då allt var enklare, hoppfullare. Då kroppen var stark och segern viss ty det existerade bara svart och vitt, rätt och fel. Innan muren föll, innan Hoxhas korruption uppdagades, innan vidden av Sigurimis förbrytelser blev allmänt känd. Innan hans tandlagningar började läcka kvicksilver och saliven förvandlade munnen till ett organiskt batteri. Innan allt.

Så kom jag att tänka på ett Loesjecitat som jag satte upp på elskåpen i Haga och Linnéstan, tidigt nittiotal. Jag förstod aldrig riktigt andemeningen förrän där, lutad mot rotvältans vägg av sten och jord. Tvivla alltid, tveka aldrig. Orden föll från mina läppar. »Tvivla alltid, tveka aldrig.«

Göran såg upp. Jag sa orden igen, högre, och han upprepade dem. Tyst och långsamt först, sedan snabbare, tydligare.

»Tvivla alltid, tveka aldrig.«

»Tvivla alltid, tveka aldrig!«

Vi nickade mot varandra. Sedan samlade vi ihop våra saker och gick ut i den bara kraftledningsgatan.

Himlen var svart, men månen lyste upp världen. Halvvägs framme vid ställningen snavade jag på en stubbe och föll illa. Jag slog upp knäet och det kom blod, men det gjorde inget. Inget alls spelade längre någon roll.

Jag gick vidare med blicken fäst på det stora tornet av stål med sitt sicksackiga galler. Ju närmare vi kom, desto högre hördes det monotona surret av ström, som en vilande bisvärm. Men inte ens då jag stod alldeles undertill kände jag något, inget alls. Det var så otroligt, så rent.

I ett infall drog jag ned dragkedjan i overallen, tog av mig den och stövlarna och byxorna och tröjan och understället och raggsockorna. Naken i natten.

Görans häpna min. »Vad fan gör du?!«, ropade han.

Jag dansade tjoande runt. »Det känns inget! Det går, det går!«

Jag sträckte upp armarna mot ledningarna. »Hör ni det?«, vrålade jag, »Ni kan inte ta mig!«

Jag var beredd på att Göran skulle hyssja åt mig, kanske gå fram och sätta handen för munnen på mig och argt säga åt mig att klä på mig igen, vad tusan sysslar jag med, riskera allt det vi offrat så mycket för.

I stället klädde han också av sig. Plagg för plagg föll till marken, blåjeansen och islandströjan medan han småskrattande instämde, »Det känns inget, det känns inget«.

Så stod vi där bleka och huttrande men ändå kokande i månljuset. Kastsäcken i min högerhand, löplinan och vajern i en ring vid mina fötter, så som vi övat så många gånger.

Jag vill minnas den frågeställning jag ställde upp i inledningen till denna text, hur det blev som det blev, och om det kunnat sluta annorlunda. Jag är inte helt säker på att jag löst frågeställningen, om det alls varit möjligt. [131] Kanske fanns det ändå inga svar att finna. Kanske handlar det här om något helt annat.

Jag kastade säcken.

Första gången nådde jag bara halvvägs. Med en duns slog säcken ned i den silvriga ljungen en bit bort.

Andra gången studsade den mot den nedersta ledningen och tillbaka ned igen. Ett svajande jämmer som dog ut i den svarta tomheten. Någonstans hoade en uggla.

Tredje gången jag skulle kasta kände jag att det var min sista, jag orkade inte mer. Armen värkte redan, jag måste ha slitit sönder något därinne. Det strålade ut i ryggen, jag andades tungt. Handen slöt sig runt kastsäcken, fingrarna darrade av adrenalin och rusande blod.

När jag kastar händer två saker.

Ett okontrollerbart vrål lämnar min strupe, högre än jag någonsin skrikit. Grövre, tyngre. Det är som om jag skriker sönder mina stämband men det gör ingenting.

Och så ser jag kastsäcken, närmast i slowmotion.

Hur den letar sig högre och högre upp, och tar med sig linan.

Hela tiden fortsätter jag vråla, medan säcken stiger och stiger. Det är som om vrålet bär säcken, skickar den över den översta ledningen och ned igen där den försvinner i mörkret.

Genast går Göran efter den medan han håller i nylonlinans andra ände. Det sista jag ser av honom är hur hans vitbleka och lite hängiga men ändå gulliga rumpa slukas upp av det svarta och försvinner.

Sedan blir det tyst.

En minut passerar.

Två.

»Göran?«, säger jag ut i tomheten och då smäller det till.

En enorm örfil av vitt sprakande ljus. Ett klot av gult och lila och orange som lyser upp allt. Kraftverksgatan, åsen, skogen, landskapet.

Hela världen blir alldeles tydlig och klar.

Begriplig.

Det är som livets början, det är slutet.

Det är så vackert.

 

 

 

FOTNOTER:

129) Kvällen då jag såg Imperiet uppträda på Liseberg, natten då jag förlorade oskulden till en betydelselös kille i min gymnasieklass, dagen då Lasse Bengtzon ringde upp mig och berättade att de ville anställa mig på Hvitfeldtska.

130) Sent sjuttiotal på Frölunda torg. Jag och mamma är där för att gå i några butiker och mamma stannar mig precis vid rulltrapporna och uppmanar mig att vara försiktig. Om man missar att gå av rulltrappan kan man fastna och åka med in under, »och då kommer man aldrig ut därifrån, man blir fast undertill. Så missa aldrig att kliva av när det är dags«.

131) Förlåt, Jan-Erik Borelius, om du levt i dag hade du nog varit gruvligt besviken på mig, din gamla elev. Men så är du ju inte längre med oss. Jan-Erik Borelius somnade stilla in i sitt hem på Olof Wijksgatan i januari 2015, ett stenkast från hans älskade Näckrosdammen dit han förr om åren gärna förlade sina raster från sorlet på Humanisten. Han blev 78 år och sörjs närmast av makan Eivor och barnen Markus och Ann-Sofie.