Sommarföljetongen: Högspänning – del 12

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är tolfte delen.

2.5.1

I början av mars kom Kerstin på besök. Jag hade lyckats förtränga att hon redan hösten innan hört sig för om hon kunde bo hos mig i en vecka då det var en stor samnordisk språk- och litteraturkonferens i stan. När hon ringde för att bekräfta fick jag panikimprovisera fram någon lögn om influensa, men Kerstin berättade att hon nyligen vaccinerat sig och dessutom fått ett urstarkt immunförsvar sedan hon gått med i Oslos rullskideklubb, så den gubben gick inte. Hon har alltid besatt en smått otrolig övertalningsförmåga, till exempel lyckades hon få det till att det var mitt ansvar att städa ur vår gemensamma studentlya när vi lämnade den eftersom det var jag som »skitat ned mest«, medan hon sträckte sig till att betala för de rengöringsprodukter jag sedan gnodde väggar och golv med.

Så dök hon upp, med sin käcka rutiga rullväska till bredden full med svåra böcker och stärkta blusar. Nej, Kerstin gillade inte oordning och stök, och vår ungdoms krasch mellan det bohemiska kaos som jag ärvt från mamma och hennes strikta borgerlighet var tidvis en svår nöt att knäcka för två tjugotreåringar som skulle samsas under samma tak. Därför var det inte så konstigt att det kändes som om jag sett Kerstins min förr när hon ställde ifrån sig väskan och gick in i vardagsrummet med neddragna mungipor och försiktiga rörelser. Händerna höll hon tätt intill kroppen, som om hon var rädd att nudda något. Att hon såg chockad ut är ingen överdrift. Och för en stund var det som om jag också såg allt utifrån: smutsen [86],  torftigheten [87], nödlösningarna [88]. Att här bodde en människa som inte mådde särskilt bra var väl uppenbart, och ändå kom Kerstins instövlande som något av ett uppvaknande, en insikt om hur långt det gått, hur begränsad jag blivit i mitt liv. Samtidigt kändes det skönt att hon inte försökte argumentera emot, försökte inte resonera eller övertala mig om att jag hade fel, gjorde orätt, något jag befarat från en så vetenskapligt präglad person som hon. I stället gick hon runt och hummade för sig själv, noterade lufttelefonen och kikade närmast imponerat in i min Faradaybur.

När den första förvåningen lagt sig och Kerstin fått av sig ytterkläderna kokade jag lite makaroner med ketchup åt oss och vi skojade om att det var precis vad vi åt vareviga dag på Gibraltargatan. Sedan blev det lite tryckt stämning när Kerstin förstod att det var ungefär vad jag hade råd med numera. [89] Men så började jag prata fritt och ostört, förklarade varför vi satt i skenet av en fotogenlykta och varför våra axlar täcktes av filtar för att centralvärmen var avstängd. Kerstin nickade bekräftande, bad mig utveckla medan hon plockade fram papper och penna. Då kändes det bra, som att hon tog mig på allvar. Då visste jag inte vad hon skulle ha sina anteckningar till, visste inte vad hon senare på kvällen smög runt och gjorde, allt det där kom ju fram först senare.

Under resten av veckan såg vi knappt till varandra. När jag väl kom upp ur sängen om morgnarna var Kerstin på Humanisten för länge sen, och hennes kvällar var späckade med samkväm och sammanträden. Först på fredagen var hon fri, och lyckades på något sätt övertyga mig om det riktiga i att jag skulle ta mig in till stan så vi kunde ses på ett av våra gamla stamlokus, Vino Pasta Due vid Södra vägen, »Det förtjänar du, Lotta«. Någonstans höll jag med, någonstans ville jag så klart klara av en så enkel sak som att träffa en väninna över ett glas vin, precis som förr i tiden.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter, det var nästan så att jag glömt i vilken ordning foundationen, concealern och pudret skulle appliceras. Som pricken över i lite av det där läppstiftet som Åskar gillat. Eller ja, som han gav mig en komplimang för. Det högg till i magen, jag bytte snabbt tankeämne.

Ett hårt regn föll över stan när jag cyklade förbi Svingeln, bort mot Ullevi. Sminket rann ned över den dyblöta jackan och jag förbannade mig själv, vilken normal människa som helst hade tagit en taxi i det här vädret. Men just det, jag var inte normal. Jag och många andra med mig kunde få andnöd av en taxameter, till och med den lysande lilla taxiskylten uppe på taket hade fått det att kännas som om skallen skulle smälla.

Jag hade ändå tur i oturen. När jag blöt och andfådd kom fram till restaurangen var Kerstin inte där, så jag hann rusa in på toaletten för att torka mig med en massa pappershanddukar och sedan lägga på lite nytt puder. När jag var klar stod en kypare precis utanför dörren, som om han väntat på mig. Han såg närmast besviken ut när jag kunde hänvisa till Kerstins bokning och inte var någon konstig kuf som han vänligt men bestämt kunde avvisa. I stället fick han ta mig till ett bord och hämta en karaff husets röda åt mig och min dittills osynliga vän som tvingades dra över tiden på ett seminarium om Jon Fosses mystiska exegetik, något hon tyvärr inte kunde meddela mig på min icke-existerande mobil.

Jag läppjade på vinet. Det var rumsvarmt och kvalmigt men ändå välgörande gott. Jag hade inte druckit sedan jul. Efter bara två, tre klunkar kände jag mig redan lite snurrig, och då hade jag ändå halverat dagsdosen av Lyrican. Då och då passerade kyparen mitt bord och höll mig sneglande under uppsikt, mer och mer säker på att jag aldrig skulle beställa någon mat, än mindre få sällskap. Han såg ut som en äldre, lite fulare Antonio Banderas. Hans närvaro besvärade mig på det sätt som vissa latent aggressiva män alltid gjort, deras avvisande överlägsenhet pendlar mellan totalt ignorerande (man är luft), öppet hån (man är en kossa) och rovdjurslik ilska (man är ett offer). När det växlar, när det smäller till har man inte en aning om och det är väl det som är så skrämmande.

Jag tog en stor klunk vin i hopp om att den skulle lugna mina vid det laget vilt spelande nerver, men den gjorde mig i stället våldsamt illamående. Desperat sökte mina ögon efter det vatten som kyparen naturligtvis underlåtit sig att servera, samtidigt som jag kände mig som varm gas, som om jag skulle lyfta från stolen och segla i väg. Jag försökte fokusera med blicken men perspektivet dallrade, vidgades. Försökte förgäves tänka på något annat, något trevligare medan jag svalde mer och mer saliv.

Precis när Kerstin, rosig och lite blöt i håret, kommit in genom den plingande dörren kräktes jag över min gråa stickade jumper. Inte mycket, inte mer än en munfull, men det räckte, det räckte gott och väl.

Allt blev så konstigt. Kerstin, som leende stegat fram till mig i det att hon högljutt ursäktat sig för att hon var sen gjorde halvvägs halt, frös till medan jag slet åt mig några servetter och torkade rent haka, hals och tröja.

Åh gud vad jag skämdes. Jag ville bara därifrån fortast möjligt, göra som i science fiction-filmerna när de trycker på en knapp och skickas i väg långt, långt bort. Sällskapen intill hade sett, och de som missat blev nu upplysta genom viskningar och utpekanden.

Kerstin satte sig tätt intill mig, för att trösta eller skyla eller både och, och undrade med varsam röst som gjorde mig rörd och gråtfärdig hur det var fatt, om vi skulle gå. Men jag befann mig i chocktillstånd, bara skakade på huvudet och var överdrivet överslätande, »nej då, det är ingen fara, det här är väl inget, klart vi ska vara kvar!«. Vad tusan, tänkte jag, du ville ju prompt släpa med mig hit för att dricka vin, då ska vi väl banne mig dricka vin.

Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet«.

Så ett tag satt vi kvar, jag med min fläckiga tröja och Kerstin med ett glas kallt vitt vin som hon fått in av den nollställde kyparen som jag nu ännu mindre vågade be om vatten. Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet« men att den på senare år hade »luckrats upp i viss skepsis och mättnad«. Jag nickade, la in ett »jaså« här och ett »jaha« där. När Fosse var uttömd uppstod ett tyst tomrum och min blick mötte en kvinnas vid bordet intill och jag insåg att hon måste ha stirrat på mig ända sedan jag kom och satte mig.

Plötsligt kände jag att jag inte orkade mer. Jag tog en klunk vin till, bara en liten men det räckte. Genast var den där igen, tyngdlösheten, det samtidiga fallandet och stigandet. Jag satte handflatan för munnen och rusade i väg. Hann precis ut genom dörren innan jag kastade upp på trottoaren. Mycket mer den här gången, det kändes som en hel liter.

Människorna vid fönsterborden satt som klistrade vid rutan, som om de såg på ett tv-program, sådan där brittisk socialporr där man gottar sig åt de som kravlar på botten. Vissa tittade bort, mäktade inte med, men så här ser det ut, lidandet. Halv sex en fredagskväll står en kvinna och spyr ned sina egna skor framför en barnfamilj som kommer lunkande från Liseberg med kaninballonger och kexchoklad. Hon gräver i fickan efter en servett eller vad som helst att torka munnen med men det finns inget där, hon får smeta ut det med handryggen och familjen sneddar över gatan, bort därifrån, på väg mot något mer anständigt.

Jag vet inte om jag klarat mig hem den kvällen om det inte varit för Kerstins kollega, jag var inte direkt i stånd att cykla. På något sätt hade hon lagt på minnet det jag nämnt om att äldre dieselbilar med endast minimala mängder elektronik i nödfall kunde funka som transportmedel för elsjuka, och nu slumpade det sig så att hennes norska kollega Dag-Finn kört ned från Trondheim i en gammal Fiat och efter lite om och men hämtade han upp oss från den parkbänk på Engelbrektsgatan där jag fått sjunka ned i Kerstins famn. Det var fint, det var ömt, det gick, och väl hemma drack vi te och jag mådde mycket bättre.

Det var som om närheten till smärtan fört oss närmare varandra den kvällen. Över teet pratade vi som så ofta om förr i tiden, om de där första formande studentåren, men på ett annat sätt, i ett ärligare och renare ljus. Kerstin erkände hur svårt hon haft för Klas ända sedan jag nykär och glädjestrålande förde samman dem över en fika på Junggrens café och det skar sig direkt när Klas deklarerade att hans favoritförfattare var Frederick Forsyth, men hon hade aldrig sagt något till mig, aldrig uttalat ett ont eller ens tvekande ord utan bara långsamt släppt taget och glidit i väg. Inte ens när hon fick höra talas om det där mentorskapet och all övertid och långt före mig förstod hur det låg till med Jenni. Och jag tror att jag för första gången lyckades förklara för Kerstin hur hon har en utsökt förmåga att få mig att känna mig så urbota korkad, hur hon kanske alldeles omedvetet trampar på mig i sin iver att veta mest och bäst precis hela tiden. Jag vet inte om det var min närmast övertydliga svaghet som fick henne att rucka på sig, men plötsligt kom det ord över hennes läppar som fattats dem i så många år: »Förlåt.«

Lätta till sinnes la vi oss den natten och lång var vår kram nästa dag när hon skulle resa hem till Oslo. Jag stod kvar och såg henne försvinna bort längs med den morgontomma villagatan och halvvägs bort vände hon sig om och vinkade. Aldrig att jag kunde ana vad som var att vänta, vi som varit så ärliga och öppna för varandra. Men å andra sidan blir kanske sveket större ju vidare famnen är öppen.

 

2.5.2

Den första april det året börjades resningen av en ny telemast i närheten av mitt hem, på höjderna bortom Björndammen. Ett hundratjugofem meter högt åbäke som skulle ersätta den gamla radiomasten från sextiotalet som med alla sina tilläggsmaster kommit att se ut som en julgran och nu var alldeles föråldrad. Första april, den stora skämtdagen [90], men för mig var det inget skämt, det var på blodigt allvar. Brunt och trögflytande flöt blodet ut mellan benen på mig trots att jag haft mens bara två veckor tidigare. Jag stirrade på mitt finger. Drog prövande med fingertoppen över mina kinder framför spegeln. Två röda linjer, som en indian. En krigsmålning mot deras krigsförklaring.

Mellanblödningen var blott en föraning om vad som komma skulle, när masten väl var i gång fungerade den som ett slags katalysator som förstärkte alla omgivningens signaler som en ekokammare Det som varit överkomligt innan blev närmast omöjligt nu, särskilt om kvällarna när Utby, eller ja hela östra Göteborg, kopplade upp sig mot omvärlden för att tanka, surfa, strömma eller någon annan neologism, jag har tappat räkningen på alla dumheter de hittar på. Då kunde jag knappt röra mig utanför min Faradaybur ens för att gå på toa utan fick ha en spann stående bredvid sängen. Som ett fångat djur i en bur på zoo var jag. Som en enkel primat satt jag på huk och lät kisset strila ned i plastbyttan.

Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot.

En kväll tog jag mod till mig och ringde på hos mina närmaste grannar och vädjade till dem att dra ned på sin elförbrukning eller helst avstå helt från åtminstone högstrålande produkter, men möttes bara av oförstående miner och besvärade ursäkter om barn som skulle nattas och disk som skulle torkas så tyvärr hade man inte tid att prata tack och hej. Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot. Jag gav för lite kontext, utgick inte från mottagarperspektivet och lämnade få eller inga möjligheter till interaktion. Stängda dörrar som hastigt låstes var min lön för mödan.

Samtidigt kan man fråga sig om det spelat någon roll. Om samhället i stort slutat lyssna på oss elsjuka, varför skulle då mina grannar ta någon hänsyn? Ibland undrar jag om inte hela mänskligheten blivit duperad. Vi rusar mot stupet i så hög hastighet att ingen enskild förmår att bromsa farten eller ens se avgrunden närma sig i allt kaos. Depressioner och psykisk ohälsa växer epidemiartat tillsammans med diverse diagnoser. På bara de år jag var verksam som lärare kunde jag se hur vissa elever mådde allt sämre och hur denna grupp bara växte för varje år. För fem år sedan hade vi en kille som hängde sig på en av toaletterna, men det tystades ned på föräldrarnas begäran och sipprade aldrig ut som mer än viskande rykten, och en flicka jag hade i en retorikklass var nära att svälta sig själv till döds innan hon försvann bort till en klinik nånstans. Hon var duktig, jag minns ett tal hon skrev som var en pendang till Hillary Clintons installationstal som utrikesminister under Obama.

Och så allt våldet, alla skjutningarna runt om i stan. Uppgörelserna, hedern, gängen. Skott som ekar i natten, helikoptrar som spanar efter okända gärningsmän. Ibland undrar jag om det inte hänger ihop alltsammans. Vi mår sämre och sämre, vissa vänder våldet inåt, andra utåt. Vad är anledningen, vad ligger bakom allt, djupt där nere? Tänk om det verkligen är så att strålningen har åtminstone en liten del i detta. Jag tror faktiskt det, är nästan säker på att det är så.

Efter att de fick upp den där förbannade masten sov jag inte en blund. Natt blev dag och tvärtom, vad spelade det för roll. Vaken eller drömmande, det var bara tankar och idéer som for genom mitt huvud. Fantasier som var så verkliga för att jag var med om dem, alldeles klar och fullständigt slut. Minnen som jag var säker på hade ägt rum blandades med önskningar och skräckscenarier.

Jag träffade pappa. Eller jag såg honom, kom honom nära. Jag var på teatern och såg honom dö under ljusriggen utan att kunna rädda honom.

Jag såg den falla från taket utan att han märkte något och jag skrek för att varna honom men han hörde inte. I ett öronbedövande dån försvann han under sladdar och metall. Det var fruktansvärt.

Jag kröp fram till hans sargade kropp, lyckades dra ut den under allt det trasiga och kysste honom för att väcka honom till liv. Hans tunga var kall, hans mun smakade som en rå fläskkotlett man glömt längst inne i kylen.

Jag hörde någon skrika, det var min egen röst. Och så såg jag upp. En ljusrigg föll mot mig, högt, högt, långsamt, långsamt.

Mitt i all denna vakensovande uppochnedvända värld fyllde jag år. En dag som förmodligen passerat som vilken som helst, jag hade varken lust eller ork att fira. Egentligen var det inget särskilt med datumet förutom att det var den första riktiga vårdagen. Stickande ljus letade sig in genom mörkläggningsgardinerna, kallade på mig, lockade och pockade.

Jag svepte in mig i morgonrocken och gick ut på altanen med ett glas saft. Slog mig ned i ett skuggigt hörn där jag drog in djupa andetag av jord och liv som strömmade upp från trädgårdens växter som vaknat ur sin träda medan Willy låg och solade sig på trädäcket. Jodå, vi hade sådana stunder också. Allt var inte bara pina, långt ifrån. Det fanns glimtar av lycka, ögonblick av välbefinnande, det ska jag inte förneka. Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Plötsligt ringde det på dörren. Jag satt kvar på altanen och drack min saft och brydde mig inte. Det ringde igen. Muttrande gick jag in för att öppna. Funderade på om det kunde vara ett blombud eller liknande, vem som nu skulle bry sig om stackars mig, men hann inte ens fram till dörren innan det rasslade till i låset och mamma klev in följd av en hel drös som jag först knappt såg, bländad som jag var av det skarpa skenet på framsidan. Över huvud taget hade jag svårt att få ihop bitarna till en helhet. Jag gnuggade mig i ögonen. Där var mamma och Kerstin, där var Simon men också Klas och Jenni (herregud, Jenni, hur vågade hon? Hur vågade de?!), där var Ylva och Tanja från skolan och så Carin och Annika från bokcirkeln.

Min första reaktion var att undra om det var någon slags överraskningsfest, om än med dålig tajmning och ännu sämre personsammansättning, och jag måste mumlat något i stil med tack men nej tack, jag behöver inte bli firad, innan mamma och Kerstin fattade mig i var sin hand och ledde ut mig till vardagsrummet där de närmast tryckte ned mig i en fåtölj. När jag protesterade la Kerstin armarna i kors och sa med sin allra kallaste, professorslika stämma: »Sitt kvar, Lotta. Det här är den bästa present du kan få.«

Sedan satte de sig allesammans i en halvcirkel runt mig, på stolar, golv och bord. Simon stod i bakgrunden, lutad mot dörrposten, nervöst pillande på sin nya läppiercing. Han såg mest ut som om han ville smita i väg och gömma sig på sitt gamla rum, men det var ju till bredden fyllt med isoleringsmaterial och annat skräp från när Allan och killarna var förbi senast.

Kerstin fortsatte prata, fortsatte leda den här lilla sammankomsten som om den var en disputation och jag var en sällsamt slarvig doktorand som skulle grillas. Hon förklarade att jag inte behövde vara orolig, de hade alla lämnat sina mobiler ute i bilarna. Sedan nämnde hon fotona, och det gick ett instämmande mummel genom rummet. Vilka foton, undrade jag men sa inget. Snart förstod jag dock hur det låg till. Hur Kerstin smygdokumenterat under sitt besök för att ha något att visa upp och sprida så att hon kunde locka mina närmaste till denna domens dag.

Den som skulle dömas var jag, och precis som i forna tiders häxprocesser fick ordet gå runt, alla fick i tur och ordning uttala sig om hur de tänkte och kände, hur de ville »hjälpa mig« på de mest häpnadsväckande vis. Det var behandlingshem hit och terapimottagningar dit, jag vet inte vad. Jag lyssnade inledningsvis med halva örat, sedan inte alls.

Stirrade i stället på Jenni som dagen till ära var klädd i ett glansigt fodral, som om detta var en fest hon var bjuden till. Vilket det i hennes ögon kanske också var. Ett firande av den slutgiltiga segern över sin makes före detta. Den man hon (misstänker jag utan att ha konkreta bevis) hade legat med just i detta hus bland annat när jag var bortrest på kompetensutveckling. Så vidrigt att se hennes medlidsamma min, hennes uppmuntrande nickande när Simon stammade fram några inövade fraser om mig och mitt beteende som var så fulla av egoism som bara en ensamuppvuxen pojke kan uppbringa. Såg vidare på Tanja som storögt registrerade varenda detalj i rummet (staplarna med konservburkar, högarna med myndighetskorrespondens, min experimentverkstad för skyddsutrustning) för vidare förmedling till de av mina före detta kollegor som skulle vilja höra, och de var nog inte så få.

Att Kerstin (som var den som låg bakom allt detta, med moraliskt understöd av min mor) haft den oerhört dåliga smaken att plocka med dessa betydelselösa människor (Klas ville jag inte ens se åt, det gjorde för ont) när jag var som allra svagast, det var så sanslöst förnedrande att jag saknar bättre ord för att beskriva det än just socialporr. Det var de friskas lilla fjuttiga skådespel som fick dem att känna sig bättre, större, mer godhjärtade. Då spelade det ingen roll hur vackra Kerstins bevekelsegrunder än var, hur passionerat hon faktiskt talade på slutet när de blev desperata och märkte att varken argument eller hot hade effekt. Hur hennes röst sprack och hon vädjade till det som en gång var vi, hur tårarna kom när jag bad henne gå, bad dem allihop försvinna och det på momangen. Hon grät, jag grät, många grät. Jag slog igen dörren och så var det med den födelsedagen.

 

FOTNOTER:

86) Det är faktiskt inte helt lätt att hålla rent utan en dammsugare. Damm och grus och katthår samlas snabbt i drivor eller sprids ut överallt. Hur gjorde folk förr i tiden? Å andra sidan påstås det ju vara vår tids renlighetsmani som gjort att både astma och allergi ökar alarmerande bland västerländska barn.

87) Sedan min aktivitetsersättning dragits in hade jag på nytt fått ansöka om pengar från Försäkringskassan, denna gång gällde det sjukersättning för personer med långvarig nedsättning av arbetsförmågan. Men svaret dröjde och Nicklas hörde inte av sig. Jag hade fortfarande kvar lite av avgångsvederlaget som jag sparat, sedan var det fritt fall. Eller, försörjningsstöd från socialen fanns ju som sista utväg, men då skulle jag nog tvingas sälja huset först.

88) Att tvätta utan tvättmaskin eller varmvatten blev en utmaning. Min lösning var att förvandla köket till tvättstuga, där jag kokade upp ett kärl vatten på Trangiaköket och handtvättade mina paltor, som sedan fick hänga på tork på linor som var spända mellan överskåpen och den för evigt tysta köksfläkten.

89) När Kerstin var på besök några år tidigare hade jag lagat min paradrätt, spenat- och ricottafylld canneloni som vi sköljt ned med en flaska Primitivo, sedan hade vi mumsat på tryfflar från Kanolds. Då befann jag mig ännu i nolläget.

90) Forskarna har spårat aprilskämten ända tillbaka till 1600-talet, då man i Sverige lurade folk att gå dumma ärenden och lämna meningslösa brev, så kallade aprilsedlar. I Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida påhittade nyheter denna dag. Några berömda mediala aprilskämt är Göteborgs-PosI Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida tens artikel från 1950 om att Öland lossnat från havsbottnen och drivit in mot land och programledaren Kjell Stensson som 1962 lurade svenska folket att trä en nylonstrumpa över sina tv-apparater för att få färgbild.

Publicerad
4 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
5 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad