Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är tolfte delen.

2.5.1

I början av mars kom Kerstin på besök. Jag hade lyckats förtränga att hon redan hösten innan hört sig för om hon kunde bo hos mig i en vecka då det var en stor samnordisk språk- och litteraturkonferens i stan. När hon ringde för att bekräfta fick jag panikimprovisera fram någon lögn om influensa, men Kerstin berättade att hon nyligen vaccinerat sig och dessutom fått ett urstarkt immunförsvar sedan hon gått med i Oslos rullskideklubb, så den gubben gick inte. Hon har alltid besatt en smått otrolig övertalningsförmåga, till exempel lyckades hon få det till att det var mitt ansvar att städa ur vår gemensamma studentlya när vi lämnade den eftersom det var jag som »skitat ned mest«, medan hon sträckte sig till att betala för de rengöringsprodukter jag sedan gnodde väggar och golv med.

Så dök hon upp, med sin käcka rutiga rullväska till bredden full med svåra böcker och stärkta blusar. Nej, Kerstin gillade inte oordning och stök, och vår ungdoms krasch mellan det bohemiska kaos som jag ärvt från mamma och hennes strikta borgerlighet var tidvis en svår nöt att knäcka för två tjugotreåringar som skulle samsas under samma tak. Därför var det inte så konstigt att det kändes som om jag sett Kerstins min förr när hon ställde ifrån sig väskan och gick in i vardagsrummet med neddragna mungipor och försiktiga rörelser. Händerna höll hon tätt intill kroppen, som om hon var rädd att nudda något. Att hon såg chockad ut är ingen överdrift. Och för en stund var det som om jag också såg allt utifrån: smutsen [86],  torftigheten [87], nödlösningarna [88]. Att här bodde en människa som inte mådde särskilt bra var väl uppenbart, och ändå kom Kerstins instövlande som något av ett uppvaknande, en insikt om hur långt det gått, hur begränsad jag blivit i mitt liv. Samtidigt kändes det skönt att hon inte försökte argumentera emot, försökte inte resonera eller övertala mig om att jag hade fel, gjorde orätt, något jag befarat från en så vetenskapligt präglad person som hon. I stället gick hon runt och hummade för sig själv, noterade lufttelefonen och kikade närmast imponerat in i min Faradaybur.

När den första förvåningen lagt sig och Kerstin fått av sig ytterkläderna kokade jag lite makaroner med ketchup åt oss och vi skojade om att det var precis vad vi åt vareviga dag på Gibraltargatan. Sedan blev det lite tryckt stämning när Kerstin förstod att det var ungefär vad jag hade råd med numera. [89] Men så började jag prata fritt och ostört, förklarade varför vi satt i skenet av en fotogenlykta och varför våra axlar täcktes av filtar för att centralvärmen var avstängd. Kerstin nickade bekräftande, bad mig utveckla medan hon plockade fram papper och penna. Då kändes det bra, som att hon tog mig på allvar. Då visste jag inte vad hon skulle ha sina anteckningar till, visste inte vad hon senare på kvällen smög runt och gjorde, allt det där kom ju fram först senare.

Under resten av veckan såg vi knappt till varandra. När jag väl kom upp ur sängen om morgnarna var Kerstin på Humanisten för länge sen, och hennes kvällar var späckade med samkväm och sammanträden. Först på fredagen var hon fri, och lyckades på något sätt övertyga mig om det riktiga i att jag skulle ta mig in till stan så vi kunde ses på ett av våra gamla stamlokus, Vino Pasta Due vid Södra vägen, »Det förtjänar du, Lotta«. Någonstans höll jag med, någonstans ville jag så klart klara av en så enkel sak som att träffa en väninna över ett glas vin, precis som förr i tiden.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter, det var nästan så att jag glömt i vilken ordning foundationen, concealern och pudret skulle appliceras. Som pricken över i lite av det där läppstiftet som Åskar gillat. Eller ja, som han gav mig en komplimang för. Det högg till i magen, jag bytte snabbt tankeämne.

Ett hårt regn föll över stan när jag cyklade förbi Svingeln, bort mot Ullevi. Sminket rann ned över den dyblöta jackan och jag förbannade mig själv, vilken normal människa som helst hade tagit en taxi i det här vädret. Men just det, jag var inte normal. Jag och många andra med mig kunde få andnöd av en taxameter, till och med den lysande lilla taxiskylten uppe på taket hade fått det att kännas som om skallen skulle smälla.

Jag hade ändå tur i oturen. När jag blöt och andfådd kom fram till restaurangen var Kerstin inte där, så jag hann rusa in på toaletten för att torka mig med en massa pappershanddukar och sedan lägga på lite nytt puder. När jag var klar stod en kypare precis utanför dörren, som om han väntat på mig. Han såg närmast besviken ut när jag kunde hänvisa till Kerstins bokning och inte var någon konstig kuf som han vänligt men bestämt kunde avvisa. I stället fick han ta mig till ett bord och hämta en karaff husets röda åt mig och min dittills osynliga vän som tvingades dra över tiden på ett seminarium om Jon Fosses mystiska exegetik, något hon tyvärr inte kunde meddela mig på min icke-existerande mobil.

Jag läppjade på vinet. Det var rumsvarmt och kvalmigt men ändå välgörande gott. Jag hade inte druckit sedan jul. Efter bara två, tre klunkar kände jag mig redan lite snurrig, och då hade jag ändå halverat dagsdosen av Lyrican. Då och då passerade kyparen mitt bord och höll mig sneglande under uppsikt, mer och mer säker på att jag aldrig skulle beställa någon mat, än mindre få sällskap. Han såg ut som en äldre, lite fulare Antonio Banderas. Hans närvaro besvärade mig på det sätt som vissa latent aggressiva män alltid gjort, deras avvisande överlägsenhet pendlar mellan totalt ignorerande (man är luft), öppet hån (man är en kossa) och rovdjurslik ilska (man är ett offer). När det växlar, när det smäller till har man inte en aning om och det är väl det som är så skrämmande.

Jag tog en stor klunk vin i hopp om att den skulle lugna mina vid det laget vilt spelande nerver, men den gjorde mig i stället våldsamt illamående. Desperat sökte mina ögon efter det vatten som kyparen naturligtvis underlåtit sig att servera, samtidigt som jag kände mig som varm gas, som om jag skulle lyfta från stolen och segla i väg. Jag försökte fokusera med blicken men perspektivet dallrade, vidgades. Försökte förgäves tänka på något annat, något trevligare medan jag svalde mer och mer saliv.

Precis när Kerstin, rosig och lite blöt i håret, kommit in genom den plingande dörren kräktes jag över min gråa stickade jumper. Inte mycket, inte mer än en munfull, men det räckte, det räckte gott och väl.

Allt blev så konstigt. Kerstin, som leende stegat fram till mig i det att hon högljutt ursäktat sig för att hon var sen gjorde halvvägs halt, frös till medan jag slet åt mig några servetter och torkade rent haka, hals och tröja.

Åh gud vad jag skämdes. Jag ville bara därifrån fortast möjligt, göra som i science fiction-filmerna när de trycker på en knapp och skickas i väg långt, långt bort. Sällskapen intill hade sett, och de som missat blev nu upplysta genom viskningar och utpekanden.

Kerstin satte sig tätt intill mig, för att trösta eller skyla eller både och, och undrade med varsam röst som gjorde mig rörd och gråtfärdig hur det var fatt, om vi skulle gå. Men jag befann mig i chocktillstånd, bara skakade på huvudet och var överdrivet överslätande, »nej då, det är ingen fara, det här är väl inget, klart vi ska vara kvar!«. Vad tusan, tänkte jag, du ville ju prompt släpa med mig hit för att dricka vin, då ska vi väl banne mig dricka vin.

Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet«.

Så ett tag satt vi kvar, jag med min fläckiga tröja och Kerstin med ett glas kallt vitt vin som hon fått in av den nollställde kyparen som jag nu ännu mindre vågade be om vatten. Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet« men att den på senare år hade »luckrats upp i viss skepsis och mättnad«. Jag nickade, la in ett »jaså« här och ett »jaha« där. När Fosse var uttömd uppstod ett tyst tomrum och min blick mötte en kvinnas vid bordet intill och jag insåg att hon måste ha stirrat på mig ända sedan jag kom och satte mig.

Plötsligt kände jag att jag inte orkade mer. Jag tog en klunk vin till, bara en liten men det räckte. Genast var den där igen, tyngdlösheten, det samtidiga fallandet och stigandet. Jag satte handflatan för munnen och rusade i väg. Hann precis ut genom dörren innan jag kastade upp på trottoaren. Mycket mer den här gången, det kändes som en hel liter.

Människorna vid fönsterborden satt som klistrade vid rutan, som om de såg på ett tv-program, sådan där brittisk socialporr där man gottar sig åt de som kravlar på botten. Vissa tittade bort, mäktade inte med, men så här ser det ut, lidandet. Halv sex en fredagskväll står en kvinna och spyr ned sina egna skor framför en barnfamilj som kommer lunkande från Liseberg med kaninballonger och kexchoklad. Hon gräver i fickan efter en servett eller vad som helst att torka munnen med men det finns inget där, hon får smeta ut det med handryggen och familjen sneddar över gatan, bort därifrån, på väg mot något mer anständigt.

Jag vet inte om jag klarat mig hem den kvällen om det inte varit för Kerstins kollega, jag var inte direkt i stånd att cykla. På något sätt hade hon lagt på minnet det jag nämnt om att äldre dieselbilar med endast minimala mängder elektronik i nödfall kunde funka som transportmedel för elsjuka, och nu slumpade det sig så att hennes norska kollega Dag-Finn kört ned från Trondheim i en gammal Fiat och efter lite om och men hämtade han upp oss från den parkbänk på Engelbrektsgatan där jag fått sjunka ned i Kerstins famn. Det var fint, det var ömt, det gick, och väl hemma drack vi te och jag mådde mycket bättre.

Det var som om närheten till smärtan fört oss närmare varandra den kvällen. Över teet pratade vi som så ofta om förr i tiden, om de där första formande studentåren, men på ett annat sätt, i ett ärligare och renare ljus. Kerstin erkände hur svårt hon haft för Klas ända sedan jag nykär och glädjestrålande förde samman dem över en fika på Junggrens café och det skar sig direkt när Klas deklarerade att hans favoritförfattare var Frederick Forsyth, men hon hade aldrig sagt något till mig, aldrig uttalat ett ont eller ens tvekande ord utan bara långsamt släppt taget och glidit i väg. Inte ens när hon fick höra talas om det där mentorskapet och all övertid och långt före mig förstod hur det låg till med Jenni. Och jag tror att jag för första gången lyckades förklara för Kerstin hur hon har en utsökt förmåga att få mig att känna mig så urbota korkad, hur hon kanske alldeles omedvetet trampar på mig i sin iver att veta mest och bäst precis hela tiden. Jag vet inte om det var min närmast övertydliga svaghet som fick henne att rucka på sig, men plötsligt kom det ord över hennes läppar som fattats dem i så många år: »Förlåt.«

Lätta till sinnes la vi oss den natten och lång var vår kram nästa dag när hon skulle resa hem till Oslo. Jag stod kvar och såg henne försvinna bort längs med den morgontomma villagatan och halvvägs bort vände hon sig om och vinkade. Aldrig att jag kunde ana vad som var att vänta, vi som varit så ärliga och öppna för varandra. Men å andra sidan blir kanske sveket större ju vidare famnen är öppen.

 

2.5.2

Den första april det året börjades resningen av en ny telemast i närheten av mitt hem, på höjderna bortom Björndammen. Ett hundratjugofem meter högt åbäke som skulle ersätta den gamla radiomasten från sextiotalet som med alla sina tilläggsmaster kommit att se ut som en julgran och nu var alldeles föråldrad. Första april, den stora skämtdagen [90], men för mig var det inget skämt, det var på blodigt allvar. Brunt och trögflytande flöt blodet ut mellan benen på mig trots att jag haft mens bara två veckor tidigare. Jag stirrade på mitt finger. Drog prövande med fingertoppen över mina kinder framför spegeln. Två röda linjer, som en indian. En krigsmålning mot deras krigsförklaring.

Mellanblödningen var blott en föraning om vad som komma skulle, när masten väl var i gång fungerade den som ett slags katalysator som förstärkte alla omgivningens signaler som en ekokammare Det som varit överkomligt innan blev närmast omöjligt nu, särskilt om kvällarna när Utby, eller ja hela östra Göteborg, kopplade upp sig mot omvärlden för att tanka, surfa, strömma eller någon annan neologism, jag har tappat räkningen på alla dumheter de hittar på. Då kunde jag knappt röra mig utanför min Faradaybur ens för att gå på toa utan fick ha en spann stående bredvid sängen. Som ett fångat djur i en bur på zoo var jag. Som en enkel primat satt jag på huk och lät kisset strila ned i plastbyttan.

Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot.

En kväll tog jag mod till mig och ringde på hos mina närmaste grannar och vädjade till dem att dra ned på sin elförbrukning eller helst avstå helt från åtminstone högstrålande produkter, men möttes bara av oförstående miner och besvärade ursäkter om barn som skulle nattas och disk som skulle torkas så tyvärr hade man inte tid att prata tack och hej. Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot. Jag gav för lite kontext, utgick inte från mottagarperspektivet och lämnade få eller inga möjligheter till interaktion. Stängda dörrar som hastigt låstes var min lön för mödan.

Samtidigt kan man fråga sig om det spelat någon roll. Om samhället i stort slutat lyssna på oss elsjuka, varför skulle då mina grannar ta någon hänsyn? Ibland undrar jag om inte hela mänskligheten blivit duperad. Vi rusar mot stupet i så hög hastighet att ingen enskild förmår att bromsa farten eller ens se avgrunden närma sig i allt kaos. Depressioner och psykisk ohälsa växer epidemiartat tillsammans med diverse diagnoser. På bara de år jag var verksam som lärare kunde jag se hur vissa elever mådde allt sämre och hur denna grupp bara växte för varje år. För fem år sedan hade vi en kille som hängde sig på en av toaletterna, men det tystades ned på föräldrarnas begäran och sipprade aldrig ut som mer än viskande rykten, och en flicka jag hade i en retorikklass var nära att svälta sig själv till döds innan hon försvann bort till en klinik nånstans. Hon var duktig, jag minns ett tal hon skrev som var en pendang till Hillary Clintons installationstal som utrikesminister under Obama.

Och så allt våldet, alla skjutningarna runt om i stan. Uppgörelserna, hedern, gängen. Skott som ekar i natten, helikoptrar som spanar efter okända gärningsmän. Ibland undrar jag om det inte hänger ihop alltsammans. Vi mår sämre och sämre, vissa vänder våldet inåt, andra utåt. Vad är anledningen, vad ligger bakom allt, djupt där nere? Tänk om det verkligen är så att strålningen har åtminstone en liten del i detta. Jag tror faktiskt det, är nästan säker på att det är så.

Efter att de fick upp den där förbannade masten sov jag inte en blund. Natt blev dag och tvärtom, vad spelade det för roll. Vaken eller drömmande, det var bara tankar och idéer som for genom mitt huvud. Fantasier som var så verkliga för att jag var med om dem, alldeles klar och fullständigt slut. Minnen som jag var säker på hade ägt rum blandades med önskningar och skräckscenarier.

Jag träffade pappa. Eller jag såg honom, kom honom nära. Jag var på teatern och såg honom dö under ljusriggen utan att kunna rädda honom.

Jag såg den falla från taket utan att han märkte något och jag skrek för att varna honom men han hörde inte. I ett öronbedövande dån försvann han under sladdar och metall. Det var fruktansvärt.

Jag kröp fram till hans sargade kropp, lyckades dra ut den under allt det trasiga och kysste honom för att väcka honom till liv. Hans tunga var kall, hans mun smakade som en rå fläskkotlett man glömt längst inne i kylen.

Jag hörde någon skrika, det var min egen röst. Och så såg jag upp. En ljusrigg föll mot mig, högt, högt, långsamt, långsamt.

Mitt i all denna vakensovande uppochnedvända värld fyllde jag år. En dag som förmodligen passerat som vilken som helst, jag hade varken lust eller ork att fira. Egentligen var det inget särskilt med datumet förutom att det var den första riktiga vårdagen. Stickande ljus letade sig in genom mörkläggningsgardinerna, kallade på mig, lockade och pockade.

Jag svepte in mig i morgonrocken och gick ut på altanen med ett glas saft. Slog mig ned i ett skuggigt hörn där jag drog in djupa andetag av jord och liv som strömmade upp från trädgårdens växter som vaknat ur sin träda medan Willy låg och solade sig på trädäcket. Jodå, vi hade sådana stunder också. Allt var inte bara pina, långt ifrån. Det fanns glimtar av lycka, ögonblick av välbefinnande, det ska jag inte förneka. Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Plötsligt ringde det på dörren. Jag satt kvar på altanen och drack min saft och brydde mig inte. Det ringde igen. Muttrande gick jag in för att öppna. Funderade på om det kunde vara ett blombud eller liknande, vem som nu skulle bry sig om stackars mig, men hann inte ens fram till dörren innan det rasslade till i låset och mamma klev in följd av en hel drös som jag först knappt såg, bländad som jag var av det skarpa skenet på framsidan. Över huvud taget hade jag svårt att få ihop bitarna till en helhet. Jag gnuggade mig i ögonen. Där var mamma och Kerstin, där var Simon men också Klas och Jenni (herregud, Jenni, hur vågade hon? Hur vågade de?!), där var Ylva och Tanja från skolan och så Carin och Annika från bokcirkeln.

Min första reaktion var att undra om det var någon slags överraskningsfest, om än med dålig tajmning och ännu sämre personsammansättning, och jag måste mumlat något i stil med tack men nej tack, jag behöver inte bli firad, innan mamma och Kerstin fattade mig i var sin hand och ledde ut mig till vardagsrummet där de närmast tryckte ned mig i en fåtölj. När jag protesterade la Kerstin armarna i kors och sa med sin allra kallaste, professorslika stämma: »Sitt kvar, Lotta. Det här är den bästa present du kan få.«

Sedan satte de sig allesammans i en halvcirkel runt mig, på stolar, golv och bord. Simon stod i bakgrunden, lutad mot dörrposten, nervöst pillande på sin nya läppiercing. Han såg mest ut som om han ville smita i väg och gömma sig på sitt gamla rum, men det var ju till bredden fyllt med isoleringsmaterial och annat skräp från när Allan och killarna var förbi senast.

Kerstin fortsatte prata, fortsatte leda den här lilla sammankomsten som om den var en disputation och jag var en sällsamt slarvig doktorand som skulle grillas. Hon förklarade att jag inte behövde vara orolig, de hade alla lämnat sina mobiler ute i bilarna. Sedan nämnde hon fotona, och det gick ett instämmande mummel genom rummet. Vilka foton, undrade jag men sa inget. Snart förstod jag dock hur det låg till. Hur Kerstin smygdokumenterat under sitt besök för att ha något att visa upp och sprida så att hon kunde locka mina närmaste till denna domens dag.

Den som skulle dömas var jag, och precis som i forna tiders häxprocesser fick ordet gå runt, alla fick i tur och ordning uttala sig om hur de tänkte och kände, hur de ville »hjälpa mig« på de mest häpnadsväckande vis. Det var behandlingshem hit och terapimottagningar dit, jag vet inte vad. Jag lyssnade inledningsvis med halva örat, sedan inte alls.

Stirrade i stället på Jenni som dagen till ära var klädd i ett glansigt fodral, som om detta var en fest hon var bjuden till. Vilket det i hennes ögon kanske också var. Ett firande av den slutgiltiga segern över sin makes före detta. Den man hon (misstänker jag utan att ha konkreta bevis) hade legat med just i detta hus bland annat när jag var bortrest på kompetensutveckling. Så vidrigt att se hennes medlidsamma min, hennes uppmuntrande nickande när Simon stammade fram några inövade fraser om mig och mitt beteende som var så fulla av egoism som bara en ensamuppvuxen pojke kan uppbringa. Såg vidare på Tanja som storögt registrerade varenda detalj i rummet (staplarna med konservburkar, högarna med myndighetskorrespondens, min experimentverkstad för skyddsutrustning) för vidare förmedling till de av mina före detta kollegor som skulle vilja höra, och de var nog inte så få.

Att Kerstin (som var den som låg bakom allt detta, med moraliskt understöd av min mor) haft den oerhört dåliga smaken att plocka med dessa betydelselösa människor (Klas ville jag inte ens se åt, det gjorde för ont) när jag var som allra svagast, det var så sanslöst förnedrande att jag saknar bättre ord för att beskriva det än just socialporr. Det var de friskas lilla fjuttiga skådespel som fick dem att känna sig bättre, större, mer godhjärtade. Då spelade det ingen roll hur vackra Kerstins bevekelsegrunder än var, hur passionerat hon faktiskt talade på slutet när de blev desperata och märkte att varken argument eller hot hade effekt. Hur hennes röst sprack och hon vädjade till det som en gång var vi, hur tårarna kom när jag bad henne gå, bad dem allihop försvinna och det på momangen. Hon grät, jag grät, många grät. Jag slog igen dörren och så var det med den födelsedagen.

 

FOTNOTER:

86) Det är faktiskt inte helt lätt att hålla rent utan en dammsugare. Damm och grus och katthår samlas snabbt i drivor eller sprids ut överallt. Hur gjorde folk förr i tiden? Å andra sidan påstås det ju vara vår tids renlighetsmani som gjort att både astma och allergi ökar alarmerande bland västerländska barn.

87) Sedan min aktivitetsersättning dragits in hade jag på nytt fått ansöka om pengar från Försäkringskassan, denna gång gällde det sjukersättning för personer med långvarig nedsättning av arbetsförmågan. Men svaret dröjde och Nicklas hörde inte av sig. Jag hade fortfarande kvar lite av avgångsvederlaget som jag sparat, sedan var det fritt fall. Eller, försörjningsstöd från socialen fanns ju som sista utväg, men då skulle jag nog tvingas sälja huset först.

88) Att tvätta utan tvättmaskin eller varmvatten blev en utmaning. Min lösning var att förvandla köket till tvättstuga, där jag kokade upp ett kärl vatten på Trangiaköket och handtvättade mina paltor, som sedan fick hänga på tork på linor som var spända mellan överskåpen och den för evigt tysta köksfläkten.

89) När Kerstin var på besök några år tidigare hade jag lagat min paradrätt, spenat- och ricottafylld canneloni som vi sköljt ned med en flaska Primitivo, sedan hade vi mumsat på tryfflar från Kanolds. Då befann jag mig ännu i nolläget.

90) Forskarna har spårat aprilskämten ända tillbaka till 1600-talet, då man i Sverige lurade folk att gå dumma ärenden och lämna meningslösa brev, så kallade aprilsedlar. I Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida påhittade nyheter denna dag. Några berömda mediala aprilskämt är Göteborgs-PosI Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida tens artikel från 1950 om att Öland lossnat från havsbottnen och drivit in mot land och programledaren Kjell Stensson som 1962 lurade svenska folket att trä en nylonstrumpa över sina tv-apparater för att få färgbild.