Sommarföljetongen: Högspänning – del 12

2.5.1

I början av mars kom Kerstin på besök. Jag hade lyckats förtränga att hon redan hösten innan hört sig för om hon kunde bo hos mig i en vecka då det var en stor samnordisk språk- och litteraturkonferens i stan. När hon ringde för att bekräfta fick jag panikimprovisera fram någon lögn om influensa, men Kerstin berättade att hon nyligen vaccinerat sig och dessutom fått ett urstarkt immunförsvar sedan hon gått med i Oslos rullskideklubb, så den gubben gick inte. Hon har alltid besatt en smått otrolig övertalningsförmåga, till exempel lyckades hon få det till att det var mitt ansvar att städa ur vår gemensamma studentlya när vi lämnade den eftersom det var jag som »skitat ned mest«, medan hon sträckte sig till att betala för de rengöringsprodukter jag sedan gnodde väggar och golv med.

Så dök hon upp, med sin käcka rutiga rullväska till bredden full med svåra böcker och stärkta blusar. Nej, Kerstin gillade inte oordning och stök, och vår ungdoms krasch mellan det bohemiska kaos som jag ärvt från mamma och hennes strikta borgerlighet var tidvis en svår nöt att knäcka för två tjugotreåringar som skulle samsas under samma tak. Därför var det inte så konstigt att det kändes som om jag sett Kerstins min förr när hon ställde ifrån sig väskan och gick in i vardagsrummet med neddragna mungipor och försiktiga rörelser. Händerna höll hon tätt intill kroppen, som om hon var rädd att nudda något. Att hon såg chockad ut är ingen överdrift. Och för en stund var det som om jag också såg allt utifrån: smutsen [86],  torftigheten [87], nödlösningarna [88]. Att här bodde en människa som inte mådde särskilt bra var väl uppenbart, och ändå kom Kerstins instövlande som något av ett uppvaknande, en insikt om hur långt det gått, hur begränsad jag blivit i mitt liv. Samtidigt kändes det skönt att hon inte försökte argumentera emot, försökte inte resonera eller övertala mig om att jag hade fel, gjorde orätt, något jag befarat från en så vetenskapligt präglad person som hon. I stället gick hon runt och hummade för sig själv, noterade lufttelefonen och kikade närmast imponerat in i min Faradaybur.

När den första förvåningen lagt sig och Kerstin fått av sig ytterkläderna kokade jag lite makaroner med ketchup åt oss och vi skojade om att det var precis vad vi åt vareviga dag på Gibraltargatan. Sedan blev det lite tryckt stämning när Kerstin förstod att det var ungefär vad jag hade råd med numera. [89] Men så började jag prata fritt och ostört, förklarade varför vi satt i skenet av en fotogenlykta och varför våra axlar täcktes av filtar för att centralvärmen var avstängd. Kerstin nickade bekräftande, bad mig utveckla medan hon plockade fram papper och penna. Då kändes det bra, som att hon tog mig på allvar. Då visste jag inte vad hon skulle ha sina anteckningar till, visste inte vad hon senare på kvällen smög runt och gjorde, allt det där kom ju fram först senare.

Under resten av veckan såg vi knappt till varandra. När jag väl kom upp ur sängen om morgnarna var Kerstin på Humanisten för länge sen, och hennes kvällar var späckade med samkväm och sammanträden. Först på fredagen var hon fri, och lyckades på något sätt övertyga mig om det riktiga i att jag skulle ta mig in till stan så vi kunde ses på ett av våra gamla stamlokus, Vino Pasta Due vid Södra vägen, »Det förtjänar du, Lotta«. Någonstans höll jag med, någonstans ville jag så klart klara av en så enkel sak som att träffa en väninna över ett glas vin, precis som förr i tiden.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter, det var nästan så att jag glömt i vilken ordning foundationen, concealern och pudret skulle appliceras. Som pricken över i lite av det där läppstiftet som Åskar gillat. Eller ja, som han gav mig en komplimang för. Det högg till i magen, jag bytte snabbt tankeämne.

Ett hårt regn föll över stan när jag cyklade förbi Svingeln, bort mot Ullevi. Sminket rann ned över den dyblöta jackan och jag förbannade mig själv, vilken normal människa som helst hade tagit en taxi i det här vädret. Men just det, jag var inte normal. Jag och många andra med mig kunde få andnöd av en taxameter, till och med den lysande lilla taxiskylten uppe på taket hade fått det att kännas som om skallen skulle smälla.

Jag hade ändå tur i oturen. När jag blöt och andfådd kom fram till restaurangen var Kerstin inte där, så jag hann rusa in på toaletten för att torka mig med en massa pappershanddukar och sedan lägga på lite nytt puder. När jag var klar stod en kypare precis utanför dörren, som om han väntat på mig. Han såg närmast besviken ut när jag kunde hänvisa till Kerstins bokning och inte var någon konstig kuf som han vänligt men bestämt kunde avvisa. I stället fick han ta mig till ett bord och hämta en karaff husets röda åt mig och min dittills osynliga vän som tvingades dra över tiden på ett seminarium om Jon Fosses mystiska exegetik, något hon tyvärr inte kunde meddela mig på min icke-existerande mobil.

Jag läppjade på vinet. Det var rumsvarmt och kvalmigt men ändå välgörande gott. Jag hade inte druckit sedan jul. Efter bara två, tre klunkar kände jag mig redan lite snurrig, och då hade jag ändå halverat dagsdosen av Lyrican. Då och då passerade kyparen mitt bord och höll mig sneglande under uppsikt, mer och mer säker på att jag aldrig skulle beställa någon mat, än mindre få sällskap. Han såg ut som en äldre, lite fulare Antonio Banderas. Hans närvaro besvärade mig på det sätt som vissa latent aggressiva män alltid gjort, deras avvisande överlägsenhet pendlar mellan totalt ignorerande (man är luft), öppet hån (man är en kossa) och rovdjurslik ilska (man är ett offer). När det växlar, när det smäller till har man inte en aning om och det är väl det som är så skrämmande.

Jag tog en stor klunk vin i hopp om att den skulle lugna mina vid det laget vilt spelande nerver, men den gjorde mig i stället våldsamt illamående. Desperat sökte mina ögon efter det vatten som kyparen naturligtvis underlåtit sig att servera, samtidigt som jag kände mig som varm gas, som om jag skulle lyfta från stolen och segla i väg. Jag försökte fokusera med blicken men perspektivet dallrade, vidgades. Försökte förgäves tänka på något annat, något trevligare medan jag svalde mer och mer saliv.

Precis när Kerstin, rosig och lite blöt i håret, kommit in genom den plingande dörren kräktes jag över min gråa stickade jumper. Inte mycket, inte mer än en munfull, men det räckte, det räckte gott och väl.

Allt blev så konstigt. Kerstin, som leende stegat fram till mig i det att hon högljutt ursäktat sig för att hon var sen gjorde halvvägs halt, frös till medan jag slet åt mig några servetter och torkade rent haka, hals och tröja.

Åh gud vad jag skämdes. Jag ville bara därifrån fortast möjligt, göra som i science fiction-filmerna när de trycker på en knapp och skickas i väg långt, långt bort. Sällskapen intill hade sett, och de som missat blev nu upplysta genom viskningar och utpekanden.

Kerstin satte sig tätt intill mig, för att trösta eller skyla eller både och, och undrade med varsam röst som gjorde mig rörd och gråtfärdig hur det var fatt, om vi skulle gå. Men jag befann mig i chocktillstånd, bara skakade på huvudet och var överdrivet överslätande, »nej då, det är ingen fara, det här är väl inget, klart vi ska vara kvar!«. Vad tusan, tänkte jag, du ville ju prompt släpa med mig hit för att dricka vin, då ska vi väl banne mig dricka vin.

Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet«.

Så ett tag satt vi kvar, jag med min fläckiga tröja och Kerstin med ett glas kallt vitt vin som hon fått in av den nollställde kyparen som jag nu ännu mindre vågade be om vatten. Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet« men att den på senare år hade »luckrats upp i viss skepsis och mättnad«. Jag nickade, la in ett »jaså« här och ett »jaha« där. När Fosse var uttömd uppstod ett tyst tomrum och min blick mötte en kvinnas vid bordet intill och jag insåg att hon måste ha stirrat på mig ända sedan jag kom och satte mig.

Plötsligt kände jag att jag inte orkade mer. Jag tog en klunk vin till, bara en liten men det räckte. Genast var den där igen, tyngdlösheten, det samtidiga fallandet och stigandet. Jag satte handflatan för munnen och rusade i väg. Hann precis ut genom dörren innan jag kastade upp på trottoaren. Mycket mer den här gången, det kändes som en hel liter.

Människorna vid fönsterborden satt som klistrade vid rutan, som om de såg på ett tv-program, sådan där brittisk socialporr där man gottar sig åt de som kravlar på botten. Vissa tittade bort, mäktade inte med, men så här ser det ut, lidandet. Halv sex en fredagskväll står en kvinna och spyr ned sina egna skor framför en barnfamilj som kommer lunkande från Liseberg med kaninballonger och kexchoklad. Hon gräver i fickan efter en servett eller vad som helst att torka munnen med men det finns inget där, hon får smeta ut det med handryggen och familjen sneddar över gatan, bort därifrån, på väg mot något mer anständigt.

Jag vet inte om jag klarat mig hem den kvällen om det inte varit för Kerstins kollega, jag var inte direkt i stånd att cykla. På något sätt hade hon lagt på minnet det jag nämnt om att äldre dieselbilar med endast minimala mängder elektronik i nödfall kunde funka som transportmedel för elsjuka, och nu slumpade det sig så att hennes norska kollega Dag-Finn kört ned från Trondheim i en gammal Fiat och efter lite om och men hämtade han upp oss från den parkbänk på Engelbrektsgatan där jag fått sjunka ned i Kerstins famn. Det var fint, det var ömt, det gick, och väl hemma drack vi te och jag mådde mycket bättre.

Det var som om närheten till smärtan fört oss närmare varandra den kvällen. Över teet pratade vi som så ofta om förr i tiden, om de där första formande studentåren, men på ett annat sätt, i ett ärligare och renare ljus. Kerstin erkände hur svårt hon haft för Klas ända sedan jag nykär och glädjestrålande förde samman dem över en fika på Junggrens café och det skar sig direkt när Klas deklarerade att hans favoritförfattare var Frederick Forsyth, men hon hade aldrig sagt något till mig, aldrig uttalat ett ont eller ens tvekande ord utan bara långsamt släppt taget och glidit i väg. Inte ens när hon fick höra talas om det där mentorskapet och all övertid och långt före mig förstod hur det låg till med Jenni. Och jag tror att jag för första gången lyckades förklara för Kerstin hur hon har en utsökt förmåga att få mig att känna mig så urbota korkad, hur hon kanske alldeles omedvetet trampar på mig i sin iver att veta mest och bäst precis hela tiden. Jag vet inte om det var min närmast övertydliga svaghet som fick henne att rucka på sig, men plötsligt kom det ord över hennes läppar som fattats dem i så många år: »Förlåt.«

Lätta till sinnes la vi oss den natten och lång var vår kram nästa dag när hon skulle resa hem till Oslo. Jag stod kvar och såg henne försvinna bort längs med den morgontomma villagatan och halvvägs bort vände hon sig om och vinkade. Aldrig att jag kunde ana vad som var att vänta, vi som varit så ärliga och öppna för varandra. Men å andra sidan blir kanske sveket större ju vidare famnen är öppen.

 

2.5.2

Den första april det året börjades resningen av en ny telemast i närheten av mitt hem, på höjderna bortom Björndammen. Ett hundratjugofem meter högt åbäke som skulle ersätta den gamla radiomasten från sextiotalet som med alla sina tilläggsmaster kommit att se ut som en julgran och nu var alldeles föråldrad. Första april, den stora skämtdagen [90], men för mig var det inget skämt, det var på blodigt allvar. Brunt och trögflytande flöt blodet ut mellan benen på mig trots att jag haft mens bara två veckor tidigare. Jag stirrade på mitt finger. Drog prövande med fingertoppen över mina kinder framför spegeln. Två röda linjer, som en indian. En krigsmålning mot deras krigsförklaring.

Mellanblödningen var blott en föraning om vad som komma skulle, när masten väl var i gång fungerade den som ett slags katalysator som förstärkte alla omgivningens signaler som en ekokammare Det som varit överkomligt innan blev närmast omöjligt nu, särskilt om kvällarna när Utby, eller ja hela östra Göteborg, kopplade upp sig mot omvärlden för att tanka, surfa, strömma eller någon annan neologism, jag har tappat räkningen på alla dumheter de hittar på. Då kunde jag knappt röra mig utanför min Faradaybur ens för att gå på toa utan fick ha en spann stående bredvid sängen. Som ett fångat djur i en bur på zoo var jag. Som en enkel primat satt jag på huk och lät kisset strila ned i plastbyttan.

Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot.

En kväll tog jag mod till mig och ringde på hos mina närmaste grannar och vädjade till dem att dra ned på sin elförbrukning eller helst avstå helt från åtminstone högstrålande produkter, men möttes bara av oförstående miner och besvärade ursäkter om barn som skulle nattas och disk som skulle torkas så tyvärr hade man inte tid att prata tack och hej. Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot. Jag gav för lite kontext, utgick inte från mottagarperspektivet och lämnade få eller inga möjligheter till interaktion. Stängda dörrar som hastigt låstes var min lön för mödan.

Samtidigt kan man fråga sig om det spelat någon roll. Om samhället i stort slutat lyssna på oss elsjuka, varför skulle då mina grannar ta någon hänsyn? Ibland undrar jag om inte hela mänskligheten blivit duperad. Vi rusar mot stupet i så hög hastighet att ingen enskild förmår att bromsa farten eller ens se avgrunden närma sig i allt kaos. Depressioner och psykisk ohälsa växer epidemiartat tillsammans med diverse diagnoser. På bara de år jag var verksam som lärare kunde jag se hur vissa elever mådde allt sämre och hur denna grupp bara växte för varje år. För fem år sedan hade vi en kille som hängde sig på en av toaletterna, men det tystades ned på föräldrarnas begäran och sipprade aldrig ut som mer än viskande rykten, och en flicka jag hade i en retorikklass var nära att svälta sig själv till döds innan hon försvann bort till en klinik nånstans. Hon var duktig, jag minns ett tal hon skrev som var en pendang till Hillary Clintons installationstal som utrikesminister under Obama.

Och så allt våldet, alla skjutningarna runt om i stan. Uppgörelserna, hedern, gängen. Skott som ekar i natten, helikoptrar som spanar efter okända gärningsmän. Ibland undrar jag om det inte hänger ihop alltsammans. Vi mår sämre och sämre, vissa vänder våldet inåt, andra utåt. Vad är anledningen, vad ligger bakom allt, djupt där nere? Tänk om det verkligen är så att strålningen har åtminstone en liten del i detta. Jag tror faktiskt det, är nästan säker på att det är så.

Efter att de fick upp den där förbannade masten sov jag inte en blund. Natt blev dag och tvärtom, vad spelade det för roll. Vaken eller drömmande, det var bara tankar och idéer som for genom mitt huvud. Fantasier som var så verkliga för att jag var med om dem, alldeles klar och fullständigt slut. Minnen som jag var säker på hade ägt rum blandades med önskningar och skräckscenarier.

Jag träffade pappa. Eller jag såg honom, kom honom nära. Jag var på teatern och såg honom dö under ljusriggen utan att kunna rädda honom.

Jag såg den falla från taket utan att han märkte något och jag skrek för att varna honom men han hörde inte. I ett öronbedövande dån försvann han under sladdar och metall. Det var fruktansvärt.

Jag kröp fram till hans sargade kropp, lyckades dra ut den under allt det trasiga och kysste honom för att väcka honom till liv. Hans tunga var kall, hans mun smakade som en rå fläskkotlett man glömt längst inne i kylen.

Jag hörde någon skrika, det var min egen röst. Och så såg jag upp. En ljusrigg föll mot mig, högt, högt, långsamt, långsamt.

Mitt i all denna vakensovande uppochnedvända värld fyllde jag år. En dag som förmodligen passerat som vilken som helst, jag hade varken lust eller ork att fira. Egentligen var det inget särskilt med datumet förutom att det var den första riktiga vårdagen. Stickande ljus letade sig in genom mörkläggningsgardinerna, kallade på mig, lockade och pockade.

Jag svepte in mig i morgonrocken och gick ut på altanen med ett glas saft. Slog mig ned i ett skuggigt hörn där jag drog in djupa andetag av jord och liv som strömmade upp från trädgårdens växter som vaknat ur sin träda medan Willy låg och solade sig på trädäcket. Jodå, vi hade sådana stunder också. Allt var inte bara pina, långt ifrån. Det fanns glimtar av lycka, ögonblick av välbefinnande, det ska jag inte förneka. Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Plötsligt ringde det på dörren. Jag satt kvar på altanen och drack min saft och brydde mig inte. Det ringde igen. Muttrande gick jag in för att öppna. Funderade på om det kunde vara ett blombud eller liknande, vem som nu skulle bry sig om stackars mig, men hann inte ens fram till dörren innan det rasslade till i låset och mamma klev in följd av en hel drös som jag först knappt såg, bländad som jag var av det skarpa skenet på framsidan. Över huvud taget hade jag svårt att få ihop bitarna till en helhet. Jag gnuggade mig i ögonen. Där var mamma och Kerstin, där var Simon men också Klas och Jenni (herregud, Jenni, hur vågade hon? Hur vågade de?!), där var Ylva och Tanja från skolan och så Carin och Annika från bokcirkeln.

Min första reaktion var att undra om det var någon slags överraskningsfest, om än med dålig tajmning och ännu sämre personsammansättning, och jag måste mumlat något i stil med tack men nej tack, jag behöver inte bli firad, innan mamma och Kerstin fattade mig i var sin hand och ledde ut mig till vardagsrummet där de närmast tryckte ned mig i en fåtölj. När jag protesterade la Kerstin armarna i kors och sa med sin allra kallaste, professorslika stämma: »Sitt kvar, Lotta. Det här är den bästa present du kan få.«

Sedan satte de sig allesammans i en halvcirkel runt mig, på stolar, golv och bord. Simon stod i bakgrunden, lutad mot dörrposten, nervöst pillande på sin nya läppiercing. Han såg mest ut som om han ville smita i väg och gömma sig på sitt gamla rum, men det var ju till bredden fyllt med isoleringsmaterial och annat skräp från när Allan och killarna var förbi senast.

Kerstin fortsatte prata, fortsatte leda den här lilla sammankomsten som om den var en disputation och jag var en sällsamt slarvig doktorand som skulle grillas. Hon förklarade att jag inte behövde vara orolig, de hade alla lämnat sina mobiler ute i bilarna. Sedan nämnde hon fotona, och det gick ett instämmande mummel genom rummet. Vilka foton, undrade jag men sa inget. Snart förstod jag dock hur det låg till. Hur Kerstin smygdokumenterat under sitt besök för att ha något att visa upp och sprida så att hon kunde locka mina närmaste till denna domens dag.

Den som skulle dömas var jag, och precis som i forna tiders häxprocesser fick ordet gå runt, alla fick i tur och ordning uttala sig om hur de tänkte och kände, hur de ville »hjälpa mig« på de mest häpnadsväckande vis. Det var behandlingshem hit och terapimottagningar dit, jag vet inte vad. Jag lyssnade inledningsvis med halva örat, sedan inte alls.

Stirrade i stället på Jenni som dagen till ära var klädd i ett glansigt fodral, som om detta var en fest hon var bjuden till. Vilket det i hennes ögon kanske också var. Ett firande av den slutgiltiga segern över sin makes före detta. Den man hon (misstänker jag utan att ha konkreta bevis) hade legat med just i detta hus bland annat när jag var bortrest på kompetensutveckling. Så vidrigt att se hennes medlidsamma min, hennes uppmuntrande nickande när Simon stammade fram några inövade fraser om mig och mitt beteende som var så fulla av egoism som bara en ensamuppvuxen pojke kan uppbringa. Såg vidare på Tanja som storögt registrerade varenda detalj i rummet (staplarna med konservburkar, högarna med myndighetskorrespondens, min experimentverkstad för skyddsutrustning) för vidare förmedling till de av mina före detta kollegor som skulle vilja höra, och de var nog inte så få.

Att Kerstin (som var den som låg bakom allt detta, med moraliskt understöd av min mor) haft den oerhört dåliga smaken att plocka med dessa betydelselösa människor (Klas ville jag inte ens se åt, det gjorde för ont) när jag var som allra svagast, det var så sanslöst förnedrande att jag saknar bättre ord för att beskriva det än just socialporr. Det var de friskas lilla fjuttiga skådespel som fick dem att känna sig bättre, större, mer godhjärtade. Då spelade det ingen roll hur vackra Kerstins bevekelsegrunder än var, hur passionerat hon faktiskt talade på slutet när de blev desperata och märkte att varken argument eller hot hade effekt. Hur hennes röst sprack och hon vädjade till det som en gång var vi, hur tårarna kom när jag bad henne gå, bad dem allihop försvinna och det på momangen. Hon grät, jag grät, många grät. Jag slog igen dörren och så var det med den födelsedagen.

 

FOTNOTER:

86) Det är faktiskt inte helt lätt att hålla rent utan en dammsugare. Damm och grus och katthår samlas snabbt i drivor eller sprids ut överallt. Hur gjorde folk förr i tiden? Å andra sidan påstås det ju vara vår tids renlighetsmani som gjort att både astma och allergi ökar alarmerande bland västerländska barn.

87) Sedan min aktivitetsersättning dragits in hade jag på nytt fått ansöka om pengar från Försäkringskassan, denna gång gällde det sjukersättning för personer med långvarig nedsättning av arbetsförmågan. Men svaret dröjde och Nicklas hörde inte av sig. Jag hade fortfarande kvar lite av avgångsvederlaget som jag sparat, sedan var det fritt fall. Eller, försörjningsstöd från socialen fanns ju som sista utväg, men då skulle jag nog tvingas sälja huset först.

88) Att tvätta utan tvättmaskin eller varmvatten blev en utmaning. Min lösning var att förvandla köket till tvättstuga, där jag kokade upp ett kärl vatten på Trangiaköket och handtvättade mina paltor, som sedan fick hänga på tork på linor som var spända mellan överskåpen och den för evigt tysta köksfläkten.

89) När Kerstin var på besök några år tidigare hade jag lagat min paradrätt, spenat- och ricottafylld canneloni som vi sköljt ned med en flaska Primitivo, sedan hade vi mumsat på tryfflar från Kanolds. Då befann jag mig ännu i nolläget.

90) Forskarna har spårat aprilskämten ända tillbaka till 1600-talet, då man i Sverige lurade folk att gå dumma ärenden och lämna meningslösa brev, så kallade aprilsedlar. I Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida påhittade nyheter denna dag. Några berömda mediala aprilskämt är Göteborgs-PosI Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida tens artikel från 1950 om att Öland lossnat från havsbottnen och drivit in mot land och programledaren Kjell Stensson som 1962 lurade svenska folket att trä en nylonstrumpa över sina tv-apparater för att få färgbild.

Publicerad
9 hours sedan
Rasmus Hästbacka är jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna. Foto: Henrik Montgomery / TT, Privat. Montage: Arbetaren

Anställningsskyddet är ett skämt och utköp ett hån

Det har aldrig varit svårt att sparka folk i Sverige, åtminstone inte juridiskt sett. Och även om du sparkas i strid med lagen, och även om en domstol fastslår att det är lagbrott, så kan arbetsköparen köpa sig fri från domen genom att betala ett skadestånd, skriver Rasmus Hästbacka.

Jag sitter ofta i smutsiga förhandlingar där arbetsköparen redan har bestämt sig för att sparka anställda för att de har drabbats av arbetsskador eller sjukdomar – eller för att de är fackligt aktiva eller skyddsombud. Sådana gånger bryr sig motparten inte ett dyft om lagen om anställningsskydd, LAS. De anställda erbjuds att bli ”frivilligt” utköpta under hot om tvångsutköp. Hur går det till?

Först måste man förstå att det aldrig har varit svårt att sparka folk i Sverige, åtminstone inte juridiskt sett, bara ekonomiskt dyrt i vissa fall. Enligt paragraf 39 i LAS kan arbetsköpare alltid sparka anställda och sedan köpa ut dem mot deras vilja. Även om du sparkas i strid med lagen, och även om en domstol fastslår att det är lagbrott, så kan arbetsköparen köpa sig fri från domen genom att betala ett skadestånd som anges i paragraf 39. Kort sagt: det är inskrivet i lagen att pengarna står över lagen.

Tvångsutköp innebär alltså att du förlorar jobbet även om du vinner i domstol. Själva beteckningen på LAS är därför något missvisande: lagen om anställningsskydd. En mer träffande beteckning vore lagen om arbetsköpares rätt att sparka arbetare på vilka grunder som helst.

Eftersom alla fackföreningar vet hur paragraf 39 funkar är det sällan lönt att stämma arbetsköparen och driva en tvist hela vägen till domslut. Det blir i stället en förhandling om hur stort det ”frivilliga” utköpsbeloppet ska bli. 

Tufft för den avskedade

Även när fackföreningar är beredda att kriga hela vägen till domslut, är det sällan som de anställda pallar. Uppsagda arbetare måste skaffa nytt jobb senast när uppsägningstiden löper ut (eller tvingas gå på A-kassa). Avskedade arbetare får inte ens uppsägningslön. Mentalt kan det var mycket tungt att både kriga i domstol angående det gamla jobbet och försöka påbörja ett nytt jobb. Det är inte heller ovanligt att arbetsköpare trakasserar och knäcker arbetares självförtroende, varpå arbetaren accepterar ett skambud.

Summan av kardemumman är att utköpsbeloppet vanligtvis blir betydligt lägre än det skadestånd som arbetaren kunde ha fått i domstol. 

Enligt LAS paragraf 39 har den anställda rätt till minst 6 och max 32 månadslöner, beroende på hur lång anställningstid personen har samlat ihop. Sist jag satt i en smutsig förhandling fick den avskedade arbetaren 150 tusen kronor. Gången dessförinnan lyckades vi pressa fram 12 månadslöner. Det är ovanligt bra – men ändå på tok för lågt (med tanke på att arbetaren inte borde ha fått sparken överhuvudtaget).

Hur ska facket förhålla sig?

Så, hur bör fackföreningar förhålla sig till dessa smutsiga förhandlingar? En del syndikalister anser att man alltid ska säga NEJ till utköp. Jag förstår attityden men då kan motparten ändå sparka och köpa ut folk. 

Jag tycker att vi ska skingra alla illusioner om att juridiken kan rädda folks jobb. Juridiken kan hjälpa sparkade arbetare att i någon mån ”äga berättelsen”. När arbetare söker nytt jobb och får frågan om de fick sparken från förra jobbet kan de svara ”Jovisst, men arbetsköparen bröt mot LAS och betalade skadestånd för det.” Juridiken kan också ge plåster på såren genom skadeståndet, men för att rädda en anställning krävs det andra metoder.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Bomber över Gaza
Fler än hälften av de dödade är kvinnor, barn och äldre. Foto: Yousef Al Zanoun/TT

Dödssiffran i Gaza betydligt högre än befarat


Över 75 000 döda. Det är den nya chockerande siffran från de första 16 månadernas krig i Gaza, enligt en ny studie från den ansedda medicinska tidskriften Lancet som presenterades på torsdagen.

Siffran är därmed betydligt högre än vad som tidigare angetts och innefattar palestinier som dödats eller dött till följd av det israeliska folkmordet på den instängda och svårt utsatta  befolkningen i Gaza under perioden oktober 2023 till januari 2025.

Över 42 000 av de dödade var antingen kvinnor, barn eller äldre, skriver Lancet i sin rapport. 

Trots omvärldens omfattande protester fortsätter dödandet i Gaza, även efter den så kallade vapenvilan. Arbetaren kunde bara härom månaden rapportera om att i genomsnitt dödar israelisk militär ett barn om dagen i det sönderbombade området.

Publicerad
3 days sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Så här lät Gretas och mitt samtal när vi snackade om våra tankar inför besöket:

Greta: 

– God morgon! Vi är i Gävle, det snöar här. Låsförvaringsskåpen är ur funktion så vi ska gå till Kulturhuset och se om vi kan lämna våra väskor medan vi går runt och intervjuar folk här i stan. 

Alexandra:

– Annars får vi bära.

Greta:

– Annars får vi bära vilket är fine. Jag brukar gå så här som en snigel. Den här väskan har blivit en del av mig. Den är också större än jag så det är lite opraktiskt men man vänjer sig. 

Alexandra: 

– Du tippar inte baklänges då?

Greta: 

– Nej, då.

Alexandra:

– Vad har du för förväntningar inför de här timmarna i Gävle?

Greta: 

– Jag vet inte om jag har så stora förväntningar på att det ska bli annorlunda här, jämfört med det vi har gjort hittills i Stockholm. Jag tror inte det. 

(Vi har ju som sagt gjort lite intervjuer i Stockholmsområdet. De kommer att publiceras längre fram!)

Alexandra:

– Har du varit i Gävle tidigare?

Greta: 

– En del. På demonstrationer. De veckovisa Fridays For Future-strejkerna med lokalgruppen här och så.

Alexandra:

– Var det inte här Gretas gamlingar blev knuffade av en politiker, förresten?

Greta:

– Jag tror det. Och det har varit mycket klimatrelaterade extremväder här också de senaste åren som har kommit upp ganska mycket i debatten. Det är något med det är som är talande: Vi säger att “när katastrofen kommer hit, då kommer vi agera”. Men inte ens när folk har källaren full med vatten så reagerar man.

Alexandra:

– Vi får försöka fråga människor vad de tänker om det… Det som brukar få folk att reagera har jag märkt när man pratar om sådana saker är det som ligger väldigt nära. Typ: tanken på att ens hus inte kommer gå att försäkra och sånt. Det brukar slå an hos många, förstås, eftersom det är en väldigt viktig sak i ens eget liv. 

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
4 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
1 week sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
1 week sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad