Sommarföljetongen: Högspänning – del 6

1.3.1

Jag hade sett fram emot fortbildningskursen länge. En workshop i kreativt skrivande för elever under ledning av Daniel Boyacioglu. Men redan på tåget upp började det gå fel. Jag hade bokat tyst kupé och såg fram emot några timmar avkopplande läsning [38] med en termos te och ett par gurk- och majonnäsmackor. Men ett par platser bort satt ett killgäng i övre tonåren och pladdrade om »guzzar« hit och »puzzar« dit, jag kan inte all den där slangen de håller på med även om jag läst ett och annat om det i Språktidningen. Ja, det var invandrarkillar. Vilket land de eller deras föräldrar var födda i spelar ingen roll, men jag tror att deras etniska härkomst var relevant på så sätt att den gjorde omgivningen mer försiktig/tolerant/rädd. För faktum var att alla som satt i vagnen blev störda, alla vi som uppskattar att färdas i stillsamhet utan att få ta del av någons privatliv via högljudda mobilsamtal, utan gallskrikande blöjbarn och utan skrålande kollegor som vandrar fram och tillbaka till bistron med pappkassetter fyllda med öppnade ölburkar. Ändå var det ingen som sa till, inte ens den fullvuxna karl som satt tvärs över gången från dem. De som kunde avskärmade sig med plattor och hörlurar medan andra bläddrade fram och tillbaka i Kupé i hopp om att konduktören snart skulle komma som en räddande ängel, vilket inte skedde.

Till slut fick jag nog och väste ett nog så parant »hyssssssch« som ven som en pisksnärt genom vagnen. Jag tror det var fler än jag som ryste av välbehag. Tyvärr hade det inte nämnvärd effekt, pladdret bara fortsatte. Då halvreste jag mig, hyssjade igen och pekade på skylten som talade om att detta var en tyst avdelning (en egentligen helt överflödig handling då den dittills osynlige konduktören upplyst om detta i det interna kommunikationssystemet). Vad gjorde fridstörarna då? Blev de stumma av häpnad, bad de ickeverbalt om ursäkt medelst gester och tillbringade resten av färden tigande? Nej då, de härmade mitt hyssjande, fick det att låta som en uppretad orm alternativt en ballong som sakta tömdes på luft, följt av gapskratt och höga femmor.

Kanske borde jag rest mig där och då, gått fram till killarna och använt den pondus och konfliktlösningsförmåga som jag trots allt utvecklat under mina yrkesverksamma år. Eller möjligen lite fegare, gått i väg och letat upp den där jädra konduktören som inte visat sig på över en timme medan tåget slängde sig fram över Västgötaslätten. I stället satt jag kvar och försökte stoiskt läsa i min bok, medan killarna fortsatte larva sig där borta. Jag var besviken över att ingen backat upp mig, att ingen sökt min blick trots att jag förgäves sökt efter deras, gett åtminstone en visuell bekräftelse av enighet mot pöbeln. Ord för ord stavade jag mig igenom sidan utan att kunna ta in någon som helst djupare innebörd.

Plötsligt märkte jag att en av killarna smugit och satt sig på det tomma sätet bakom mig och nu pressade sig mot glipan bakom mitt öra i det att han viskade ett lent »Heeej …«, varpå hans vänner skrattade så att de kunde gå sönder.

Sedan spårade det ur fullständigt.

Sedan spårade det ur fullständigt. Det finns vissa luckor, det som är för tungt för minnet att bära, som släpps som barlast. Jag tror att de pratade om mitt utseende, kommenterade det, gjorde narr av det. Viskade saker och sedan asgarvade. Lösryckta ord som uppsnappades och gjorde ont fastän jag fortsatte stirra på bokstäverna på sidan framför mig. »Det finns alltid någon som berättar. Som tar ordet i sitt våld.« [39] De meningarna minns jag fortfarande, jag måste läst dem hundratals gånger: »Det finns alltid någon som berättar. Som tar ordet i sitt våld.«

Och så var den där igen, smärtan. En fruktansvärd bankande, bultande smärta, som om någon hamrade mig över axlar och nacke, samtidigt som nerven vid min tinning svällde upp som en fet mask, dallrande, dunkande. Jag löste upp en Treo comp i lite te med den hemska insikten att den skulle vara i det närmaste verkningslös.

Strax innan vi anlände Skövde kom så den förbannade konduktören, en ofattbart slapp typ av helt fel kaliber för vad som behövdes i denna krissituation. Efter att både jag och någon till klagat på killarna gick han närmast motvilligt bort till dem och bad dem »lugna ned sig«, varpå han granskade deras biljetter, vilka verkade vara i sin ordning. [40]

Konduktörens förmaning hade trots allt viss effekt, men ända fram till Södertälje Syd där de hasigt och lustigt hoppade av fortsatte killarna att utmana och tänja på gränserna genom ömsom viskningar och lågmält diggande av nåt dunka-dunka från en mobil till exploderande skrattsalvor och klatschande handflator. Nej, fy bövelen för män i grupp, det kvittar vilken ålder eller hårfärg de har, de ger mig alltid en krypande känsla av obehag som ibland blixtsnabbt går över i den renaste rädsla.

Innan vi rullade in i huvudstaden passade jag på att kissa och fick hejda mig från att inte än en gång hojta till åt min uppenbarelse i spegeln. Sminket jag så noga lagt hade runnit undan och blottade min flammiga lekamen. Mina ögon var blanka och håret stod på ända. Jag såg helt enkelt ut som jag kände mig, för jävligt. Inte konstigt att de skrattat åt mig, tänkte jag och torkade mig så gott det gick med en servett. Tårar blandat med svett och sminkrester. Jag längtade redan hem.

Workshoppen var en besvikelse. Daniel Boyacioglu hade ställt in på grund av sjukdom, i stället höll en bitter och passivt aggressiv liten man i dagen. Gång på gång orerade han om alla sina refuserade manus och påpekade hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var att bli utgiven på ett svenskt bokförlag om man inte var »dokusåpakändis eller tjenis med förlagschefen«. Hans elevperspektiv var lika med noll, jag är osäker på om han ens var medveten om att det var skolan som var målgrupp. I stället handlade hans övningar om hur vi (ett femtontal till en början mer eller mindre entusiastiska svensklärare som rest från när och fjärran för att fortbilda sig men som redan efter en timme misströstande börjat stirra ut genom rutorna på det anonyma huset någonstans på Sveavägen) skulle »testa olika sätt att slipa våra verktyg och bli vassare skribenter«.

Själva övningarna i sig var det väl inget fel på (det var det vanliga upplägget med några inledande associationslekar på tid för att få i gång flytet som sedan följdes av en längre skrivuppgift som utgick från ett par lagom provocerande fotografier) men det var kursledarens totala handfallenhet när en av oss tog bladet från munnen och halvvägs in i dagen undrade vad hennes elever kunde ha för nytta av det här och han mumlade något om skrivtävlingar för unga och Lilla Augustpriset. Och så var han där igen i en ny harang om svårigheten, nej omöjligheten att bli utgiven som författare i dag, egentligen var det lika bra att låta bli att försöka.

Hela tiden saknade man Daniel Boyacioglu som en avliden släkting vars ande ändå vilade över rummet, man riktigt kände hur Daniels entusiastiska glöd hade värmt upp det faktiskt ganska kylslagna rummet, hur hans smattrande ordlekar hade fungerat som ett aggregat, fyllt oss med en glödhet tro på poesins kraft och hur lekfullhet och nyfikenhet kan ta en ända upp till stjärnorna, där man kan sitta på ett moln och se dem blinka, strålande.

På eftermiddagen kraschlandade jag på mitt hotellrum en kort stund innan det var dags att masa sig ut till Rågsved för att hälsa på Simon. Tanken var att se hur han hade det där i sin träningslägenhet eller »training crib« som han envisades med att säga, totalt anglifierad som han är av sin ständiga nätnärvaro, samt lämna över lite kläder jag köpt till honom på Allum. Sedan tänkte jag vi kunde gå och äta på någon mysig restaurang i närheten, bara vi två.

Värken vägrade ge med sig trots att jag svalt halva röret med Treo comp, och det nya lagret mineralpuder jag anlagt hade redan börjat klibba och ha sig.

På tunnelbanan ut i förorten mådde jag pyton, rent ut sagt. Värken vägrade ge med sig trots att jag svalt halva röret med Treo comp, och det nya lagret mineralpuder jag anlagt hade redan börjat klibba och ha sig. Väl framme bland de grå höghusen irrade jag runt ett bra tag utan att hitta rätt. Jag ringde Simon flera gånger utan svar, som brukligt är med den killen. Han brukar skylla på att han haft sina hörlurar på sig. Jämt de där gigantiska locken, är de inte över öronen så hänger de runt halsen på honom, som om han helst ville stänga ute världen runt omkring helt och hållet. Å andra sidan, vem kan klandra honom?

Till slut frågade jag en vänlig afrikansk gentleman som till och med gick med mig en bit på vägen. Sju våningar upp i ett slitet och deprimerande kolossbygge bodde gossarna. Efter att jag både ringt på dörrklockan och knackat på åtskilliga gånger öppnade den minsta och smalaste av dem, en håglös filur som heter Dennis men insisterar på att enbart kallas efter sitt »nick« D-Max.

D-Max stirrade häpet på mig. »Öh … Simons morsa?«, sa han mer vänd inåt lägenheten än mot mig. Tydligen hade Simon inte bemödat sig med att informera sina rumskamrater om min förestående ankomst. Nu hade de träning, vilken bestod av att de alla fyra satt framför var sin dator och maniskt klickade med sina möss medan den plottriga kampen växlade fram och tillbaka över skärmarna och de ropade diverse kommandon och invektiv till varandra i sina mikrofoner.

Till en början försökte jag vara artigt intresserad, stod böjd framme vid Simons stora skärm och pekade och frågade, men där var jag visst bara i vägen som den dumma mamma jag är, så efter en stund drog jag mig tillbaka till den nedsuttna soffan där jag lyckades frigöra lite stjärterum efter att ha lyft undan ett berg med smutstvätt.

På det fettkladdiga soffbordet låg kretskort, tomma pizzakartonger och diverse verktyg i en osalig röra. Allt låg i ett skumt halvdunkel då persiennerna var nedfällda för att skärmarna skulle komma till sin fulla rätt.

Jag torkade lite svett ur pannan. Lägenheten var fruktansvärt kvav, jag räknade till inte mindre än nio datorer i olika storlekar och utföranden som stod påslagna i olika delar av det stora vardagsrummet, plus alla skärmar och routrar och externa hårddiskar och gud vet vad det heter. I efterhand har jag räknat ut att strålningsdoserna jag utsattes för under de dryga två timmar jag vistades där var mer eller mindre extrema, och tillsammans med X2000-resan förmodligen det som fick bägaren att rinna över.

Efter en evighet slet sig äntligen Simon från spelandet, ännu mer butter än vanligt eftersom han förlorat stort mot D-Max. Jag hade i förväg bett honom kolla upp något trevligt ställe vi kunde gå och äta på, men enligt honom var allt som fanns där ute »typ en korvkiosk och ett alkishak«. Det fick bli alkishaket, vilket visade sig vara ett misstag.

Beskrivningen var förvisso adekvat. Personer i varierande stadier av missbruk satt eller halvlåg i båsen medan den kinesiska familj som drev stället höll dem under noggrann uppsikt, vakade så att de inte skulle kräkas på golvet eller ta sig in bakom bardisken för att snatta ur ölkylen. På den nivån var det. När jag bad om menyer för två stirrade kvinnan i kassan på mig som om hon inte förstod, så för säkerhets skull tog jag det på engelska också, vilket fick Simon att stönande viska att jag var »typ rasist«. Till slut lyckades vi i alla fall beställa var sin hamburgertallrik, som kom in efter trekvarts plågsam tystnad varvat med korta stunder av samtal som bestod av att jag försökte komma på ännu en fråga som Simon kunde svara enstavigt på eller inte alls.

Jag som sett fram mot det här, att få bjuda min vuxna son på krogen, att mötas som två myndiga individer i stället för den här

stelfrusna situationen där en är över och en under och man undrar vem som är var. Simon ville inte ha öl eller cider eller något annat alkoholhaltigt trots att jag proklamerade att det var alldeles lugnt för mig, jag bjuder. Herre gud, han är ju tjugo år gammal! Men nej, i likhet med många andra ur sin generation har han valt bort alkoholen tillsammans med det fysiska umgänget. [41] Själv drack jag en någorlunda kall Mariestads som smakade himmelskt efter en evighetslång dag. Jag hade gärna tagit en till om jag inte visste att Simon skulle blänga föraktfullt på mig och muttra något om sin mormor. Hamburgertallriken var verkligen inget att skriva hem om, vi blev åtminstone inte magsjuka, om jag säger så.

Ett kallt duggregn föll över det ödsliga torget vid tunnelbanestationen. Tonårsgäng som kurade under ett utskjutande tak, en herrelös hund sprang runt i en cirkel och skällde åt sig själv. Vi skildes åt efter en klumpig kram som varade en alldeles för kort stund, alldeles för kort.

När jag kom tillbaka till hotellet kollapsade jag över sängen. Mitt i natten vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk och hörde röster ute i korridoren. Jag stapplade fram till dörren och tryckte örat mot den. En smetig mansröst mullrade »Men jag vill ju …«, och en ljusare stämma: »Inte så här, inte så där.« Jag gick in på toaletten och hällde upp resten av Treoröret i en plastmugg och sjönk ned på toasitsen. Inte så här. Inte så där.

Jag gick in på toaletten och hällde upp resten av Treoröret i en plastmugg och sjönk ned på toasitsen.

Dagen efter hade jag tänkt vara duktig och ta en långpromenad på Djurgården innan mitt tåg gick, men jag var alldeles för dålig, förmådde mig inte ens gå ned till matsalen. Och jag som längtat efter lite lyxig hotellfrukost med bacon och äggröra! Bara tanken på det gav mig kväljningar nu. Utsvulten och lite darrig stod jag sedan på perrongen med vad som kändes som tusentals andra som också skulle hem till Göteborg och vilka fick jag syn på om inte killgänget från tysta kupén, som också bara verkade ha varit på en snabbvisit i den kungliga huvudstaden.

Givetvis var den här avgången fullbokad och de tysta platserna slut sedan länge, och så klart hamnade vi återigen i samma vagn, den här gången i den allmänna avdelningen där man får skrika och gapa hur mycket som helst, vilket killarna inledningsvis gjorde, särskilt sedan de fått syn på mig och pekat och garvat. Men på något lustigt vis var det inte lika spännande att väsnas nu när det inte var förbjudet, då saknades lockelsen.

Efter ett tag tystnade de helt, snart sov flera av dem med gapande munnar som man kunnat smyga fram och lägga något äckligt i, som ett använt tuggummi eller en rejäl snorkråka, om man nu var på det humöret. För min del kunde det kvitta, värken och värmevallningarna och ett bubblande illamående gjorde att jag inte ens förmådde stirra på en boksida, jag bara tryckte skallen mot fönstret och blundade hårt, hårt. Ovanför mig elledningar med tiotusentals volt. Åh herre gud, om jag bara vetat.

När jag kom hem bäddade jag ned mig och där blev jag liggande. För första gången sedan jag börjat på Hvitfeldtska sjukanmälde jag mig. Jag visste inte ens hur man gick till väga utan fick ringa till personaladministratören som informerade mig om min rätt till en veckas sjukfrånvaro utan läkarintyg och rätten till sjuklön minus karensdag. Jag, som på sin höjd hade en förkylning per år som snabbt brukade gå över efter lite snuva, låg nu däckad i vad jag för omvärlden beskrev som influensa men som jag egentligen inte hade en aning om vad det var. Inte då.

Efter det kom jullovet, vilket borde inneburit mer vila och tid för återhämtning, men som mest handlade om ett saligt pendlande

mellan att försöka jobba i kapp det jag inte hunnit med under frånvaron och en fåfäng kamp för att julen trots allt skulle bli som vanligt med pepparkaksbak och grönkålssoppekok och en nystickad juldräkt åt Stig. Två dagar innan julafton orkade jag inte mer utan retirerade på nytt till sängen, plågad av yrsel, illamående och denna satans förbannade värk. Jag såg ingen annan lösning än att ringa mamma och ställa in vårt gemensamma firande, det fick bli nästa år i stället, tänkte jag. Hon lät besviken, men skylde snabbt över det, Gunni Löwenhaupt skulle tydligen ha en liten julsexa som hon säkert kunde klämma in sig på. Simon hade jag redan skickat en julklapp till, [42] han firade hos sin far. På julaftons kväll låg jag i soffan med Stig som myste i sin rödgröna lilla kofta och vi såg snön falla utanför fönstret. Så blev det en vit jul till slut.

 

1.4

När vårterminen började var jag någorlunda på fötter igen. Jag klarade åtminstone att gå upp om morgnarna, tvinga i mig frukost och fixa till mitt svullna anlete så gott det gick (vid det här laget hade jag nästan börjat vänja mig vid att se ut som om jag stuckit ned huvudet i ett jordgetingbo), ge katterna mat och tömma deras lådor och så cykla de två kilometrarna till Bellevue för att ta vagnen in till stan. Spårvagnsresan var alltid värst. Oavsett hur okej jag känt mig innan slog värken och yrseln och de okontrollerbara svettningarna till så fort jag stigit ombord, ofta redan medan jag stod i kuren och väntade. Men jag bet ihop, försökte vara tapper.

Hade jag otur hamnade jag bredvid någon elev som jag i värsta fall var tvungen att konversera. Jag, som alltid varit så glad och social och gärna småpratade lite, särskilt om det var någon av mina guldklimpar, nu försökte jag undvika kontakt om det gick, vände ryggen till, ville inte bli sedd. Å andra sidan var jag så illa tvungen att stå inför dem en halvtimme senare, mina första morgontrötta elever, stå på scen inför deras slöa blickfång och försöka leverera. Det var fan inte lätt, men jag gjorde det, jag härdade ut.

Och ingen kan beskylla mig för att jag inte försökte ta itu med mina problem.

Och ingen kan beskylla mig för att jag inte försökte ta itu med mina problem. Under våren utnyttjade jag både frikort och friskvårdsbidrag till max. Jag gick på zonterapi (en liten men otroligt stark dam tryckte på mina fotsulor och berättade bland annat att ändtarmen är sammankopplad med hälen och njuren med hålfoten, dessutom tyckte hon att mina fötter doftade en aning illa av misstänkt svamp. Kändes lite hokuspokus. Svårt att gå följande dag, i övrigt ingen större effekt), akupunktur (en man som kallade sig Wong Li trots att han var pursvensk tog emot mig i ett iskallt och fönsterlöst rum i Landala. Jag var nervös för att det skulle göra ont när han satte nålarna i mig, men det var mer som en lite stickande kittling. Wong Li placerade ut massvis av nålar medan han berättade om sin stora passion för kung fu och rökt te), massage (en mulattkille kom hem till mig ett par gånger, den hopfällbara bänken hade han med sig i sin lilla bil. Jag vet inte om det var intimiteten hemmavid eller det faktum att en så tjusig ung man rörde vid mig (för första gången på evigheter, som det kändes) som gav det hela en väldigt angenäm men aningen besvärande underton. Efter fyra gånger valde jag att avbryta behandlingen) och kiropraktik (en äldre och totalt oattraktiv karl som hade sin klinik på ett kontorshotell i Mölndal bad mig helt osentimentalt att »strippa«

och så satte han sig på min rygg. Det knakade och sprakade som från gammalt virke och när jag just skulle be honom att vara lite försiktig tog han tag om mitt huvud och vred det hastigt åt sidan, som i filmerna när kommandosoldater har ihjäl folk. Fast jag dog inte, i stället kände jag en oerhörd lättnad, som om år av förstockad stelhet slitits itu i en enda bestämd rörelse. Tydligen hade jag fått mitt »jungfruknäck« och tyvärr skulle ingen fortsatt kiropraktik i världen komma i närheten av detta. Ändå var det den behandling som funkade bäst, åtminstone så länge jag trodde att det var smärta och stelhet som mina problem handlade om).

En dag i personalrummet satt jag med en kopp blaskig cappuccino och var halvt försjunken i tankar kring en artikel jag läst i Pedagogiska magasinet om hur man i Japan experimenterade med att byta ut lärare mot robotar när diskussionen omkring mig fångade mitt intresse.

Det var spanskläraren Ewa som berättade om en släkting till henne som blev bildskärmskadad på nittiotalet och aldrig återhämtade sig. I dag var hon inte bara överkänslig mot elektromagnetisk strålning utan även mot starkt ljus och olika sorters kemikalier. Hon bodde i en husvagn i ett öde grustag, dit hennes make åkte dagligen med förnödenheter och för att hålla henne sällskap.

»Ja, se folk«, skrockade Samuel, vår militant ateistiska religionslärare, »det är ingen ände på vad de hittar på«, och andra föll in i den hånfulla kören. Men Ewa kliade sig bekymrat på näsroten: »Själv vet jag inte vad jag ska tro. Men jag har varit där ute vid grustaget och sett hur hon mår, och det är inget påhitt i alla fall.« Jag drack ur det sista av det kvalmiga automatkaffet, reste mig och gick för att hålla lektion.

Resten av den dagen, den kvällen, natten, dagarna efteråt återkom jag till Ewas berättelse. Grustaget, husvagnen, kvinnan. En bil som kom körande och parkerade på behörigt avstånd. En man som kånkade på vattendunkar och matkassar. Stearinljus som fladdrade, ett Trangiakök som väste, den fadda doften av burkbönor och otvättat hår. Två trogna älskande som höll om varandra, hårt, innan det var dags för honom att gå. Mörkret som sakta sänkte sig över husvagnen medan bilen körde sin väg, tillbaka till den upplysta civilisationen. Jag kunde inte få bilderna ur mitt huvud.

 

1.4.1

Under våren fortsatte det evinnerliga tjafset om betygen. Jag hade inte fått något vidare stöd från LR. Personen jag pratat med i telefon hade bara erfarenhet av att jobba med det tidigare systemet innan han gjorde facklig karriär och hade bara vaga begrepp om sådant som matriser och återkoppling. Det enda rådet jag fick var att stå på mig och fortsätta dialogen med kollegor och min fackliga förtroendevalde. Så mycket för den hjälpen.

I och med att jag varit dum nog att backa och korrigera några omdömen i efterhand var det som om anden släppts lös ur flaskan, nu var det fritt fram för varenda medelmåtta att pressa gränserna. De som hade C ville ha A och de som låg på E ansåg sig vara självklara C och så vidare. Men inte att det fanns på kartan att de själva skulle anstränga sig, att de skulle göra det som kriterierna så tydligt angav, nej de ville att jag skulle höja upp dem dit de förtjänade att vara. Så inför sommaren och de avslutande bedömningarna för betygssättningen fick jag helt enkelt nog av tjatet. Stå på mig, jag? Varför det när jag var så trött att jag bara ville lägga mig ned. Jag höjde och höjde så att det stod härliga till. I en klass fick nästan hälften A, i en annan var det inte ett F eller E så långt ögat nådde. Nu ska de väl bli nöjda, tänkte jag, nu ska det väl äntligen bli tyst på dem.

Nu ska de väl bli nöjda, tänkte jag, nu ska det väl äntligen bli tyst på dem.

Sista dagen innan semestern samlade jag ihop mina mappar och pärmar och städade rent och snyggt vid min arbetsplats. Sorterade bland bokhögar och presenter och utklipp om före detta elevers vidare prestationer, rättade till fotona på Simon och Stig och Willy och sköt in stolen. Släckte i taket och kände genast ett lugn komma över mig. Stod en stund i halvdunklet och bara andades. Herre gud vad skönt det skulle bli att få sommarlov.

Skön vet jag inte om sommaren var på det stora hela, men någorlunda avkopplande och framför allt lärorik, det var den. I slutet av juni åkte jag på en treveckorsretreat i Småland som jag hittat via en annons. Jag hade aldrig gjort något liknande. Att åka i väg rakt ut i skogen för att leva med totala främlingar var inte riktigt min stil egentligen. Men jag var mitt i en förändring, det var tydligt. Det som tidigare varit lätt hade blivit svårt, och det som nyss kändes otroligt var helt plötsligt inte fullt så konstigt.

Även om jag var nervös och lite reserverad till en början slappnade jag snabbt av. Det rådde en så avspänd och välkomnande stämning i stugbyn där bland granarna, ett slags oförställt lugn. Där fanns folk i alla åldrar, mest kvinnor, många som liksom jag kanske inte mådde så jädra bra och behövde komma bort ett slag. Där fanns Marielle som gått in i väggen efter att ha bollat med fyra barn och två jobb och Sussie som fått fibromyalgi efter att yngsta dottern rymt hemifrån och börjat knarka och försörja sig på att sända sexshower på nätet. Människor man kunde relatera till, där det fanns ett samförstånd redan innan man öppnat munnen, det räckte med en blick.

Extra skönt var att gå in i denna avkopplande bubbla fri från omvärldens brus då vi helt sonika fick lämna ifrån oss mobiler, Ipadar, laptoppar, flickflocks och allt vad det heter direkt vid ankomst. En kvinna klädd i sari samlade in alltsammans i en »stresskorg« som sedan ställdes undan någonstans. Så jädra härligt! Visst, i början kändes det lite ovant att inte ha direkttillgång till nyheter och möjligheten att kunna kommunicera med den diffusa sfär av »vänner« som de multiglobala företagen försett en med.

En mild panik första dagen: tänk om det händer något allvarligt medan vi sitter här bland fågelkvittret och mediterar? Tänk om ett gigantiskt giftmoln sveper in över Göteborg och lämnar död och förintelse efter sig. Vad skulle hända då? Hur skulle lilla mamma klara sig där hon satt i snålblåsten i sin fuskpäls och läppjade sherry i ett naggat kristallglas? Och katterna, skulle de ens förstå vad som hände när den gula dimman seglade vidare över Utby? Stig hade kanske klarat sig som höll sig inomhus, men Willy, han hade varit förlorad.

Sedan koncentrerade jag mig på att följa med i andningsövningarna och lära mig solhälsningen och utföra alla de praktiska sysslorna tillsammans med kollektivet. Snart var det som om detta var allt som någonsin existerat och som alltid skulle finnas. Jag ingick i ett matlag med ett par andra. Maten vi lagade var strikt vegetarisk och kryddningen låg åt det indiska hållet. Visst blev man lite gasig av alla linser och bönor men det var väldigt gott och himla skönt att skippa köttet, det kändes renande.

En man i gruppen, Björn, var jätteduktig på allt från att finhacka hundra lökar i rask takt till att justera sälta, syra och sötma i soppor och grytor. Han hade lätt kunnat ta anställning på vilken restaurang som helst i stället för att som nu verka som obehörig musiklärare på ett mellanstadium i Åmål. Som varande kollegor fick vi snabbt fin kontakt och skojade om allt från struliga elever till inkompetenta rektorer, och så lärde Björn mig ett par supersmarriga recept, bland annat visade han hur enkelt man gör sin egen paneerost. [43]

Dagarna på retreaten smälte samman, blev till ett stilla flöde i stället för vardagens splittrade moment. Jag minns hur jag mediterade över trädtopparnas spegling i den stilla sjön. Jag minns tarmsköljningens salta vatten och den bruna sörjan som förevisades på en bricka av plast. Jag minns ställningar som clownen, plogen och sittande svanen. Jag minns svettältets klibbiga värme, doften av granris som sprakade i elden, svettpärlorna som glimrade på de nakna kropparna, skymten av Björns tjocka lem i skuggorna.

En av de sista dagarna gick han och jag ut i skogen för att plocka svamp till en gigantisk biryani som skulle tillredas på Muurikkapannan i stugbyns mitt. Vädret var precis lika vackert som det varit hela tiden jag varit där. Vi gick längs en stig och småpratade om ditt och datt. Världen utanför sipprade in genom gliporna, men det gjorde liksom inget. Björn berättade att han låg i skilsmässa, en plågsam sådan. Han hade åkt till retreaten för att komma bort, glömma, och han trodde det fungerade. En mild bris drog in från sjön när vi rundade udden och tog oss in bland täta snår. Björn sa att det vimlade av smörsopp och rödgul taggsvamp där.

»Fast just nu verkar det vara lite ont om dem«, sa han och kliade sig i sitt stora svarta skägg. En kraftig doft av djurspillning slog upp mot mig där jag stövlade fram bland riset med blicken pendlande mellan marken och mannen framför mig och jag vet inte om det var doften som triggade något animaliskt i mig eller om det var åsynen av Björns välformade stjärt i de korta jeansshortsen men på en ingivelse föll jag ned på alla fyra samtidigt som jag föste upp min tunna batikkjol över ryggen. »Här … Jag tror jag hittade några svampar här nere«, och det lät kanske lite dumt men Björn förstod precis och på ett par sekunder var han i mig, det var som om han redan gått runt där i skogen med stånd. Både hetsigt och ömt tog han mig bland mossa och grus.

Det var ofattbart skönt, en känsla bortom språket.

Det var ofattbart skönt, en känsla bortom språket. Detta behov av att bli tagen är något som män, ja bortsett från homosexuella då kanske, aldrig kommer kunna förstå. Att våga vara begäret, att våga vara den som kräver att bli uppfylld, det är inte svaghet eller underkastelse, det är ren och skär egoism. Den fullständigt subjektiva njutningen i att få som man vill. Det bästa var att det räckte så för både Björn och mig. Vi älskade där i skogen och så var det bra med det. Vi reste därifrån utan krav, utan vilja till mer. Händelsen var en enda och därför så komplett. På bussresan hem från lägret kände jag mig friskare och friare än på länge.

För en tid kunde jag också behålla det småländska lugnet, även sedan jag kommit tillbaka till Utby. Jag promenerade längs med Säveån, förundrad över hur den brunmurriga, igenvuxna floden kunde utöva en sådan lockelse på mig varje gång jag var där nere. Det var något med det stilla förfallet, de undantagna udda platserna. Krimskramsbutikerna vid Bellevue där man kunde hitta allt från AK47:or i plast till blinkande inomhusfontäner. Båthamnen bakom Bellevues industriområde, den som en gång byggdes av estniska arbetare på SKF men nu låg öde och avspärrad på grund av rasrisk. De hemlösas läger längre uppströms, högarna av bränd kabel och presenningar som dolde det onämnbara.

För att inte tala om den nedlagda tågbron vid Utbynäs som kändes som om den hörde hemma i ett mytiskt Amerika snarare än Sverige. Man kunde gå ut på den, stå ett tag och se trädgrenar komma flytande borta från Partille, höra björktrastarnas sång i träden och andas in den tunga floddoften innan man vandrade vidare över till Sävenäs. Så underbart.

Det var ett bra odlingsår, solen sken för jämnan avlöst av välgörande regnskurar och jag skördade saftiga tomater och gigantiska rädisor som jag skar ned i matiga sallader tillsammans med moghrabiah och yoghurtbollar som jag handlade på Moussas orientlivs borta i Gamlestan. Över huvud taget lagade jag en massa god mat den sommaren, ofta inspirerat av Björns känsla för kryddor och kombinationer. [44]

 

FOTNOTER:

38) Sandberg, Kristina, Liv till varje pris, Norstedts, 2014.

39) Ibid., s. 19.

40) Varför, varför hade killarna gjort det aktiva valet att boka i tyst kupé? Jag menar, tåget var långt ifrån fullsatt, det var inte som om de var tvungna att sitta just där. Eller var det kanske någon förmyndare som låg bakom, någon slags bakvänt omtänksam föreståndare för det HVB-hem som de här ligisterna skulle forslas till som ville ge de små änglarna lite frid på vägen? Jag vet inte.

41) Enligt en rapport från CAN har alkoholkonsumtionen bland ungdomar minskat drastiskt sedan början på 2000-talet. I dag uppger endast en minoritet av ungdomarna att de regelbundet berusar sig, samtidigt som andra studier visar på att genomsnittsåldern för sexdebuten stiger hos unga och att gruppen bland 15–19-åringar som inte haft sex växer, särskilt bland unga män. En starkt bidragande orsak till båda trenderna antas vara vårt uppkopplade, isolerade liv på Internet. Det verkar hemskt tråkigt att vara ung i dag, tycker jag.

42) Min son är ökänt svår att köpa presenter till. Förr gav jag honom alltid böcker, av princip, men sedan han blev tonåring slutade han mer eller mindre att läsa. Jag övervägde olika tråkiga alternativ som biocheckar eller en kalsongprenumeration tills jag gav honom ett presentkort på Barbarella så han kunde skaffa sig en ny piercing nästa gång han var i stan, som en slags storsint försoningsgest (åh, vad vi bråkade om mig en massa glada gubbar och ett stort blinkande THNX MOM! på julaftonskvällen.det där ansiktsskrotet förr om åren), vilket ändå verkade gå hem eftersom han sände mig en massa glada gubbar och ett stort blinkande THNX MOM! på julaftonskvällen.

43) Koka upp fet mjölk under omrörning, ta bort från spisen och pressa ned citronsaft tills det bildas en klumpig massa. Lägg massan i durkslag täckt med en handduk och pressa ut all vätska. Lägg sedan den handduksinklädda klumpen i press, exempelvis under ett par tunga böcker. Osten kan sedan användas i grytor och soppor eller brynas lätt, eller bara ätas som den är med lite flingsalt. Jättegott!

44) Okej, lite tänkte jag väl på Björn även efter att vi skilts åt efter den avslutande eldceremonin, men inte mer än vad som snabbt glömdes bort efter att handen gjort sitt.

Publicerad
2 days sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
3 weeks sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Den 13 november sattes städbolaget Rengörare Näslund i indrivningsblockad av facket Solidariska städare. Foto: Johan Apel Röstlund

Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad

Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt.

– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.

Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.

Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.

Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.

5 600 timmar övertid

Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.

Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.

Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.

Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. Foto: Johan Apel Röstlund

Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.

– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.

På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.

– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.

Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad