?Det finns en klassisk bild på Leila Khaled; blicken snett ner i marken, geväret i famnen och långt, mörkt hår under palestinasjalen.
Den har fått historieböcker att minnas henne med orden ”ung, mörk, attraktiv” och tidningar att sätta rubriker av typen ”Världens mest kända terroristpinuppa”.
Och visst. Vid en första anblick är det omöjligt att inte slås av hur vacker hon är.
Men så tittar jag närmare på bilden och fastnar på högerhanden. Vad är det för en märklig ring hon bär?
– Den består av hylsan till det första skott Leila avlossade samt sprinten till den första handgranat hon kastade. I dag förvaras ringen på ett museum i Dubai, berättar Lina Makboul.
Någonstans där ramlar jag rakt ur chauvinistmyten och börjar förstå hur stor Leila Khaled fortfarande är.
Det är i augusti 1969 som den 25-åriga Leila Khaled gör sig känd för världen. Helt klädd i vitt, med två handgranater på höfterna och en pistol i underkläderna kapar hon ett plan från Rom. Hon tvingar piloterna att flyga över sitt ockuperade palestinska hemland och landar sedan i Damaskus där hon av många hyllas som en hjälte.
Ett år och sex plastikoperationer senare kapar hon ett nytt plan i en stor och gemensam kaparaktion. Denna gång blir hon övermannad, men släpps ur engelskt häkte i utbyte mot gisslan från de andra kapade planen. Plötsligt står västerländsk media i kö för att träffa Leila Khaled. Och mellan frågorna om hennes sexliv och hur länge hon står framför spegeln får världen också veta hur eländigt hennes folk har det.
Kapningarna blir en pr-succé. Världen upptäcker ett nytt folk – palestinierna.
Ett år senare är dock det politiska läget annorlunda. Då har japanska terrorister, med kopplingar till PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse), skjutit ihjäl 28 personer på Tel Avivs flyplats. Några månader senare tar en palestinsk grupp under namnet Svarta september Israels trupp i München-OS som gisslan.
Dramat slutar i blodbad.
Om palestinierna tidigare skapat sig lite goodwill i världspolitiken försvinner den nu.
Försvunnen från världens scen är också Leila Khaled.
Filmaren och journalisten Lina Makboul har sedan barnsben fascinerats av Leila Khaled. Född i Sverige av palestinska föräldrar och med större delen av släkten bosatt på Västbanken har hon alltid fått historierna om Leila Khaled berättade för sig.
– Om man tillhör ett folk som hela tiden blivit missförstått, då blir en sådan här historia en stor befrielse. Man blir så glad att någon tar saken i egna händer. Och eftersom jag kommer från en kultur som ser ut som den gör i synen på man och kvinna är det väldigt fascinerande att det var en brud som gjorde det här, säger Lina Makboul.
Med åren har idoldyrkan försvunnit, men intresset har funnits kvar. Frågorna har malt i huvudet. Hur lever Leila Khaled i dag? Hur ser hon på sina mytomspunna kapningar? Och hur ser hon på den palestinska kampen i dag?
– Jag var nervös när vi skulle träffas, hon lät sträng på rösten. Men så kliver det in en tant som kedjeröker, med stora svarta glasögon, som ser ut som en filmstjärna. Och hon visar sig vara oerhört charmig, intresserad av Sverige och skitrolig.
Lina Makboul träffar Leila Khaled i Amman i Jordanien, där hon i dag lever i exil. Utseendemässigt har den 61-åriga damen få likheter med den unga Leila. I synen på flygplanskapningarna har åren dock inte skapat någon förändring.
– Jag hade hoppats att hon kunde säga
att detta eller detta borde vi kanske ha
gjort på ett annat sätt. Men jag upplevde
det som att det inte fanns någon själv-
distans eller självkritik hos henne där. I åtminstone den första kapningen var passagerarna inte på något sätt en del av konflikten. Och går man ombord med två hand-granater, dynamit och pistoler finns alltid risken att något kan hända. Men det fanns ingen sådan förståelse från hennes sida.
– Men om hon skulle erkänna att hon hade sådana tvivel skulle det nog krossa hela hennes världsbild.
Även om Leila Khaled är orubblig i synen på kapningarna har åren förändrat hennes syn på frågan om staten Israel.
– Leila har ändå växt. När hon började sin kamp hade hon inte en tanke på en tvåstatslösning eller att erkänna Israel, som hon gör i dag. Fast samtidigt är hon benhård. Hon tycker att alla palestinier som flydde 1948 ska ha rätt att återvända till den plats de kom ifrån, oavsett vad som finns på den platsen i dag.
Leila Khaled själv får inte återvända till sin födelsestad i Haifa i nuvarande Israel. Och att sorgen finns där blir tydligt när Lina Makboul i filmen överlämnar en tegelsten från Leila Khaleds barndomshem. I en stark scen rämnar den annars ganska hårda ytan hos den 61-åriga kvinnan.
Lina Makboul beskriver det som en längtan som hon själv, som uppväxt i Sverige, inte kan känna igen. Längtan går tillbaka till olivlunden och jorden där man växte upp.
– Fast mina föräldrar och mina släktingar i Nablus bär på samma längtan, säger hon.
När man hör dig berätta låter det som om du tycker att palestinierna i mycket lever i en illusion i dag.
– Ja, men samtidigt kan jag också förstå att de gör det. Man måste ju tro på något och vi palestinier, framförallt 48-generationen som fick fly, lever på en dröm om att få återvända. Fast vi vet inte riktigt vad vi ska återvända till.
I filmen säger du också att ”det kanske är jag som har problem, som tror att allt kan lösas med tyst diplomati”.
– Det är när man kommer till exempelvis Shatila (det palestinska flyktinglägret i Libanon, reds. anm.) som man inser att man har en rätt naiv inställning. Jag har ju aldrig suttit i israeliskt fängelse, aldrig bott i flyktingläger, inte levt under ockupation. Jag ska ändå tillbaka till trygga Sverige.
Kanske är det den insikt som format Lina Makbouls slutsats i slutet av filmen. Att det kanske är okej att vara terrorist – om man vinner och är med och skriver historien.
