Den som blir utsatt för ett våldtäktsförsök får men för livet. Men vi vet att den som gör allt som står i hennes makt för att försvara sig mår psykiskt betydligt bättre än den som blir förlamad av skräck och inte vågar göra motstånd. Och den som försöker har dessutom möjligheten att faktiskt segra. Detta […]
Den som blir utsatt för ett våldtäktsförsök får men för livet. Men vi vet att den som gör allt som står i hennes makt för att försvara sig mår psykiskt betydligt bättre än den som blir förlamad av skräck och inte vågar göra motstånd. Och den som försöker har dessutom möjligheten att faktiskt segra.
Detta är logiskt – och samma logik kan tillämpas på arbetsmarknaden.
I dag går det i genomsnitt 26 industriarbetarlöner på en vd-lön (enligt en färsk undersökning från LO). Ändå råder lugn och arbetsfred.
I dag drabbar den allra sämsta arbetsmiljön kvinnliga arbetare – vilket tar sig uttryck bland annat som värk i axlar/armar och trötthet – och avståndet till övriga grupper ökar. 48 procent av de kvinnliga arbetarna uppger enligt en färsk rapport att de är uttröttade eller håglösa. Ändå råder lugn och arbetsfred.
I dag blir de tillfälligt anställda allt fler och undersökningar visar att de och de deltidsanställda ofta mår psykiskt dåligt, särskilt om de är hänvisade till deltidsanställningar mot sin vilja. Ohälsotalen och osäkerheten på arbetsmarknaden hänger ihop och blir allt allvarligare. Ändå råder lugn och arbetsfred.
Hur mycket gör facken egentligen för att försvara sina medlemmar? Var finns de radikala visionerna om en annan värld, där arbetarna tar makten över produktionen och där hälsosam arbetsmiljö kommer före mål om högre vinster?
Samtidigt visar den senaste sammanställningen över medlemsantal i de svenska facken på en ganska drastisk nedgång. De senaste fem åren har andelen organiserade arbetare i Sverige sjunkit till 80 procent, fem procentenheter lägre än för fem år sedan. Är det mot denna bakgrund statistiken ska läsas?
Nja, inte rakt av. Benägenheten att organisera sig fackligt har inte minskat över hela linjen, utan särskilt bland unga under 30 år. Tidigare LO-undersökningar har visat ett mönster där företrädesvis arbetare under 24 år, som ännu inte bestämt sig för vad de vill arbeta med, har den allra lägsta organisationsgraden. Nu sprider sig detta mönster upp i åldrarna – och särskilt bland dem som har tillfälliga anställningar. Bland dem som har tidsbegränsade jobb är bara 63 procent medlemmar i en fackförening.
Det är framför allt där skon klämmer. Arbetslivet har blivit allt mer flexibelt vilket försvårar och förändrar villkoren för fackligt engagemang. För det är inte attityderna till att organisera sig fackligt som har ändrats. De unga, med sin låga organisationsgrad, har samtidigt den mest positiva synen på facket.
Att de ändå inte organiserar sig är ett underbetyg åt de fackliga organisationerna. De måste hitta nya strategier för att organisera dem som är positiva till facket men som inte tror att de har möjlighet att gå med, kanske inte vågar gå med så länge de är hänvisade till osäkra anställningar, eller inte ser någon poäng i att gå med eftersom facket inte kan göra så mycket åt just deras situation.
Den fackliga rörelsen måste tydligare inkludera flexarbetarna i sina strategier för att kunna bedriva en effektiv försvarskamp under kapitalismen – men också för att kunna förverkliga visionerna.
Det ska inte råda lugn och arbetsfred så länge orättvisorna består. Varför denna passivitet när vi faktiskt kan segra?