Kvinnor står långt ner i den svenska samhällshierarkin. Unga kvinnor står ännu längre ner. Blattar står längst ner. Så om man är ung blattetjej står man alltså allra längst ner. Ändå verkar det ha blivit hippt att vara ung blattetjej i Sverige. Plötsligt har vi fått delta i TV-debatter i större utsträckning, vi har fått […]
Kvinnor står långt ner
i den svenska samhällshierarkin. Unga kvinnor står ännu
längre ner. Blattar står längst ner. Så om
man är ung blattetjej står man alltså allra längst
ner.
Ändå verkar det ha blivit hippt
att vara ung blattetjej i Sverige. Plötsligt har vi fått
delta i TV-debatter i större utsträckning, vi har fått
våra egna krönikeutrymmen, vi har fått komma till
tals bland akademiker även när vi egentligen inte hör
hemma i den högmeriterade akademin. För den politiska
korrekthetens skull. Men vad händer om vi höjer våra
röster för högt? Om vi pratar utöver det som
förväntas av oss?
journalisten devrim mavi hör till dem
som både använts som alibi och straffats när hon
sagt något ”opassande”. Under ett samtal om orientalism
som hölls i Stockholm häromveckan höll de akademiskt
respekterade forskarna Michael Azar och Mohammad Fazelhashemi varsin
avancerad inledning innan turen kom till den unga aktivisten/journalisten
Devrim. Inga direkta frågor riktades till henne. Ingen dristade
sig heller till att säga emot henne: det var tydligt att hon
var inbjuden just i egenskap av ung blattetjej. Under samtalets
gång sade hon ingenting som var för provocerande – men
när hon tillsammans med fyra andra tjejer lämnade tidningen
Mana med ett pressmeddelande om patriarkala strukturer tog det inte
lång tid innan skitkastningen började.
Ett annat exempel är America Vera-Zavala.
Till en början, när hon var Attacs taleskvinna och inte
sa alltför upprörande saker, fick hon hållas, men
tydligen gick hon för långt när hon tog parti för
det väpnade irakiska motståndet. När det dessutom
blivit klart att hon kallar sig kommunist och står för
det, fortsätter förtalet att regna över henne. Oavsett
vad man tycker om hennes ståndpunkter i sak: det är tydligt
att här går en gräns. Den nyss så hippa, lagom
kaxiga blattetjejen är plötsligt inte lika trevlig att
ha med i debatterna längre.
något liknande hände journalisten
Lina Makboul, när hon för ett par år sedan åkte
ut ur Metros krönikekolumn efter att ha lämnat ifrån
sig alltför öppet pro-arabiska texter. Sedan dess använder
Metro i stället Nabila Abdul Fattah som ung blattetjej-krönikör.
Vågar man gissa att också hon sätts i det tysta
skåpet den dag hon säger något som herrar redaktörer
inte riktigt tål?
Samma fenomen kan kännas av även
på lägre nivå, bland politiska grupper på
vänsterkanten. Det kan vara skönt att ha med oss unga
blattetjejer för att utåt verka mer integrerade. Och
så ska ju könsbalansen rätas upp. Jag har känt
det själv. Ingen säger någonting uttryckligen, men
om man tar lika mycket plats som svennarna kan det gå snabbt:
snart smyger sig de kritiska blickarna på.
Jag kommer att känna mig fri den dag
jag ser unga blattetjejer i intervjuer, teve-debatter och akademiska
sammanhang och inte behöver se hur det står ”alibi”
skrivet i en gloria över dem. Vi ska vara där, inte för
att vi är unga blattetjejer, utan för att vi är fritt
tänkande människor som alla andra.