Sockerbiten vilar över öppningen på läskflaskan. Nu gäller det att ta några raska steg mot flaskan, sikta och knäppa bort sockerbiten utan att stanna upp i steget av rädsla för att slå nageln i glaskanten. Kursdeltagaren klarar det inte. Han stannar upp och tvekar. Det är faktiskt mycket svårt, förklarar kursledaren: hon har bara sett […]
Sockerbiten vilar över öppningen på läskflaskan. Nu gäller det att ta några raska steg mot flaskan, sikta och knäppa bort sockerbiten utan att stanna upp i steget av rädsla för att slå nageln i glaskanten. Kursdeltagaren klarar det inte. Han stannar upp och tvekar. Det är faktiskt mycket svårt, förklarar kursledaren: hon har bara sett två personer klara det hittills. Sensmoralen av övningen är att övervinna rädslan för att misslyckas, att våga satsa, just do it.
– Ja, nu tror du väl att vi är helt knäppa här, skrattar en annan deltagare. Men människor behöver inte vara galna för att bete sig galet. Handlingarna i sig kan vara rationella, inom ramen för det galna system de ingår i.
Vi befinner oss i Föreningen Kraftverkets lokaler, i ett nedlagt värmeverk på ett industriområde utanför Västerås. Kursdeltagarna är placerade här som en del av Aktivitetsgarantin, Aga:n i folkmun.
Kraftverket ingår i en märklig skuggvärld som brer ut sig över Sverige. Vi kan kalla det åtgärdslandet. Det finns tre huvudvägar in till en tillvaro där. En arbetslös som inte har några a-kassedagar kvar blir hänvisad till Aktivitetsgarantin för att kunna fortsätta få ut ersättning, nu under namnet ”aktivitetsstöd”. Det har tidigare vanligtvis dröjt 600 a-kassedagar, men arbetsförmedlingens praxis hårdnar och numera sker utplaceringen allt oftare efter 300 dagar. För arbetslösa under 25 gäller att de redan efter 90 dagar anvisas en aktivitet inom den så kallade Ungdomsgarantin. Den som saknar a-kassa och lever på socialbidrag kan, för det tredje, placeras i åtgärd från första dagen, eller rentav innan något bidrag alls beviljats.
Några ”placeringar” existerar egentligen inte. Den arbetslöse erbjuds aktiviteter. Men att avböja ett erbjudande medför att han eller hon inte längre anses ”stå till arbetsmarknadens förfogande”, och därmed förlorar sin försörjning. ”Medverkar inte till att nå självförsörjning”, lyder motsvarande magiska fras för socialbidragstagare.
I december 2004 hade åtgärdslandet omkring 122 000 invånare – eller ”deltagare i konjunkturberoende program”, som är den formella beteckningen. Till detta ska läggas uppskattningsvis 30 000 socialbidragstagare i åtgärder som inte syns i någon central statistik. Så många är de, drygt 150 000 människor, som lever i det svenska åtgärdslandet.
Där är den vanliga världens logik vänd upp och ned. Att delta är ett erbjudande, men ett erbjudande du inte kan tacka nej till. Du utför arbete, men du har inget jobb. Du går på utbildningar, men du lär dig ingenting. Istället kommenderas du, beordras hit och dit – och utnyttjas.
Tillbaka till Västerås. I september var 2177 Västeråsbor inskrivna i åtgärdslandet. 314 av dem var placerade i ”arbetspraktik”. Av dessa praktikplatser finns bara knappt 20 procent ute på vanliga arbetsplatser i företag och kommun, medan drygt 80 procent återfinns inom kommunens egen Arbetsmarknadsavdelning, Ama – det vill säga i verksamheter som sköts helt och hållet av arbetslösa. Ama tvättar kommunens bilar – ”för en billig penning”, som det står på hemsidan – underhåller vandringsleder och motionsspår, håller naturreservat i ordning, har byggt de flesta scoutgårdar i kommunen, städar sina egna lokaler och mycket annat. Knappast något som ger särskilt meriterande arbetslivserfarenheter. Däremot uppgifter som måste utföras, antingen av anställda eller av icke-anställda arbetare.
Det finns otaliga liknande exempel från andra håll i landet. Även i Luleå är det arbetslösa som håller vandringsleder, rastställen, kojor, vindskydd och reservat i skick – ett arbete som där torde vara relativt viktigt för den lokala turistindustrin. Projektet ”Håll Skärholmen rent” i Stockholm går ut på att låta socialbidragstagare städa i parker och på lekplatser och bland annat rensa bort trasiga kanyler. Ludvika kommun sparade in ett antal sommarjobb genom att lägga över skötseln av de kommunala växthusen på praktikanter. Västerås, liksom många andra kommuner, har placerat ut äldre arbetslösa som ”klassmorfar”, som hjälper till att hålla ordning i skolorna. Samtidigt har man skurit ned på kuratorer och elevassistenter.
När jag besöker Kraftverkets elektronikverkstad är lokalen nästan tom, eftersom, får jag veta, praktikanterna för dagen är i väg och river ett snickeri. Det tycks vara en vanlig uppgift på många håll. I Finspång lade exempelvis kommunstyrelsen ut rivningen av en skola på arbetslösa, efter att först ha avvisat byggnadsnämndens förslag om att anlita en entreprenör för 150 000 kronor. Fallet hade förmodligen passerat obemärkt om det inte varit för att rivningen, som enligt en senare undersökning genomfördes ”utan rivningstillstånd av okunnig personal utan egentlig arbetsledning”, gick snett.
En av de åtgärdsplacerade, Roland Bengtsson, dödades under ett sammanstörtande tak.
Av Västerås åtgärdsinvånare befann sig i september ett stort antal i facket för utbildningsåtgärder. 129 var placerade i någon form av yrkesutbildning. Men mer än tre gånger så många, 391 personer, återfanns i ”förberedande utbildningar”, och ytterligare 183 föll under andra rubriker som vid närmare kontroll visade sig innehålla samma sorts aktiviteter.
Utbildningarna köps upp utifrån, av olika ”anordnare”. Yrkesutbildningarna ordnas huvudsakligen av statliga Lernia, men kring pengarna för ”förberedande utbildningar” har en brokig flora av företag vuxit upp: Eductus, Navigare, Kunskapskompaniet, Miroi Kompetens heter några av de största i Västerås.
Vad är det då för ”förberedelser” det handlar om? Ja, trots myllret av olika företag, kurser och projekt är det faktiska innehållet alltid förbluffande likartat. Formuleringar som ”stöd och vägledning”, ”omvärldsanalys”, ”självkännedom”, ”motivationsträning”, ”målfokusering”, ”social kompetens” och ”personlig marknadsföring” känns snabbt igen när man läser företagens informationsmaterial. Det är en typ av ”utbildning” som är enkel och billig att ordna, inte kräver någon annan teknisk utrustning än datorer och inte heller nödvändigtvis någon kvalificerad personal. Andra stående inslag är studiebesök och olika personlighetstester. Och den tid som inte tas upp av den sortens verksamhet fylls enkelt ut genom att placera de arbetslösa i ett rum och kalla det ”aktivt jobbsökande”.
Josefin Andersson, 21, placerades på Navigares ungdomsprojekt Axcess.
– Man skulle sätta upp mål för sig själv, komma på delmål och lära sig fokusera, och så var det självkännedomsövningar av typen ”vilket djur är du?”. Det kändes som om man skickats tillbaka till högstadiet. Det kunde väl vara kul ibland, om det inte varit för att man var tvungen att gå dit fast man egentligen förstod att det var meningslöst. Något jobb ledde det ju knappast till.
På en av konkurrenterna till Navigare, företaget Eductus, träffar jag Malin Reinitz som är ”coach” på projektet ”Genesis GX Plus”. Hon förklarar projektets syfte:
– Vi försöker arbeta motiverande och stöttande, bygga upp en trygghet och struktur för de arbetssökande. Andra viktiga delar av programmet är att ge dem en bild av sina egna styrkor och svagheter och lära dem leta efter de dolda jobben.
Men när jag ber att få se projektets verksamhet i praktiken tar det stopp. En chef vid namn Lars Olsson dyker upp, avbryter intervjun och frågar om jag har legitimation.
– Du vill traska in och fråga våra elever om de är nöjda eller inte. Men det är inte relevant, det är inte ett mått på om kursen är bra eller inte. Vi stoppar här, säger han.
Av Eductus-elevernas skrivna material framgår att de skrivit på sina ansökningshandlingar, lärt sig konflikthantering och social kompetens, samt bland annat besökt en bondgård och spelat bangolf.
Bättre lycka har jag på Västerås Datortek, som i kommunens regi driver en liknande verksamhet. I en av datorsalarna sveper jag med blicken över skärmarna och kan konstatera att knappt hälften av deltagarna tycks sysselsatta med någon form av jobbsökande. Patiens är den enskilt mest populära aktiviteten.
Hit kallades Pontus Föll, 28-årig programmerare och syndikalist.
– Jag slogs direkt av den sorgliga, krystade stämningen. Av fyra utbildare var tre själva arbetslösa med detta som åtgärd: de hade till uppgift att peppa oss andra och förklara hur många arbeten det fanns. De satte upp stora leenden, men det var bara en tunn fasad över det totala ointresset. Hur många arbetslösa har inte redan meritförteckningen och det personliga brevet klara? Hur lång tid tar det att kolla vilka jobb som dykt upp på Platsbanken? En heldag ägnades bara åt att förklara arbetsförmedlingens hemsida för oss, och föreläsningarna var genomsyrade av skumma, klyschiga managementteorier, berättar Pontus Föll.
Han hade inga större illusioner innan han kom till Västerås Datortek, men blev ändå förvånad över att han påverkades så starkt.
– Jag mådde verkligen psykiskt dåligt. Jag ansträngde mig maximalt för att komma därifrån, och jag lyckades också. Men många, exempelvis de äldre, har inte samma möjlighet att ta sig ut.
Jag åker söderut, till Karlskrona. I Blekinge blev de lokala kommunernas utnyttjande av praktikanter som en “arbetskraftsreserv” så flagrant att till och med arbetsförmedlingen reagerade, och Länsarbetsnämnden meddelade i december 2003 att man istället skulle försöka styra över fler arbetslösa till placeringar i det privata näringslivet. Något som passat företaget InOutSweden utmärkt.
Enligt sin hemsida ägnar sig InOutSweden åt att arrangera paketresor till Polen, men företaget och dess huvudägare och vd Lars Andersson är betydligt mer mångsidiga än så. Hittills har de anordnat 14 arbetsmarknadsutbildningar, och fick 2003 klartecken för att ta hand om ytterligare fyra 20-personersgrupper ur Aktivitetsgarantin. För detta fick företaget 1 680 000 kronor från arbetsförmedlingen. Målet med kursen var ”ökad anställbarhet och företagaranda”.
En av deltagarna var ”Ulf”, före detta snickare i 60-års åldern som nu befinner sig i Aktivitetsgarantin sedan ett år. Från sin lägenhet i ett miljonprogramsområde sprider han förbannelser över utvecklingen i Sverige i allmänhet och arbetsmarknadspolitiken i synnerhet.
– Det började med föreläsningar om positivt tänkande. Jag tittade i deras material och såg att de använde stenciler från 1974, de måste ha varit flummiga redan på den tiden. Där stod gamla människor som slitit ut sig och tvingades lyssna på sådan skit, människor med arbetslivserfarenhet tillräckligt för att kunna undervisa föreläsarna. En massa arbetsgivarpropaganda var det också: ”Felet med det här landet är att vi arbetar för lite”, fick vi höra.
Efter några veckor med teori sattes deltagarna ut på olika praktiska projekt.
– Vi fick rensa skräp på några skärgårdsöar. Det var öar som, visade det sig, tillhör Dragsö Camping, vars ägare Thomas Berg även är delägare i InOutSweden. Folk påstår att det inte finns korruption i Sverige, men jag menar att det handlar om korruption det som sker i den här svängen. Vi sattes på att göra tjänster åt olika kompisar till VD:n Lars Andersson. Han fick alltså betalt från arbetsförmedlingen för att ta hand om oss, och sedan lät han oss arbeta åt sig och sina kompisar.
”Torsten” är en annan av deltagarna i InOutSwedens projekt. Han är en anspråkslös man som varit placerat i flera åtgärder tidigare och aldrig brukat klaga. Visst används man som gratis arbetskraft, menar han, men det är ändå roligt att komma ut och träffa folk och ha något att göra.
Men här gick det för långt.
– Först skulle vi ut på öarna, det var kallt och jäkligt. Sedan hamnade jag på Karlskrona Fryshus, ett kommunalt bolag, och fick sopa och rengöra plåtar. Vi använde högtrycksspruta och något medel som luktade skarpt och fränt och sved rejält om man fick stänk i ögonen. Vi fick ingen information om vad det var för kemikalier, de ställde bara dit en dunk.
”Johannes” skickades till en bondgård i Ledja några mil utanför Karlskrona, där han och andra arbetslösa fick gjuta en betonggrund, enligt vad som sades till
ett hembygdsmuseum.
– Där fanns först inget vatten över huvud taget. När vi klagade kom bonden som äger gården med en slang från en brunn, men det gick inte att dricka. För att klä om och äta fanns bara två otjänliga byggnader, en mögelbarack från 1960-talet som man blev illamående av att vistas i eller ett förfallet gammalt hus med råttgift utlagt. En kille fick en spik i foten och det höll de på och skämtade om sedan, men egentligen borde det varit deras sak att ordna skyddsskor till oss.
Nämnda barack har nu ställts upp på den grund som gjutits av kursdeltagarna. Något som tyder på att den används som museum gick inte att iaktta när jag besökte platsen. De arbetslösa misstänker att baracken i stället ska användas som bostad för polska säsongsarbetare.
På arbetsplatser med enbart åtgärdsplacerade finns ingen rätt till skyddsombud. Antalet rapporterade olyckor bland praktikanter ligger på 1,85 per 100 personer och år, mer än dubbelt så högt som genomsnittet för anställda på 0,79. Fyra människor har dödats i olyckor inom åtgärderna sedan år 2000, och arbetslöshetsaktivsten Fred Torssander kallar Aktivitetsgarantin för ”Sveriges i särklass farligaste jobb”.
– Skulle man göra något åt politiken borde det första vara att sätta stopp för det här privata fjanteriet, menar ”Ulf”. Tacka fan att det lönar sig – först tar de företag som anordnar placeringarna betalt, och sedan sätter de folk på att jobba. Ta de pengar som går till deras vinster och ge dem direkt till de arbetslösa istället! Egentligen borde man kräva riktiga jobb, men det är väl en utopi som det här landet ser ut idag.
Men han är pessimistisk om möjligheterna till förändring.
– Att organisera arbetslösa tror jag är dösvårt. Det finns ingen arbetsplats där folk är samlade. En del är amerikaniserade och ser sig inte som arbetslösa – de tror att det snart kommer vända för just dem – och andra är helt enkelt för rädda. Arbetslös är lika med maktlös idag. Man är bara ett steg från utslagning och ber man dem dra åt helvete så åker man – ”står inte till arbetsmarknadens förfogande”, utsparkad från Aga:n och fråntagen aktivitetsstöd. Den som vågar säga emot om någonting alls betraktas nästan som hjälte av de andra.
Samt blir kanske betecknad som en av minst tre ”kursfördärvare – var inte intresserade av det som kursen kunde erbjuda”, som det står i Lars Anderssons redovisning för projektet. Där har han också gjort bedömningen att ”fem är inte intresserade av arbete”.
– På 1960-talet var folk ute på gatorna och protesterade, säger ”Ulf”. Då fattade vi inte hur bra vi hade det. Hade jag varit ung i dag hade jag nog fan blivit revolutionär. Fixat en kalashnikov. Nu blir det mest att man väntar på pensionen, så är det över sedan.
Malmö har varit något av en experimentverkstad för arbetsmarknadspolitiska lösningar. Tills nyligen låg fokus på att samla de arbetslösa i storskaliga jobbsökarlokaler, som Projekthuset Lindängen med över 300 platser.
– Det var ett dårhus, en förnedringsinstitution där offren underkastades sessioner under ledning av enkelspåriga kommandomänniskor. Kvalificerade tjänstemän skickades på dyslexikurser, översättare
sattes på att läsa nybörjarengelska. Vi förväntades sitta och diskutera sociala problem, missbruk, incest – deprimerande och fullständigt barockt. Sedan denna förvaring: åtta timmar om dagen, väntandes på lediga datorer, säger 40-årige ”Mark” som var placerad på Lindängen under 2003. Han är före detta mångsysslare med ett aristokratiskt drag över sig och något förtegen om personliga detaljer. Han hävdar att han beordrades ut på skogsröjning, som en ren bestraffning för att han opponerat sig mot sina kursledare. När han vägrade stängdes han av från Aga:n och överlever nu på besparingar i väntan på att hans överklagan skall behandlas.
– En kvinna slängdes ut med motiveringen att hon ”skapat hatstämning i cafeterian”. Det fanns ingen som helst rättssäkerhet.
Under 2003 kastades sammanlagt 97 personer ut från Aktivitetsgarantin i Malmö. Den vanligaste orsaken – 23 fall – var hög frånvaro. I april 2004 dömdes en 43-årig tidigare ostraffad man till villkorlig dom och höga böter för att ha hotat sin arbetsförmedlare, efter att ha blivit avstängd med motiveringen att han ”sökt arbeten han inte varit kvalificerad för” och ”inte samarbetat med handledare och personal på ett tillfredsställande sätt”.
”Mark” tolkar åtgärderna som en sjuklig utväxt av den socialdemokratiska välfärdsstaten, och tror att ett hårt nyliberalt system skulle ge fler jobb. Han skyller inte sin arbetslöshet på samhället, säger han.
– Varför vill du skriva om den här sjaskiga branschen egentligen?, frågar han plötsligt. Sök dig bort härifrån i stället. Jag märker hur jag mår dåligt bara av att tala om det, det är som att det drar mig nedåt… och ändå, när jag träffar någon av mina olycksbröder privat så är åtgärderna numera det enda vi pratar om.
Under början av 2004 kom besk kritik mot Lindängen ut i pressen – bland annat kallades stället ”koncentrationsläger”. Verksamheten lades ned, liksom på flera liknande institutioner. Platserna ersattes delvis genom att Malmö handlade upp åtgärder i Kävlinge, en tätort norr om Lund. Ulf Blyrup på Kävlinge Kommun försvarade detta arrangemang med att de arbetslösa på det sättet får lära sig pendla.
Den nya given inom arbetsmarknadspolitiken i Malmö sker inom ramen för programmet Välfärd för alla. Det föreskriver bland annat skapandet av 1 000 nya praktikplatser vardera inom näringslivet och kommunen, hårdare prövning av socialbidragsansökningar och, inte minst, inrättandet av Arbets- och Utvecklingscenter, AUC, i stadsdelarna Södra Innerstaden, Hyllie, Fosie och Rosengård.
Organisatoriskt utgör AUC ett samarbete mellan socialförvaltning, arbetsförmedling och försäkringskassa. Rent fysiskt består centren av lokaler med datorer där den arbetslöse stämplar in och ut genom att ange sitt personnummer i receptionen. Han eller hon förväntas tillbringa två timmar där, tre till fem dagar per vecka, om inte rätten till ersättning ska ifrågasättas. Detta räknas inte som en åtgärd i sig – personerna måste gå dit enbart för att betraktas som arbetssökande.
Runt 7 000 personer i Malmö är inskrivna på något av de fyra AUC-centren. Enligt Karin Wernerheim, handläggare eller ”coach” på AUC Södra Innerstaden, är urvalsprocessen tämligen enkel.
– De som får försörjningsstöd (det vill säga socialbidrag) placeras alltid här. De som kommer via arbetsförmedlingen placeras här om de har invandrarbakgrund, det vill säga om de är födda utomlands eller har minst en förälder född utomlands och därmed anses stå särskilt långt från arbetsmarknaden.
I AUC Södra Innerstadens lokal vistas vid mitt besök 60–70 arbetssökande, oräknat dem som sitter i möten med sina handläggare. För dem finns 18 uppkopplade datorer, en ouppkopplad dator, åtta klienter kopplade till en server, tre Platsbanken-terminaler och en telefon. Det är ont även om sittplatser; en del måste vänta stående.
En medelålders man som ser ut att vara från något Balkanland har stått i samma hörn i tio minuter. Anslag på väggarna meddelar att det är förbjudet att använda datorer och kopiator för privat bruk. En affisch från Migrationsverket med text på svenska och arabiska informerar om ”Iraks återuppbyggnad och frivillig återvandring”.
Luften är tung och rummet fylls av ett konstant surr från datorer och lågmälda samtal.
– Man får gå ut för att röka, men efter att någon smitit i väg och köpt frukost införde de regeln att man inte får ta med sig sin väska ut. Men sedan en månad tillbaka har vi i varje fall fått en kaffeautomat, berättar Ines Mihic, 25 år, som har varit på AUC Södra Innerstaden i fem veckor.
Jag möter henne på ett kafé några kvarter från centret. Mihic talar fort och intensivt. Hon berättar att hon hade läst sammanlagt fyra och ett halvt år på högskola innan hon blev sjukskriven och tvingades avbryta studierna. Men hennes arbetsförmedlare uppmanade henne direkt att söka städjobb.
– Jag sade till henne att du, jag känner mig faktiskt lite diskriminerad här, ingen jag känner som är etnisk svensk med motsvarande utbildning har blivit satt på städjobb. Så då strök hon det. Men sedan skickades jag snart vidare till AUC eftersom arbetsförmedlingen inte ”hade resurser att hjälpa mig”. Vilka resurser skulle det vara som finns här? Jag har haft möte med min handledare en enda gång, och när jag bad om hjälp att hitta arbete sade hon bara ”leta på internet”. Personalen gör inget annat än att kontrollera och skrämma de arbetslösa. De säger att man ska se arbetssökandet som ett jobb, och påpekar att datasystemet är sammankopplat med socialens så att socialsekreteraren direkt kan se vilka anmärkningar ens AUC–handläggare har på en.
Men det är systemet med praktik som upprör Ines mest. I oktober 2002 avslöjade Sydsvenskan att företaget Practical Education Western Harbour, PEW, marknadsförde sin förmedlingstjänst med uttryck som “arbetskraft till ditt företag i sex månader utan kostnad”. Arbetsförmedlingen tog avstånd från PEW och företaget existerar inte längre, men dess metoder förefaller inte skilja sig mycket från vad som praktiseras på AUC-centren.
– Jag har exempelvis jobbat i bar och har kursintyg på ”ansvarsfull alkoholservering”. När jag berättade det ville AUC direkt få ut mig på praktik på någon krog. Jag har redan erfarenhet, om jag hade velat ha mer praktik kunde jag ordnat det själv i så fall – jag ville ha hjälp att hitta ett jobb! Det har hänt att folk sökt jobb på ett företag, företaget har hört av sig till AUC och AUC har skickat dit dem som praktikanter i stället. Samma företag kan ta emot den ena praktikanten efter den andra och aldrig anställa någon, det finns ingen som helst kontroll. Skulle man göra något på riktigt vore det att rensa bort alla dessa praktikplatser, eller i alla fall börja sätta lite press på arbetsgivarna. Nu har arbetsgivarna all frihet och vi ingen.
Här bryter en tjej som sitter vid cafébordet intill in i samtalet. Hon heter Cecilia Ryd.
– Ursäkta, jag hörde vad ni pratade om. Jag kan berätta att jag förlorade jobbet till en praktikant. Jag brukade arbeta en till två kvällar i veckan på restaurangen Röda Kran. Jag var borta två veckor för att plugga till en tenta, och när jag kom tillbaka behövdes jag inte längre, eftersom – och så här sade de ordagrant: ”vi har fått en gratisarbetare från arbetsförmedlingen”. Killen jobbade åtta timmar om dagen fem dagar i veckan, ofta helger.
Fenomenet med praktikanter som placeras ut på verkliga arbetstillfällen tycks särskilt utbrett i sektorn ”servicearbete utan krav på särskild yrkesutbildning”. Där är, enligt Ams, 23 procent av alla praktikanter i Sverige sysselsatta, att jämföra med 4 procent av de fast anställda.
– Anledningen till att ingen protesterar är rädsla, fortsätter Ines. Man blir ifrågasatt för minsta lilla snedsteg. Hela tiden går man och tänker ”vad kan de göra mot mig nu?”. Tar de socialbidraget förlorar man lägenheten och ens obetalda räkningar går till kronofogden och man får betalningsanmärkning, även om man sedan skulle överklaga och få rätt. Det är individualisering och splittring som gäller, att skapa konkurrens mellan oss: ”du skall göra dig attraktiv för arbetsgivarna” och konkurrera ut honom som sitter där… Sedan jag kom till AUC funderar jag varje dag på hur man skulle kunna göra motstånd. Om det skulle gå att skapa en kritisk massa av missnöjda, om några bröt isen och vågade säga ifrån – då tror jag det skulle explodera.
