Utan arbete, utan rätt

Sockerbiten vilar över öppningen på läskflaskan. Nu gäller det att ta några raska steg mot flaskan, sikta och knäppa bort sockerbiten utan att stanna upp i steget av rädsla för att slå nageln i glaskanten. Kursdeltagaren klarar det inte. Han stannar upp och tvekar. Det är faktiskt mycket svårt, förklarar kursledaren: hon har bara sett två personer klara det hittills. Sensmoralen av övningen är att övervinna rädslan för att misslyckas, att våga satsa, just do it.
– Ja, nu tror du väl att vi är helt knäppa här, skrattar en annan deltagare. Men människor behöver inte vara galna för att bete sig galet. Handlingarna i sig kan vara rationella, inom ramen för det galna system de ingår i.
Vi befinner oss i Föreningen Kraftverkets lokaler, i ett nedlagt värmeverk på ett industriområde utanför Västerås. Kursdeltagarna är placerade här som en del av Aktivitetsgarantin, Aga:n i folkmun.
Kraftverket ingår i en märklig skuggvärld som brer ut sig över Sverige. Vi kan kalla det åtgärdslandet. Det finns tre huvudvägar in till en tillvaro där. En arbetslös som inte har några a-kassedagar kvar blir hänvisad till Aktivitetsgarantin för att kunna fortsätta få ut ersättning, nu under namnet ”aktivitetsstöd”. Det har tidigare vanligtvis dröjt 600 a-kassedagar, men arbetsförmedlingens praxis hårdnar och numera sker utplaceringen allt oftare efter 300 dagar. För arbetslösa under 25 gäller att de redan efter 90 dagar anvisas en aktivitet inom den så kallade Ungdomsgarantin. Den som saknar a-kassa och lever på socialbidrag kan, för det tredje, placeras i åtgärd från första dagen, eller rentav innan något bidrag alls beviljats.

Några ”placeringar” existerar egentligen inte. Den arbetslöse erbjuds aktiviteter. Men att avböja ett erbjudande medför att han eller hon inte längre anses ”stå till arbetsmarknadens förfogande”, och därmed förlorar sin försörjning. ”Medverkar inte till att nå självförsörjning”, lyder motsvarande magiska fras för socialbidragstagare.
I december 2004 hade åtgärdslandet omkring 122 000 invånare – eller ”deltagare i konjunkturberoende program”, som är den formella beteckningen. Till detta ska läggas uppskattningsvis 30 000 socialbidragstagare i åtgärder som inte syns i någon central statistik. Så många är de, drygt 150 000 människor, som lever i det svenska åtgärdslandet.
Där är den vanliga världens logik vänd upp och ned. Att delta är ett erbjudande, men ett erbjudande du inte kan tacka nej till. Du utför arbete, men du har inget jobb. Du går på utbildningar, men du lär dig ingenting. Istället kommenderas du, beordras hit och dit – och utnyttjas.

Tillbaka till Västerås. I september var 2177 Västeråsbor inskrivna i åtgärdslandet. 314 av dem var placerade i ”arbetspraktik”. Av dessa praktikplatser finns bara knappt 20 procent ute på vanliga arbetsplatser i företag och kommun, medan drygt 80 procent återfinns inom kommunens egen Arbetsmarknadsavdelning, Ama – det vill säga i verksamheter som sköts helt och hållet av arbetslösa. Ama tvättar kommunens bilar – ”för en billig penning”, som det står på hemsidan – underhåller vandringsleder och motionsspår, håller naturreservat i ordning, har byggt de flesta scoutgårdar i kommunen, städar sina egna lokaler och mycket annat. Knappast något som ger särskilt meriterande arbetslivserfarenheter. Däremot uppgifter som måste utföras, antingen av anställda eller av icke-anställda arbetare.

Det finns otaliga liknande exempel från andra håll i landet. Även i Luleå är det arbetslösa som håller vandringsleder, rastställen, kojor, vindskydd och reservat i skick – ett arbete som där torde vara relativt viktigt för den lokala turistindustrin. Projektet ”Håll Skärholmen rent” i Stockholm går ut på att låta socialbidragstagare städa i parker och på lekplatser och bland annat rensa bort trasiga kanyler. Ludvika kommun sparade in ett antal sommarjobb genom att lägga över skötseln av de kommunala växthusen på praktikanter. Västerås, liksom många andra kommuner, har placerat ut äldre arbetslösa som ”klassmorfar”, som hjälper till att hålla ordning i skolorna. Samtidigt har man skurit ned på kuratorer och elevassistenter.

När jag besöker Kraftverkets elektronikverkstad är lokalen nästan tom, eftersom, får jag veta, praktikanterna för dagen är i väg och river ett snickeri. Det tycks vara en vanlig uppgift på många håll. I Finspång lade exempelvis kommunstyrelsen ut rivningen av en skola på arbetslösa, efter att först ha avvisat byggnadsnämndens förslag om att anlita en entreprenör för 150 000 kronor. Fallet hade förmodligen passerat obemärkt om det inte varit för att rivningen, som enligt en senare undersökning genomfördes ”utan rivningstillstånd av okunnig personal utan egentlig arbetsledning”, gick snett.
En av de åtgärdsplacerade, Roland Bengtsson, dödades under ett sammanstörtande tak.

Av Västerås åtgärdsinvånare befann sig i september ett stort antal i facket för utbildningsåtgärder. 129 var placerade i någon form av yrkesutbildning. Men mer än tre gånger så många, 391 personer, återfanns i ”förberedande utbildningar”, och ytterligare 183 föll under andra rubriker som vid närmare kontroll visade sig innehålla samma sorts aktiviteter.
Utbildningarna köps upp utifrån, av olika ”anordnare”. Yrkesutbildningarna ordnas huvudsakligen av statliga Lernia, men kring pengarna för ”förberedande utbildningar” har en brokig flora av företag vuxit upp: Eductus, Navigare, Kunskapskompaniet, Miroi Kompetens heter några av de största i Västerås.
Vad är det då för ”förberedelser” det handlar om? Ja, trots myllret av olika företag, kurser och projekt är det faktiska innehållet alltid förbluffande likartat. Formuleringar som ”stöd och vägledning”, ”omvärldsanalys”, ”självkännedom”, ”motivationsträning”, ”målfokusering”, ”social kompetens” och ”personlig marknadsföring” känns snabbt igen när man läser företagens informationsmaterial. Det är en typ av ”utbildning” som är enkel och billig att ordna, inte kräver någon annan teknisk utrustning än datorer och inte heller nödvändigtvis någon kvalificerad personal. Andra stående inslag är studiebesök och olika personlighetstester. Och den tid som inte tas upp av den sortens verksamhet fylls enkelt ut genom att placera de arbetslösa i ett rum och kalla det ”aktivt jobbsökande”.

Josefin Andersson, 21, placerades på Navigares ungdomsprojekt Axcess.
– Man skulle sätta upp mål för sig själv, komma på delmål och lära sig fokusera, och så var det självkännedomsövningar av typen ”vilket djur är du?”. Det kändes som om man skickats tillbaka till högstadiet. Det kunde väl vara kul ibland, om det inte varit för att man var tvungen att gå dit fast man egentligen förstod att det var meningslöst. Något jobb ledde det ju knappast till.
På en av konkurrenterna till Navigare, företaget Eductus, träffar jag Malin Reinitz som är ”coach” på projektet ”Genesis GX Plus”. Hon förklarar projektets syfte:
– Vi försöker arbeta motiverande och stöttande, bygga upp en trygghet och struktur för de arbetssökande. Andra viktiga delar av programmet är att ge dem en bild av sina egna styrkor och svagheter och lära dem leta efter de dolda jobben.

Men när jag ber att få se projektets verksamhet i praktiken tar det stopp. En chef vid namn Lars Olsson dyker upp, avbryter intervjun och frågar om jag har legitimation.
– Du vill traska in och fråga våra elever om de är nöjda eller inte. Men det är inte relevant, det är inte ett mått på om kursen är bra eller inte. Vi stoppar här, säger han.

Av Eductus-elevernas skrivna material framgår att de skrivit på sina ansökningshandlingar, lärt sig konflikthantering och social kompetens, samt bland annat besökt en bondgård och spelat bangolf.
Bättre lycka har jag på Västerås Datortek, som i kommunens regi driver en liknande verksamhet. I en av datorsalarna sveper jag med blicken över skärmarna och kan konstatera att knappt hälften av deltagarna tycks sysselsatta med någon form av jobbsökande. Patiens är den enskilt mest populära aktiviteten.

Hit kallades Pontus Föll, 28-årig programmerare och syndikalist.
– Jag slogs direkt av den sorgliga, krystade stämningen. Av fyra utbildare var tre själva arbetslösa med detta som åtgärd: de hade till uppgift att peppa oss andra och förklara hur många arbeten det fanns. De satte upp stora leenden, men det var bara en tunn fasad över det totala ointresset. Hur många arbetslösa har inte redan meritförteckningen och det personliga brevet klara? Hur lång tid tar det att kolla vilka jobb som dykt upp på Platsbanken? En heldag ägnades bara åt att förklara arbetsförmedlingens hemsida för oss, och föreläsningarna var genomsyrade av skumma, klyschiga managementteorier, berättar Pontus Föll.
Han hade inga större illusioner innan han kom till Västerås Datortek, men blev ändå förvånad över att han påverkades så starkt.
– Jag mådde verkligen psykiskt dåligt. Jag ansträngde mig maximalt för att komma därifrån, och jag lyckades också. Men många, exempelvis de äldre, har inte samma möjlighet att ta sig ut.

Jag åker söderut, till Karlskrona. I Blekinge blev de lokala kommunernas utnyttjande av praktikanter som en “arbetskraftsreserv” så flagrant att till och med arbetsförmedlingen reagerade, och Länsarbetsnämnden meddelade i december 2003 att man istället skulle försöka styra över fler arbetslösa till placeringar i det privata näringslivet. Något som passat företaget InOutSweden utmärkt.
Enligt sin hemsida ägnar sig InOutSweden åt att arrangera paketresor till Polen, men företaget och dess huvudägare och vd Lars Andersson är betydligt mer mångsidiga än så. Hittills har de anordnat 14 arbetsmarknadsutbildningar, och fick 2003 klartecken för att ta hand om ytterligare fyra 20-personersgrupper ur Aktivitetsgarantin. För detta fick företaget 1 680 000 kronor från arbetsförmedlingen. Målet med kursen var ”ökad anställbarhet och företagaranda”.
En av deltagarna var ”Ulf”, före detta snickare i 60-års åldern som nu befinner sig i Aktivitetsgarantin sedan ett år. Från sin lägenhet i ett miljonprogramsområde sprider han förbannelser över utvecklingen i Sverige i allmänhet och arbetsmarknadspolitiken i synnerhet.

– Det började med föreläsningar om positivt tänkande. Jag tittade i deras material och såg att de använde stenciler från 1974, de måste ha varit flummiga redan på den tiden. Där stod gamla människor som slitit ut sig och tvingades lyssna på sådan skit, människor med arbetslivserfarenhet tillräckligt för att kunna undervisa föreläsarna. En massa arbetsgivarpropaganda var det också: ”Felet med det här landet är att vi arbetar för lite”, fick vi höra.
Efter några veckor med teori sattes deltagarna ut på olika praktiska projekt.
– Vi fick rensa skräp på några skärgårdsöar. Det var öar som, visade det sig, tillhör Dragsö Camping, vars ägare Thomas Berg även är delägare i InOutSweden. Folk påstår att det inte finns korruption i Sverige, men jag menar att det handlar om korruption det som sker i den här svängen. Vi sattes på att göra tjänster åt olika kompisar till VD:n Lars Andersson. Han fick alltså betalt från arbetsförmedlingen för att ta hand om oss, och sedan lät han oss arbeta åt sig och sina kompisar.

”Torsten” är en annan av deltagarna i InOutSwedens projekt. Han är en anspråkslös man som varit placerat i flera åtgärder tidigare och aldrig brukat klaga. Visst används man som gratis arbetskraft, menar han, men det är ändå roligt att komma ut och träffa folk och ha något att göra.
Men här gick det för långt.
– Först skulle vi ut på öarna, det var kallt och jäkligt. Sedan hamnade jag på Karlskrona Fryshus, ett kommunalt bolag, och fick sopa och rengöra plåtar. Vi använde högtrycksspruta och något medel som luktade skarpt och fränt och sved rejält om man fick stänk i ögonen. Vi fick ingen information om vad det var för kemikalier, de ställde bara dit en dunk.

”Johannes” skickades till en bondgård i Ledja några mil utanför Karlskrona, där han och andra arbetslösa fick gjuta en betonggrund, enligt vad som sades till
ett hembygdsmuseum.
– Där fanns först inget vatten över huvud taget. När vi klagade kom bonden som äger gården med en slang från en brunn, men det gick inte att dricka. För att klä om och äta fanns bara två otjänliga byggnader, en mögelbarack från 1960-talet som man blev illamående av att vistas i eller ett förfallet gammalt hus med råttgift utlagt. En kille fick en spik i foten och det höll de på och skämtade om sedan, men egentligen borde det varit deras sak att ordna skyddsskor till oss.
Nämnda barack har nu ställts upp på den grund som gjutits av kursdeltagarna. Något som tyder på att den används som museum gick inte att iaktta när jag besökte platsen. De arbetslösa misstänker att baracken i stället ska användas som bostad för polska säsongsarbetare.

På arbetsplatser med enbart åtgärdsplacerade finns ingen rätt till skyddsombud. Antalet rapporterade olyckor bland praktikanter ligger på 1,85 per 100 personer och år, mer än dubbelt så högt som genomsnittet för anställda på 0,79. Fyra människor har dödats i olyckor inom åtgärderna sedan år 2000, och arbetslöshetsaktivsten Fred Torssander kallar Aktivitetsgarantin för ”Sveriges i särklass farligaste jobb”.
– Skulle man göra något åt politiken borde det första vara att sätta stopp för det här privata fjanteriet, menar ”Ulf”. Tacka fan att det lönar sig – först tar de företag som anordnar placeringarna betalt, och sedan sätter de folk på att jobba. Ta de pengar som går till deras vinster och ge dem direkt till de arbetslösa istället! Egentligen borde man kräva riktiga jobb, men det är väl en utopi som det här landet ser ut idag.

Men han är pessimistisk om möjligheterna till förändring.
– Att organisera arbetslösa tror jag är dösvårt. Det finns ingen arbetsplats där folk är samlade. En del är amerikaniserade och ser sig inte som arbetslösa – de tror att det snart kommer vända för just dem – och andra är helt enkelt för rädda. Arbetslös är lika med maktlös idag. Man är bara ett steg från utslagning och ber man dem dra åt helvete så åker man – ”står inte till arbetsmarknadens förfogande”, utsparkad från Aga:n och fråntagen aktivitetsstöd. Den som vågar säga emot om någonting alls betraktas nästan som hjälte av de andra.
Samt blir kanske betecknad som en av minst tre ”kursfördärvare – var inte intresserade av det som kursen kunde erbjuda”, som det står i Lars Anderssons redovisning för projektet. Där har han också gjort bedömningen att ”fem är inte intresserade av arbete”.
– På 1960-talet var folk ute på gatorna och protesterade, säger ”Ulf”. Då fattade vi inte hur bra vi hade det. Hade jag varit ung i dag hade jag nog fan blivit revolutionär. Fixat en kalashnikov. Nu blir det mest att man väntar på pensionen, så är det över sedan.

Malmö har varit något av en experimentverkstad för arbetsmarknadspolitiska lösningar. Tills nyligen låg fokus på att samla de arbetslösa i storskaliga jobbsökarlokaler, som Projekthuset Lindängen med över 300 platser.
– Det var ett dårhus, en förnedringsinstitution där offren underkastades sessioner under ledning av enkelspåriga kommandomänniskor. Kvalificerade tjänstemän skickades på dyslexikurser, översättare
sattes på att läsa nybörjarengelska. Vi förväntades sitta och diskutera sociala problem, missbruk, incest – deprimerande och fullständigt barockt. Sedan denna förvaring: åtta timmar om dagen, väntandes på lediga datorer, säger 40-årige ”Mark” som var placerad på Lindängen under 2003. Han är före detta mångsysslare med ett aristokratiskt drag över sig och något förtegen om personliga detaljer. Han hävdar att han beordrades ut på skogsröjning, som en ren bestraffning för att han opponerat sig mot sina kursledare. När han vägrade stängdes han av från Aga:n och överlever nu på besparingar i väntan på att hans överklagan skall behandlas.

– En kvinna slängdes ut med motiveringen att hon ”skapat hatstämning i cafeterian”. Det fanns ingen som helst rättssäkerhet.
Under 2003 kastades sammanlagt 97 personer ut från Aktivitetsgarantin i Malmö. Den vanligaste orsaken – 23 fall – var hög frånvaro. I april 2004 dömdes en 43-årig tidigare ostraffad man till villkorlig dom och höga böter för att ha hotat sin arbetsförmedlare, efter att ha blivit avstängd med motiveringen att han ”sökt arbeten han inte varit kvalificerad för” och ”inte samarbetat med handledare och personal på ett tillfredsställande sätt”.
”Mark” tolkar åtgärderna som en sjuklig utväxt av den socialdemokratiska välfärdsstaten, och tror att ett hårt nyliberalt system skulle ge fler jobb. Han skyller inte sin arbetslöshet på samhället, säger han.
– Varför vill du skriva om den här sjaskiga branschen egentligen?, frågar han plötsligt. Sök dig bort härifrån i stället. Jag märker hur jag mår dåligt bara av att tala om det, det är som att det drar mig nedåt… och ändå, när jag träffar någon av mina olycksbröder privat så är åtgärderna numera det enda vi pratar om.

Under början av 2004 kom besk kritik mot Lindängen ut i pressen – bland annat kallades stället ”koncentrationsläger”. Verksamheten lades ned, liksom på flera liknande institutioner. Platserna ersattes delvis genom att Malmö handlade upp åtgärder i Kävlinge, en tätort norr om Lund. Ulf Blyrup på Kävlinge Kommun försvarade detta arrangemang med att de arbetslösa på det sättet får lära sig pendla.

Den nya given inom arbetsmarknadspolitiken i Malmö sker inom ramen för programmet Välfärd för alla. Det föreskriver bland annat skapandet av 1 000 nya praktikplatser vardera inom näringslivet och kommunen, hårdare prövning av socialbidragsansökningar och, inte minst, inrättandet av Arbets- och Utvecklingscenter, AUC, i stadsdelarna Södra Innerstaden, Hyllie, Fosie och Rosengård.
Organisatoriskt utgör AUC ett samarbete mellan socialförvaltning, arbetsförmedling och försäkringskassa. Rent fysiskt består centren av lokaler med datorer där den arbetslöse stämplar in och ut genom att ange sitt personnummer i receptionen. Han eller hon förväntas tillbringa två timmar där, tre till fem dagar per vecka, om inte rätten till ersättning ska ifrågasättas. Detta räknas inte som en åtgärd i sig – personerna måste gå dit enbart för att betraktas som arbetssökande.

Runt 7 000 personer i Malmö är inskrivna på något av de fyra AUC-centren. Enligt Karin Wernerheim, handläggare eller ”coach” på AUC Södra Innerstaden, är urvalsprocessen tämligen enkel.
– De som får försörjningsstöd (det vill säga socialbidrag) placeras alltid här. De som kommer via arbetsförmedlingen placeras här om de har invandrarbakgrund, det vill säga om de är födda utomlands eller har minst en förälder född utomlands och därmed anses stå särskilt långt från arbetsmarknaden.
I AUC Södra Innerstadens lokal vistas vid mitt besök 60–70 arbetssökande, oräknat dem som sitter i möten med sina handläggare. För dem finns 18 uppkopplade datorer, en ouppkopplad dator, åtta klienter kopplade till en server, tre Platsbanken-terminaler och en telefon. Det är ont även om sittplatser; en del måste vänta stående.
En medelålders man som ser ut att vara från något Balkanland har stått i samma hörn i tio minuter. Anslag på väggarna meddelar att det är förbjudet att använda datorer och kopiator för privat bruk. En affisch från Migrationsverket med text på svenska och arabiska informerar om ”Iraks återuppbyggnad och frivillig återvandring”.
Luften är tung och rummet fylls av ett konstant surr från datorer och lågmälda samtal.

– Man får gå ut för att röka, men efter att någon smitit i väg och köpt frukost införde de regeln att man inte får ta med sig sin väska ut. Men sedan en månad tillbaka har vi i varje fall fått en kaffeautomat, berättar Ines Mihic, 25 år, som har varit på AUC Södra Innerstaden i fem veckor.
Jag möter henne på ett kafé några kvarter från centret. Mihic talar fort och intensivt. Hon berättar att hon hade läst sammanlagt fyra och ett halvt år på högskola innan hon blev sjukskriven och tvingades avbryta studierna. Men hennes arbetsförmedlare uppmanade henne direkt att söka städjobb.
– Jag sade till henne att du, jag känner mig faktiskt lite diskriminerad här, ingen jag känner som är etnisk svensk med motsvarande utbildning har blivit satt på städjobb. Så då strök hon det. Men sedan skickades jag snart vidare till AUC eftersom arbetsförmedlingen inte ”hade resurser att hjälpa mig”. Vilka resurser skulle det vara som finns här? Jag har haft möte med min handledare en enda gång, och när jag bad om hjälp att hitta arbete sade hon bara ”leta på internet”. Personalen gör inget annat än att kontrollera och skrämma de arbetslösa. De säger att man ska se arbetssökandet som ett jobb, och påpekar att datasystemet är sammankopplat med socialens så att socialsekreteraren direkt kan se vilka anmärkningar ens AUC–handläggare har på en.

Men det är systemet med praktik som upprör Ines mest. I oktober 2002 avslöjade Sydsvenskan att företaget Practical Education Western Harbour, PEW, marknadsförde sin förmedlingstjänst med uttryck som “arbetskraft till ditt företag i sex månader utan kostnad”. Arbetsförmedlingen tog avstånd från PEW och företaget existerar inte längre, men dess metoder förefaller inte skilja sig mycket från vad som praktiseras på AUC-centren.
– Jag har exempelvis jobbat i bar och har kursintyg på ”ansvarsfull alkoholservering”. När jag berättade det ville AUC direkt få ut mig på praktik på någon krog. Jag har redan erfarenhet, om jag hade velat ha mer praktik kunde jag ordnat det själv i så fall – jag ville ha hjälp att hitta ett jobb! Det har hänt att folk sökt jobb på ett företag, företaget har hört av sig till AUC och AUC har skickat dit dem som praktikanter i stället. Samma företag kan ta emot den ena praktikanten efter den andra och aldrig anställa någon, det finns ingen som helst kontroll. Skulle man göra något på riktigt vore det att rensa bort alla dessa praktikplatser, eller i alla fall börja sätta lite press på arbetsgivarna. Nu har arbetsgivarna all frihet och vi ingen.

Här bryter en tjej som sitter vid cafébordet intill in i samtalet. Hon heter Cecilia Ryd.
– Ursäkta, jag hörde vad ni pratade om. Jag kan berätta att jag förlorade jobbet till en praktikant. Jag brukade arbeta en till två kvällar i veckan på restaurangen Röda Kran. Jag var borta två veckor för att plugga till en tenta, och när jag kom tillbaka behövdes jag inte längre, eftersom – och så här sade de ordagrant: ”vi har fått en gratisarbetare från arbetsförmedlingen”. Killen jobbade åtta timmar om dagen fem dagar i veckan, ofta helger.
Fenomenet med praktikanter som placeras ut på verkliga arbetstillfällen tycks särskilt utbrett i sektorn ”servicearbete utan krav på särskild yrkesutbildning”. Där är, enligt Ams, 23 procent av alla praktikanter i Sverige sysselsatta, att jämföra med 4 procent av de fast anställda.

– Anledningen till att ingen protesterar är rädsla, fortsätter Ines. Man blir ifrågasatt för minsta lilla snedsteg. Hela tiden går man och tänker ”vad kan de göra mot mig nu?”. Tar de socialbidraget förlorar man lägenheten och ens obetalda räkningar går till kronofogden och man får betalningsanmärkning, även om man sedan skulle överklaga och få rätt. Det är individualisering och splittring som gäller, att skapa konkurrens mellan oss: ”du skall göra dig attraktiv för arbetsgivarna” och konkurrera ut honom som sitter där… Sedan jag kom till AUC funderar jag varje dag på hur man skulle kunna göra motstånd. Om det skulle gå att skapa en kritisk massa av missnöjda, om några bröt isen och vågade säga ifrån – då tror jag det skulle explodera.

Publicerad Uppdaterad
7 timmar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Amalthea Frantz:
Modiga medier lika viktiga 80 år efter krigsslutet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Veckovers: Nattens Nyheter

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Kommer ”brand­muren” mot AFD att hålla?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna. 

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Barn begravs i Gaza

Mass­begravning i Gaza: Sjuttiotal dödade barn har grävts fram

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan
"Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar", säger Moaawia Albriki. Foto: Alexandra Urisman Otto

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Flera gånger var Moaawia Albriki på väg att springa rakt mot svärdmannen för att försöka övermanna honom. Nu snurrar tankarna kring både vad som hänt om han inte hejdats av sina vänner. Och hur valrörelsen hade sett ut om gärningsmannen varit muslim.

– Jag tror att regeringen innerst inne önskar att det hade varit så, säger han i sista delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Gymnasieeleven Moaawia talar med markant Bergslagen-dialekt när han visar mig och Greta Thunberg runt i Fagersta centrum en vardagskväll knappt två veckor före valet. Luften bär fortfarande lite sommar i sig men kvällen är svalare än på länge. Hösten närmar sig.

– Där borta, vid den vita markisen. Där brukar jag klippa mig, säger han och ler mot oss. 

– Där har ni busstationen på andra sidan. Sen har ni lite affärer där. Sen finns det en lekpark där.

Han tystnar. Sedan tar han upp tråden från nyss, när vi pratade om hans framtidsplaner.

– Jag pluggar här nu, på vård- och omsorgsprogrammet. Och jag jobbar extra på ett äldreboende. När jag har tagit studenten vill jag plugga vidare till specialistsjuksköterska. Och efter min utbildning ska jag jobba ett tag här, ge tillbaka till samhället som har gett mig så mycket, säger han. 

– Men sen ska jag flytta utomlands. Det är för tungt med alla klagomål från Alternativ för Sverige och SD och sådana som inte gillar invandrare. Om man flyttar så slipper man det och kan gå vidare.

Hjälpte skadade under dådet på Brinellskolan

Fredagen den 21 augusti i år var den första fredagen på Brinellskolan för 18-åriga Moaawia Albriki. Han hade bytt skola, utan att berätta det ens för sina föräldrar, för att få en bättre utbildning och lära känna nya vänner. Klassen hade fått sluta redan klockan tolv men några av dem satte sig i den öppna caféliknande delen utanför undervisningsrummet. De skulle plugga till ett prov.

Vid tvåtiden kom en utklädd person in i korridoren. I alla fall var det så Moaawia uppfattade det.

– Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag såg svärdet faktiskt, men jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar.

Moaawia Albriki vid minnesplatsen i Fagesta. Foto: Alexandra Urisman Otto

Moaawia tittade ner i sina pluggpapper. Sedan började ungdomarna skrika.

– Jag tittar upp igen och ser bara en vägg av folk som står upp. Sedan skriker alla ”spring spring spring”, berättar han. 

Vad som hände sedan har han och andra berättat om i otaliga nyhetsmedier. De var flera personer, bland annat Moaawia och hans vän Mohamed, som hjälpte skadade och fick en av dem till sjukhuset i en epa. Mohamed och Moaawia är klasskamrater och dessutom kollegor på extrajobbet på äldreboendet. 

– Flera gånger var jag på väg att springa tillbaka. In mot han med svärdet, säger Moaawia. 

– Men Mohamed stoppade mig och skrek ”han viftar med svärdet som om han aldrig gjort något annat”.

”Politker kom hit för att visa upp sig och få fler röster”

Fagerstas stora lekpark breder ut sig framför oss. Vi rör oss sakta, pratar och ser oss omkring samtidigt. Moaawia berättar att både han och Mohamed i efterhand har funderat över ifall de hade kunnat göra något mer. Kanske räddat den 17-åriga tjejen som dödades. 

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, det gick så fort. Men jag minns att jag tänkte att man kanske kunde ha tagit en stol och sprungit emot honom med. Om vi hade varit flera hade det kanske gått.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson besöker minnesplatsen i Fagersta. Foto: Magnus Lejhall/ TT

Han tänker mycket på det. Men också på politikerna som kom dit dagarna efter dådet för att lägga ner blommor vid minnesplatsen och posera på bilder.

– De kom inte hit för att de bryr sig. I alla fall bryr de sig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det som har gjort den här händelsen möjlig. De kom hit för att visa upp sig och försöka få fler röster, det är vad jag tror.

Ett gäng barn kommer framspringande och ber Greta att få ta selfies. ”Varför är ni här?” frågar de. ”Ni borde ta selfies med Moaawia”, säger vi och förklarar.

Familjen flydde kriget i Syrien

Familjen Albriki kommer från Syrien. Mellanbarnet Moaawia var liten när kriget bröt ut. De flydde och efter några år i Turkiet blev det vidare färd till Sverige. Först Märsta, sedan Upplands Väsby. När de skulle hitta en stadig plats att leva på gick flytten till Skinnskatteberg, tjugo minuters resväg från Fagersta. Där bor familjen fortfarande. 

– Det var en bra plats för oss barn att växa upp på. Mina föräldrar har gjort allt för vår skull. För att vi skulle kunna få det bättre här än någon annanstans, säger Moaawia. 

Han tar fram telefonen. Visar oss bilder och filmklipp som han tog direkt efter händelsen. Och sedan säger han med upprörd röst:

– Och det här. Ser ni det här? Förstår ni vad det betyder? Folk gillar det han gjorde.

Han har svajpat till en ny bild. En han har fått från en kompis, hon har hittat den på något forum. Exakt vad den föreställer är för grovt att ens beskriva, men den skändar dådets dödsoffer. I kommentarsfälten skrattar folk.

– Det finns värre grejer där ute, till och med. Men jag orkar inte titta. 

Det blir tyst en stund. Sedan säger Greta:

– Man har ju på något sätt vetat att det skulle bli så här. Det här är ett resultat av den extremt våldsamma rasistiska jargongen och diskursen som politiker har ägnat sig åt de senaste åren. Samma politiker som sen vill ta politiska poäng genom att komma hit och posera i bild.

Hyllade högerextrema gärningsmän på Tiktok

Det stod klart nästan på en gång. Den 18-åring som greps på Brinellskolan efter attacken hade tydliga kopplingar till högerextremism. I ett 20-tal inlägg och videoklipp på ett Tiktok-konto som kopplats till honom hyllas gärningsmän som Anders Behring Breivik och terrorattentatet på Utøya 2011, Anton Lundin-Pettersson, som låg bakom den rasistiskt motiverade attacken på Kronans skola i Trollhättan i oktober 2015, och Rickard Andersson, som dödade tio personer på Campus Risbergska i Örebro ifjol, och därefter tog sitt eget liv. 18-åringen i Fagersta tycks också ha varit klädd som Lundin-Pettersson var vid sitt dåd.

När tidningen Flamman gick igenom kontot hittade man också delningar av flera politiska inlägg, bland annat ett som sprider konspirationsteorin om ett befolkningsbyte i Europa. Där fanns också ett tiotal inlägg som propagerade för partierna Alternativ för Sverige och Örebropartiet, som båda går till val på en omfattande återvandringspolitik.

En tyst minut hålls för att hedra offren i skolatacken på Brinellskolan. Människor samlas utanför skolan. Foto: Åke Ericson/TT

En 17-årig flicka dödades i Fagersta, tre pojkar skadades. Enligt uppgifter till Arbetaren hade alla offer helt eller delvis utländsk bakgrund, något också Proletären tidigare har rapporterat. Elena Makars, bästa vän till den dödade flickan, sa så här tidigare i veckan till Svt Nyheter: 

– Även fast polisen inte har sagt något… Han var ju klädd som mannen i Trollhättan som öppet sa att han gick på invandrare. Precis det har jag och min bästa vän snackat mycket om. Det är ett stort problem här i Fagersta. Med just högerextremismen.

För Svenska Dagbladet berättar en person som lärt känna den misstänkta gärningsmannen online, om sin kommunikation med honom strax före dådet. 

– Han frågade mig om han skulle döda kvinnor eller invandrare. Jag trodde först att han fejkade, berättar vännen och lägger till att den misstänkte var ett ”stort fan” av Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer på Kronogårdens skola i Trollhättan 2015.

 – Han ville vara som honom, berättar kompisen.

Mathias Wåg: ”Högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer”

Mathias Wåg är journalist och bevakar den högerextrema medie- och aktivistmiljön. Den radikalisering som sker online, inte minst bland ungdomar i dag, är mångfacetterad och beskrivs ibland som en blandning mellan extremvänster och extremhöger. Men det stämmer inte, menar han.

– Det stämmer att ideologin är en blandning. Men inte av höger och vänster, utan genom att högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer som är bland annat satanistiska eller platser för misogyna incel-män, säger han. 

Mathias Wåg. Foto: Privat

I FOI-rapporten ”Våldsbejakande extremism och digitala miljöer” från mars 2024 beskrivs hur ”offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän”, så kallad stokastisk terrorism. I rapporten nämns digitala medier som en underlättande faktor. 

– Statistiskt sett ökar hotbilden när personer hängs ut. Det handlar inte om en direkt anstiftan, men om en viss grupp personer beskrivs som ohyra, parasiter, som några som ska ”städas bort” – då riktas extremism, ilska, aggressioner mot den gruppen. Och risken för attentat ökar, säger Mathias Wåg och fortsätter. 

– Försvarshögskolan och Säkerhetspolisen använder sig av det här i sina rapporter. Men det har inte alls kommit ut i den politiska diskussionen.

Varför?

– Om man skulle prata öppet om det här så skulle det gå att koppla till högerns politik. Sättet att tala om muslimer, transpersoner och så vidare. Om man normaliserar en sådan retorik så kommer attentaten att komma.

Moaawia Albriki som förstagångsväljare

Vi står intill Brinellskolans gård nu, efter att ha passerat minnesplatsen. Ljus, teckningar, gosedjur. Moaawia pekar, ”där är mitt klassrum och där inne hände det. Ser ni de där fönstrena där?”

Här stod också flera politiker dagarna efter händelsen. Moaawia hörde att de skulle komma, men hade ingen som kunde skjutsa honom och stannade hemma.

Om du hade varit där när statsministern kom, vad hade du sagt till honom?

– Ulf Kristersson? Jag hade bara sagt: lämna över till någon annan. Någon som vill göra skillnad och verkligen vill göra någonting åt saker. Någon som bryr sig. Visst, självklart bryr han sig lite. Men jag tror han bryr sig mer om sina pengar, sin lön, sin stol som han sitter på. Sin makt helt enkelt. 

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Foto: Lars Schröder/ TT

Och om Jimmie Åkesson skulle komma hit, vad skulle du säga till honom?

– Han är rasist. Honom jag vill inte… Jag hade spottat på honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ren rasist, liksom. Han tycker ju inte om ju invandrare, eller ”muslimer”, som han säger. Och det finns fler människor som han, säger Moaawia och fortsätter.

– Så det jag vill säga är bara sluta blanda in religion. Sluta se ner på människor. Sluta titta på deras bakgrund, deras religion, hur de ser ut, deras hudfärg. Var rättvisa och jämlika mot allt och alla. Det spelar ingen roll vem det är. En svensk, en mörkhyad, en blondin, en brunett. Spelar ingen roll. 

Det här är ditt första val. Hur resonerar du inför att du ska rösta?

– Jag kommer rösta på Vänsterpartiet. För det första för att det är en invandrare som styr, Nooshi. Jag röstar på dem för att hon är en kunnig människa, hon är duktig på att tala och är inte emot kvinnor som vill bära de kläder de vill. Och partiet vill förändra många saker för samhället. För det andra så är det inte ett rasistiskt parti. 

Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln