Den isande kylan tränger igenom allt. Folk går klädda i långa pälsar längs de snö­täckta gatorna. På en reklamskylt ovanför Centralgatan hänger ett fem meter stort porträtt föreställande Ukrainas nuvarande president Petro Porosjenko iförd militäruniform. En lång kö ringlar sig från en av uttagsautomaterna som sitter på en ned­­­­gången husfasad intill gatan. De köande människorna kommer från de ockupe­rande delarna av Donbassregionen, som ligger knappt en mil från staden Bachmut, som vi befinner oss i. Eftersom de flesta banker inne i den ocku­perade delen är stängda måste de som bor där ta sig över gränsen till Ukraina eller Ryssland för att få tag på kontanter. 

Rostislav Sosnovyj står intill ett högt grått betonghus. Han ser på när hans flickvän Masha Vushedsky tecknar två hundar på den fallfärdiga husfasaden.

– Jag hade ingen militärutbildning och var sjuk när kriget bröt ut. Så jag blev aldrig inkallad. Jag tänkte att så länge jag inte blir inkallad så söker jag inte aktivt in dit själv. Jag visste att riskerna att dö var väldigt stora om jag skulle bli inkallad till striderna, säger Rostislav Sosnovyj. 

En äldre dam stannar till och betraktar Masha när hon målar, innan hon går vidare. 

Bachmut är en grå betongstad belägen i Donetsk oblast i Donbassregionen, där gruvindustrin är den största näringen. Under den proryska offensiven i början av Ukrainakonflikten försökte separatister ta över de städer där militären hade vapenförråd. Bachmut var en av de stä­der där det både fanns vapendepåer och lager av pansarvagnar från Sovjet­tiden.

Under den tiden bodde Masha Vushed­sky i Luhansk, några mil öster om Bach­mut, där hon studerade på universitetet. Hon bodde i ett studenthem i ett fallfärdigt hus, där ingenting fungerade. 

– Det enda som var intakt i huset var taket. När det blev krig blockerades hela staden. Vi kunde inte ta ut pengar på banken längre och det fanns ingen mat i affärerna, säger Masha Vushedsky. 

Hennes olika konstverk pryder omgiv­ningarna runt om i Donetsk oblast. Hon vill på sitt eget sätt pigga upp de byggnader som hon beskriver som tragiska. Det är fallfärdiga byggnader som stått emot både krig och ockupation. Ibland blir hon anlitad att måla, men oftast tar hon och Rostislav Sosnovyj initiativet själva. 

På väg genom Bachmut pekar Rostislav Sosnovyj på en affär och berättar att den öppnade just innan kriget startade. 

När den öppnade hette den ”Soviet Nostalgia”, men det gick inte så bra med ett sådant namn just då. Så den bytte ganska omgående till det nuvarande namnet ”Ukrainska delikatesser”, säger han. 

Vi pratar ryska här och vi har alltid sett ryssarna som våra bröder. Men efter att de tog Krim har jag verkligen börjat fundera på vad de egentligen håller på med.
Rostislav Sosnovyj

Också själva staden har bytt namn. Bachmut hette innan 2016 Artemivsk, men efter att den varit ockuperad av separatisterna ändrades stadens namn, i likhet med vad som varit fallet för många andra städer i forna Sovjet, tillbaka till ursprungsnamnet.

Rostislav Sosnovyj fortsätter att förklara att de har ett komplicerat förhållande till Ryssland i Donbass. 

– Både mina och Mashas föräldrar kommer från Ryssland. Vi pratar ryska här och vi har alltid sett ryssarna som våra bröder. Men efter att de tog Krim har jag verkligen börjat fundera på vad de egentligen håller på med, säger han. 

Masha och Rostislav går förbi biografen i Bachmut för att köpa biobiljetter. Bio­grafen är inhyst i en modern byggnad med neonskyltar som gör reklam för kafé, bar och nattklubb. Filmen visas först om tre dagar.

– Det måste vara minst 15 personer som köpt en biljett för att de ska köra filmen. Därför gäller det att köpa i god tid innan, för att locka andra att köpa, säger Rosti­slav Sosnovyj.

Biografen har alltsedan krigets start blivit något av en samlingsplats i staden.

Bachmut har växt ordentligt sedan staden återtogs från separatisterna. Här finns omkring 90 000 internflyktingar registrerade. Människor som flytt de ockuperade områdena i Donbass. 

Kaféet inne i biografen är den här dagen fyllt med ungdomar och barnfamiljer. Det har just varit premiär på en barnfilm och två utklädda skådespelare går runt i rummet och leker med barnen. 

– De har väldigt bra kaffe här, och dyra kakor. Det är det enda stället vi har att gå till i Bachmut. Förut brukade vi alltid åka till Donetsk för att roa oss. Men nu går det ju inte längre, säger Rostislav Sosnovyj.

Staden Donetsk ligger bara några få mil härifrån. Men mellan Bachmut och Donetsk ligger frontlinjen där det pågår väpnade strider varje dag. 

Efter en kopp kaffe och biljettköp beger sig Masha Vushedsky och Rostislav Sosnovyj tillbaka till lägenheten där de bor. Rostislav slår in koden till en tjock stålport. Den smäller igen med en ljudlig duns bakom paret när de börjar gå upp för en mörk betongtrappa. Lägenheten delar de med Rostislavs far, eftersom Rostislav tvingades sälja sin lägenhet innan han lämnade Bachmut vid ockupationen. 

– Jag hade tur som lyckades sälja den. Många av mina vänner lämnade bara staden och trodde de skulle kunna komma tillbaka ganska omgående. Men många har ännu inte lyckats ta sig tillbaka, säger han. 

Masha Vushedsky sätter sig i en fåtölj och värmer sig med ett stort glas te. Rummet är kalt och spartanskt inrett med några få bilder uppsatta längs väggarna. På golvet, som är täckt av en brun plastmatta, springer deras katt omkring. Masha startar sin pekdator och börjar rita.

– I dag har jag bara ritat tre bilder, alla för mig själv. Jag ritar från att jag vaknar på morgonen till att jag går och lägger mig. Medan jag äter, när jag går någonstans och medan jag dricker te. Ritandet är som cigaretter, jag har blivit beroende, säger hon. 

Masha Vushedsky berättar att hon under den proryska offensiven, då bombnedslagen kom allt närmare, bestämde sig för att lämna Ukraina. Tillsammans med sina syskon reste hon till släktingar i Ryssland, i staden Arzamas.

– Jag ser mig själv som ukrainska, och jag gillade inte hur stämningen var i Ryssland. Vi var många som flydde undan kriget och det fanns många volontärer där som skulle hjälpa oss som hade flytt Don­­bass­regionen. De var alla riktiga mot­­ståndare till Ukraina, på ett sätt som verkligen äcklade mig, säger Masha.

När han tittade på mitt pass sade han till mig att ta av mig kläderna. De hade fått reda på att det skulle finnas en kvinnlig ukrainsk krypskytt i området.
Masha Vushedsky

Hon bestämde efter ett tag att hon inte kunde bo kvar, och påbörjade resan tillbaka till Ukraina. Hon berättar att hon på ett ungefär visste var gränsen gick, men väl i området kunde hon inte finna den. Till sist hittade hon en man som satt iklädd kosacklädsel vid ett skjul där folk köade för att visa sina pass. 

– När han tittade på mitt pass sade han till mig att ta av mig kläderna. De hade fått reda på att det skulle finnas en kvinnlig ukrainsk krypskytt i området, säger hon.

Masha blev tagen till ett fängelse. Där undersökte de hennes armar och axlar för spår efter gevärsanvändning – blåmärken eller andra tecken som rekylen på geväret skapar. De torterade och förhörde henne under flera dagar innan de till sist släppte henne – mörbultad och med bruten näsa.

Masha Vushedsky tog sig hem till Bachmut och flyttade in hos sin farmor, Olga Vusjedskaja. Hon bor i ett lågt gammalt trähus i Bachmuts utkanter.

Masha besöker henne så ofta hon är ledig. På vägen dit springer hon över järn­vägen som just öppnat upp tåglinjen till Kiev igen efter att den stängde vid krigsutbrotten.

Olga Vusjedskaja lämnade aldrig Bach­­mut under ocku­pationen.

– Det var så läskigt med alla bomber som slog ned hela tiden. Jag var konstant rädd, säger hon. 

Hon berättar att skolorna var stängda och att separatister patrullerade på
gatorna dagarna i ända. Efter att de ukrainska styrkorna återtagit staden kun­­de skolorna öppna igen. Men nu har situationen förändrats.

– De försöker förbjuda allt som var ryskt här nu. Sedan Bachmut bytte namn vill de inte längre ha något med Ryssland att göra. All undervisning i skolorna är nu på ukrainska, ett språk vi annars inte pratar här, säger Olga Vusjedskaja.

Hon poängterar att det värsta med kriget är att familjen splittrades. 

– Vi hade en stor familj och vi bodde alla här i Bachmut. Jag trodde aldrig att vi skulle behöva lämna varandra. Det är så sorgligt, säger Olga Vusjedskaja.

Masha Vushedsky och Rostislav Sosnovyj träffades strax efter att Masha kommit tillbaka från Ryssland och bodde hos sin farmor. Rostislav arbetade med att
organisera konstnärer som skulle måla buss­kurer i Bachmut. Han fick tipset att titta på Mashas målningar, som de kanske skulle kunna använda som grund. 

– Efter att jag kommit tillbaka från Ryssland och fängelsevistelsen var jag väldigt deprimerad. Men när jag träffade Rosti­slav och de andra konstnärerna kände jag äntligen att jag fick vänner igen, säger
Masha. 

Efter det träffades Masha och Rostislav allt oftare.

– Vi bestämde oss för att ta det långsamt. En kväll åkte jag hem och sov hos honom, och sedan stannade jag, säger
Masha. 

Båda två känner sig osäkra inför vad som väntar. Den ständiga rädslan för kriget, den ekonomiska kollapsen och bristen på arbete gör att de inte ser mycket framtid i Bachmut.

– Vi har allt vi behöver nedpackat i en väska. Om någonting skulle hända och om separatisterna kommer närmare tar vi den bara och flyr, säger Rostislav Sosnovyj. 

Fotnot: Masha Vushedsky använder själv den engelska återgivningsformen av sitt namn, med h i förnamnet, y på slutet av efternamnet och utan femininböjning – därför har vi genomgående valt att göra likadant i artikeln.