Varje år smugglas tusentals kvinnor från Nigeria till Italien som sexslavar, trots hårt bevakade EU-gränser. En av dem är Ivie Osagie, som lovades tillgång till vård och studiemöjligheter i Europa. Men väl framme i Italien var verkligheten en annan. "I  stället skulle jag precis som alla andra tjejer ut på gatan och sälja min kropp för att betala tillbaka min skuld", säger hon.

För fem år sedan blev Ivie Osagie sjuk. Hon fick fibrom, en godartad bindvävstumör, som gav henne stora besvär. Hon fick höra att hon i framtiden skulle få problem att ha sex och svårt att få barn. Hon var då 21 år, hennes dotter tre år.

– Att få vård i Nigeria var uteslutet, det kostade för mycket. Jag hade inte möjlighet att betala för en operation, säger hon.

Jag ringde honom och han lovade att fixa allt om jag kom dit: uppehållstillstånd, ett bra arbete, vård och möjligheten att fortsätta studera. Ivie Osagie

Ivie Osagie är yngst av sex barn. Föräldrarna, som hade avlidit i en olycka ett par år tidigare, kom från enkla förhållanden. Hon började fråga alla hon kände om hjälp. En god vän lovade att se vad hon kunde göra, och en tid senare kom hon till Ivie Osagie med telefonnumret till en person i Italien som kallades Samy.

– Jag ringde honom och han lovade att fixa allt om jag kom dit: uppehållstillstånd, ett bra arbete, vård och möjligheten att fortsätta studera, säger Ivie Osagie och fortsätter:

– Jag skulle inte behöva betala något i förväg. Kostnaden för resan var 300 000 kronor, vilket han sade att jag snabbt skulle kunna arbeta ihop och betala tillbaka när jag väl var i Europa.

Dagen innan avresan togs Ivie Osagie till ett tempel där hon tvingades genomgå en juju-rit (en traditionell västafrikansk andlig ritual). Hon fick lämna hår från armhålorna, pubeshår och saliv, som lades i en kalebass.

– Det var blod och skelettdelar överallt. Shamanen sade att jag och min familj skulle sluta precis så om jag inte betalade tillbaka skulden när jag kom fram. Jag var så rädd, säger hon.

Resan påbörjades nästa dag. Då var de 18 personer som trängdes i en buss.

– Den första delen av resan var okej, men när jag skulle passera gränsen mellan Nigeria och Niger på en motorcykel visste jag att om jag inte klarade av att hålla mig kvar på sadeln och balansera väskan skulle jag dö i öknen, säger Ivie Osagie.

– Jag såg flera som ramlade och de bara lämnades där, liggande på marken.

Efter det började övergreppen. Ivie Osagie berättar hur de resande blev slagna, våldtagna och behandlade som djur.

– Några blev skjutna, säger hon.

I Libyen låstes hon först in i ett förvar och sedan ett annat.

– Det var blod överallt. Vi hade inget vatten att tvätta oss med och vi fick ingen mat. Män våldtog oss varje kväll.

Plötsligt en dag kördes Ivie Osagie tillsammans med andra till havet. Hon lyckades levande ta sig i land i Italien och pla­ce­rades i ett mottagningsförsvar. Därifrån ringde hon Samy.

– Jag hade inget val. Och han hade ju lovat att hjälpa mig.

Tre dagar senare hämtades hon och kördes till en liten stad i södra Italien.

– Det första Samy sade till mig var att allt han sagt var lögn och att jag inte skulle få hjälp att skaffa uppehållstillstånd, ett anständigt jobb och vård. I­ stället skulle jag precis som alla andra tjejer ut på gatan och sälja min kropp för att betala tillbaka min skuld, berättar hon.

Han våldtog mig. Flera gånger varje dag. Jag var inlåst i ett rum, som jag tving­ades dela med honom. Ivie Osagie

Ivie Osagie greps av panik, hon var ju sjuk. Men Samy var tydlig med att det enda som intresserade honom var pengar.

– Han våldtog mig. Flera gånger varje dag. Jag var inlåst i ett rum, som jag tving­ades dela med honom. För att få honom att sluta gick jag med på att gå ut på gatan.

Hon beskriver vilka risker hon utsattes för där. Hur hon drogades, hur män våldtog henne och sedan hotade att skada eller döda henne.

– Jag fick springa för livet många gånger. Ofta fick jag inte ens betalt, berättar hon. 

 

Så en dag, ungefär ett år efter att helvetet brutit ut, glömde Samy nyckeln i dörren när han gick ut. Ivie Osagie var inte sen att ta chansen.

– Jag stack direkt. Jag hade visserligen ingenstans att ta vägen men jag var tvung­en. Annars skulle jag ha dött, säger hon.

Under en vecka gömde hon sig vid stationen. Tills en man gav henne två telefonnummer.

– Jag ringde ett av dem och en kvinna svarade. Hon lovade att hjälpa mig.

Numret var till On the Road, Italiens största organisation som arbetar mot människohandel och som ger stöd och hjälp åt de kvinnor som tagits till Italien som sexslavar.

Ivie Osagie hade hamnat i goda händer. Men alla har inte samma tur. Enligt en rapport från den internationella flyktingorganisationen IOM kom 11 000 unga nigerianska kvinnor till Italien bara under 2016. I stort sett alla var från delstaten Edo i södra Nigeria och uppskattningsvis 80 till 90 procent av dem har smugglats hit endast för ett syfte: att hållas som sexslavar.

Revon Benson-Idahosa, advokat och grun­dare av människorättsorganisationen Pathfinders, berättar att 80 procent av familjerna i Edo på något sätt är inblandade i människohandel.

– En av tre flickor i Edo faller offer för människohandeln, säger hon.

Det handlar om flickor och kvinnor mellan 15 och 24 år. De flesta kommer från hem där de själva är äldst eller näst äldst i syskonskaran och där mamman har ensamt ansvar för fem till sju barn. Familjen har en låg inkomst som inte är tillräcklig för att ta hand om alla barnen, vilket gör att många inte får gå klart skolan.

– Personerna de rekryteras av kan vara en affärskvinna, en präst i den lokala församlingen eller en släkting, vem som helst som försöker dryga ut sin lön med att hitta unga tjejer som är villiga att resa, och som de kan koppla ihop med smugg­larna, säger R. Evon Benson-Idahosa och tillägger:

– När de försöker övertala någon går rekryterarna ofta via personer som de vet att tjejerna litar på och lyssnar till, exempelvis en äldre släkting.

På den nivån är det fortfarande ganska oorganiserat, menar R. Evon Benson-­Idahosa. Det är först när kvinnan sätts i kontakt med smugglarnätverken som de organiserade brottssyndikaten kommer in i bilden.

Den amerikanske journalisten Barbie Latza Nadeau beskriver i sin bok Maffiakusten att i stort sett alla dessa unga flickor, liksom Ivie Osagie, genom juju-­riten binds så hårt till sin så kallade madam – den kvinna hon anförtros till – eller män­niskosmugglaren att det i stort sett är omöjligt för dem att bryta förbannelsen.

Framför allt handlar det om en rädsla för att råka illa ut; att bli sjuk, steril eller galen, eller att någon i familjen ska få betala med sitt liv.

Oba Ewuare II kallas för ”kungen” och har en viktig roll som traditionell och andlig ledare i Edo-regionen. Han fördömde ritualen vid en symbolisk ceremoni i mars 2018, där han krävde in alla paket som innehöll kroppshår och vätskor från flickorna och ogiltigförklarade den förbannelse som låg över dem. Han uttalade sig även starkt mot människohandel.

Det fick en viss betydelse.

– Budskapet nådde många flickor i Itali­­en och vissa slutade att betala sina madamer som omedelbart slängde ut dem från deras boenden, säger Stefania Massucci som samordnar drop in-mottag­ningen på organisationen On the Road.

Många fortsatte trots allt att gå ut på gatan och sälja sex för att överleva. Andra vågade inte tro att det var sant eller lurades att tro att just deras lilla paket inte var ett av dem som undsluppit förbannelsen.

Men enligt R. Evon Benson-Idahosa har ritualen återupptagits utanför delstaten Edos gränser.

– Den har en oerhört stark psykologisk inverkan på flickorna som tror på den, säger hon.

Människohandel är en extremt lukrativ verksamhet. Att föra en nigeriansk flicka till Italien kan i dag, när gränserna i Europa i princip har stängts, kosta runt 100 000 kronor. Tidigare var priset mellan 40 000 och 50 000 kronor. Pengarna går till att betala flera led av smugglare, avgiften för att komma ut från fängelse i Libyen och för att ta sig hela vägen över Medelhavet.

– När flickorna kommer hit tvingas de betala tillbaka det tredubbla, drygt 300 000 kronor, genom att sälja sex på gatan för mellan 15 och 20 euro per klient, under minst fem år. De som vägrar straffas stenhårt. Det första som händer är grupp­våldtäkt, säger Barbie Latza Nadeau.

Julie Okah-Donli är chef för Nigerias anti-traffickingmyndighet, NAPTIP.

Hon säger att största delen av människohandeln från Nigeria sker för sexuella ändamål.

– För att motverka detta sprider vi information, så att människor får kännedom om vilka risker det innebär att resa till Europa med hjälp av människosmugglare, och driver rättsprocesser mot människosmugglare för att visa att det inte råder straffrihet för dem.

Men ansträngningarna motarbetas genom ett flöde av positiva budskap som tjejerna i Europa, ibland under tvång, skickar till hemlandet via sociala medier.

– Det fortsätter göda bilden av Europa som en framtidens möjlighet, säger Maf­fiakustens författare Barbie Latza Nadeau.

Även Ivie Osagie påverkades av vad bekanta delade på nätet.

– Jag visste inte hur verkligheten såg ut för de nigerianska tjejerna i Europa som jag kände. Jag hade bara sett fina bilder av dem på internet, säger hon.

Ivie Osagies framtid kommer att av­göras hos det italienska migrationsverket. Hon ska ha sin intervju dagen efter att vi träffas.

Stefania Massucci berättar att Ivie Osagie har goda chanser att få skydd, eftersom hon är offer för människohandel. Däremot finns det många andra unga nigerianska kvinnor som inte vågar eller lyckas bryta sin fångenskap och skuld­situation och som därför inte heller vågar berätta sanningen för migrationsmyndigheten.

Den nya migrations- och säkerhetslagen som antogs av den italienska rege­ringen hösten 2018 försvårar situationen för denna grupp kvinnor ytterligare.

– Tidigare kunde det vara tillräckligt med en misstanke om att kvinnan var offer för människohandel för att bevilja humanitärt uppehållstillstånd, även om hon inte berättade hela historien. Men nu finns inte längre den möjligheten, säger Stefania Massucci.

Trots att de italienska hamnarna i dag är stängda för migranterna fortsätter verksamheten med unga nigerianska kvinnor att föras in i Italien.

– Migrationen och människohandeln för sexuella ändamål är två separata ting, konstaterar Barbie Latza Nadeau.

Risken är att flickorna antingen tvingas under jorden eller att den illegala migrationen inom EU kommer att öka och med det även smuggel­verksamheten inom EU:s gränser. Stefania Massucci, samordnare hos On the road

Personalen på On the Road vittnar dock om att det har varit färre nigerianska flickor ute på gatan den senaste månaden.

– Vi vet inte vilken påverkan den nya lagen kommer att ha, men säkert är att vi är i en övergångsfas. Risken är att flickorna antingen tvingas under jorden eller att den illegala migrationen inom EU kommer att öka och med det även smuggel­verksamheten inom EU:s gränser, säger Stefania Massucci.

Det kan innebära att flickorna säljs och köps för en tredje eller fjärde gång sedan de lämnade hemlandet.

Även Julie Okah-Donlie på NAPTIP är orolig för situationen för de nigerianska flickorna i Italien.

– Tyvärr ses och behandlas de som kriminella i de flesta europeiska länder. De utsätts för trakasserier. Vissa häktas, vilket utsätter dem för fortsatt lidande. Det är även vanligt att flickorna straffas på något sätt av människosmugglarna, säger hon.

Detta är också en bidragande orsak till att få vågar bryta sig loss så som Ivie Osagie gjort. Särskilt om de saknar uppehållstillstånd.

Ivie Osagie berättar dock att hon fortfarande är rädd och fruktar för sitt eget, men framför allt för sin systers och dotters liv i Nigeria.

– Samy letar efter mig och försöker komma åt mig genom min syster. Hon har fått flera hot och häromdagen kom det ett par killar och knackade på dörren hos dem i Nigeria och hotade att döda henne och min dotter om jag inte betalar tillbaka hela skulden. De måste flytta hela tiden, säger hon.

Christin Sandberg 

Ivie och Samy heter egentligen någonting annat.