Hjärtat klappar för min latino-lover

Vi sitter utanför restaurang Spondylus i fiskebyn Puerto López i Ecuador. David, Livisto, Julio, Daniel, Darwin, Javier, Binicio och Felix är alla i 19-årsåldern och sitter som vanligt och hänger med några öl och en kortlek.
Det är inte många ryggsäcksturister som passerat byn utan att ha lärt känna de här killarna närmare.
De är alla gringueros, killar som hänger med gringas – utländska tjejer. Ingen av dem jobbar eller studerar, de kommer alla från fattiga familjer, har vuxit upp i hus med lergolv där hela familjen sover i samma rum.
Men tack vare en aldrig sinande ström av västerländska tjejer kan de ändå leva ett bekymmerslöst liv. Dagarna går åt till att surfa på de stora härliga vågorna på dyra surfingbrädor utanför stranden Playita, spela basket eller fotboll på stranden och på kvällarna äta middag på restaurang och supa sig fulla.

Byn med knappt 10000 invånare har inte mer än ett par lergator och några restauranger men är trots sitt oansenliga yttre en by som många backpackers passerar eftersom den ligger på vägen till Isla de la Plata, marknadsförd som ”fattigmans-Galapagos”. Tjejerna är klart överrepresenterade bland ryggsäcksturisterna och man kan likna byn vid en gigantisk ”kärleksfälla” på vägen till Isla de la Plata. En fälla som de flesta tycks trilla i.
Här i Puerto López lär sig killarna dansa salsa så snart de kan gå och de sensuella tonerna genomsyrar byn från tidig morgon till sent på natten. Här vet killarna vad en västerländsk tjej vill ha. De lär dem dansa salsa, de tänder gärna upp en fogata, en brasa, på stranden där man kan sitta och spela gitarr, sjunga och dricka rom i månens ljus. Eller varför inte något spritspel? ”Tabacaso” där man riskerar att få dricka ett glas med vodka, cigarettaska och med ett mynt i botten, är mycket populärt.

Varje gång en ny tjej anlänt så är det först till kvarn som gäller. Det kan börja med en guidad tur till naturreservatet Frailes, en natt framför elden på stranden och sluta med att killen flyttar in på hotellet. Väldigt sällan rör det sig om ett ligg för natten utan snarare brukar tjejen under vånda få lägga om sin resplan och räkna om sin budget för att det ska räcka för två. Efter ett par romantiska veckor i Puerto López tar de med sig killen i gringotrailen som löper vidare genom landet, ner i Peru och vidare till Machu Picchu. Åtskilliga bussresor och hotellnätter från Puerto López.

Allt är på tjejernas villkor eftersom det är de som har pengarna. När hon tröttnar är det bara för killen att vända hem till Puerto López igen med bara busspengarna i fickan. Men med några nya t-shirts från Peru, minnen från en smekmånadslik resa som han aldrig skulle haft råd att göra utan en västerländsk turist och förstås med ytterligare en e-postadress.
De flesta håller fortsatt kontakt med tjejerna via mail eftersom många har lovat att de ska komma tillbaka. Maria från Tjeckien kommer tillbaka lagom till milleniumfirandet för att presentera Daniel och sina föräldrar för varandra. Darwin inväntar Patricia som snart ska komma tillbaka från Schweiz. Alva-Elena som är Felix tjej arbetar som klätterinstruktör i USA men har bara under mina få månader i Ecuador redan hunnit åka fram och tillbaka ett par gånger från New York. Men vanligast är förstås att tjejerna i och med sina begränsade ekonomiska resurser får nöja sig med en resa om året till den alldeles egne gyllenbrune älskaren. Helt klart något att tråna efter när man kommit tillbaka till den grå vardagen full av krav och måsten i det trista Nord.

Det är logiskt att killarna ibland håller liv i flera parallella relationer samtidigt eftersom det kan dröja mellan ”flickvännernas” besök och de ju inte ens är säkra på om hon kommer tillbaka. Pablo blev dumpad efter att ha väntat ett helt år på att hans finska tjej skulle komma tillbaka och även Julio har kommit fram till att det inte är mänskligt att gå och vänta. Men kärleken till hans ”utvalda” är inte mindre för det, betonar han.
En del västerländska tjejer har också en stadig relation hemma i Europa. Och en kanadensisk tjej dumpade sin pojkvän som hon reste med när hon träffade Pablo i Puerto López.
Nu ringer telefonen inne på Spondylus igen. Det är en av få telefoner i byn och det är hit tjejerna ringer när de vill prata med sina killar. Ägaren Ricardo har ett beundransvärt tålamod med det eviga ringandet. Ständigt tycks någon av byns killar sitta uppflugen på pallen vid bardisken och gråta vid telefonen.

Spondylus är det enda stället i byn som har en teve och restaurangen ligger precis framför stranden där killarna spelar fotboll på kvällarna. Därför är de aldrig långt borta när telefonen ringer.
– Daarwiiin!!! Telefon! ropar Ricardo.
Det är tredje samtalet till Darwin i kväll och den här gången är det Patricia som ringer. Det är Darwins 20-årsdag och många vill ringa och gratulera.
När han kommer tillbaka ut efter samtalet är han märkbart rörd men det har han även varit efter de andra samtalen.
Jag frågar vem av tjejerna han gillar mest och Darwin ler.
– Jag tycker lika mycket om dem alla tre. Nu ligger bollen hos dem. Jag tar den som bestämmer sig först, säger han.
Vid det här laget, efter att ha lärt känna killarna så pass väl som man kan göra efter att ha umgåtts dagligen i tre-fyra månader, så har jag insett att det här ständiga raggandet inte alls är något känslokallt spel från killarna där de är ute efter att blåsa så många tjejer som möjligt på pengar.
Raggandet och utnyttjandet är högst ömsesidigt och ingen kille skulle gå och lägga sig med en tjej bara för att han drömmer om att få följa med henne tillbaka till Kanada, USA eller Europa.
Få vill överhuvudtaget lämna Puerto López utan har jordnära drömmar om att bygga ett hus bredvid sina föräldrars. När Davids svenska flickvän skulle resa hem lovade han att deras hus skulle vara klart när hon kom tillbaka. Han frågade om hon ville ha det i cement eller bambu och hon svarade cement.

Själv har jag legat sjuk i malaria och blivit kvar mycket längre tid i byn än vad jag tänkt mig. I det lilla hus jag hyr på en takterass för tio kronor natten turas killarna om att ta hand om mig. De kommer med mat, anförtror mig sina kärleksbekymmer och tar med kassettband. Var och varannan låt handlar om män som sitter och väntar på att deras älskade ska komma tillbaka.
Livisto har tagit med sig ett band med Maná som är superstjärnor i hela Latinamerika.
Efter att ha ätit middag på Spondylus ligger vi och lyssnar på en av deras största hits: ”Förmodligen har du redan glömt mig men jag fortsätter ändå att vänta på dig. Jag vill inte åka härifrån ifall du en dag kommer tillbaka. Därför är jag fortfarande här på samma plats, i samma stad och med samma människor. För att om du vill komma tillbaka så ska allt vara sig likt och det kommer att bli som igår och du kommer aldrig mer att lämna oss.”

Livisto öppnar sitt hjärta för mig. Han har just ringt och berättat för den schweiziska tjej som han ska gifta sig med att han haft en romans med Sonja, en annan tjej från Schweiz. Hon tog det bra. Men nu våndas han över att det är så svårt att glömma Sonja som rest tillbaka till sin pojkvän i Bern.
Han plockar upp flera kassettband.
– Den här låten älskade hon, och den här och den här… säger han sorgset.
Livisto känns som den av killarna som är mest medveten, och han skällde ut David för ett par dagar sedan för att han inte tänkt på att skydda sig med den svenska tjejen.

Nu har han instruerat David i hur han ska åka till det närmaste sjukhuset i grannbyn Manglaralto någon dag för att aidstesta sig. Men det är något man gör tillsammans med tjejen innan man inleder en relation, förmanar han världsvant.
Om killarna vill ha möjlighet att återgå till ett normalt liv och gifta sig med en ecuadoriansk tjej så måste de vara rädda om sitt rykte. Det är känsligt för killarna att umgås med las gringas så att hela byn ser det. Umgänget mellan de västerländska tjejerna och killarna är därför förpassat till turistställena, hotellet, restaurangerna och stranden. Inne på de leriga stigarna där folk bor är det inte många gringas som kommer och många har ingen aning om hur fattigt deras älskares familjer lever.
På en dans som anordnades i byn för ett tag sedan vågade ingen av killarna synas tillsammans med sina gringas. David tackade lydigt ja till dans efter dans med de inhemska tjejerna som äntligen fick ha sina killar för sig själva. De ecuadorianska tjejerna är, förutom vid sådana här arrangemang, förpassade till hemmet och skulle aldrig komma på tanken att hänga på Spondylus eller delta i spritlekar.

Jag försöker jämföra umgänget mellan unga rycksäcksturister och ecuadorianska killar med de västerländska män jag sett på restauranger i Pattaya och Pattong tillsammans med uttråkade thailändska tjejer. Det går inte att jämföra fenomenet på samma dag. Till en viss del kanske det beror på den syn som fortfarande råder: kvinnor kan inte ha sex utan kärlek och följaktligen kan de inte vara sexturister.
Om det förekommer kvinnliga sexturister är det enligt gängse uppfattning kvinnor som inte kan få något annat på hemmaplan. I Sverige älskar folk att frossa i tevedokumentärer där äldre, fula, storvuxna kvinnor går hand i hand på stranden med gambiska artonåriga pojkar. När dessa kvinnor inte längre betraktas som attraktiva i västvärlden har de valt att resa vidare till en annan kultur där de uppskattas.

Kerstin Thorvall skriver i boken Svart resa om äldre kvinnor som reser till Senegal för att ha sex:
”Så här kan man också säga. Att när vita män inte längre ville ha henne gick hon över till svarta. Hon förlorade ingenting på det. Deras är större. Och de tyckte hon var vacker och lagom tjock och inte för gammal.”
Men ryggsäcksturisten reser inte till Latinamerika för att hon inte kan få en kille i Europa. Snarare är det en konsekvens av ojämlika maktförhållanden mellan könen där hemma. Känslan av att ”här kan ingen längre sätta sig på mig” kan säkert locka en ung snygg högskoleutbildad tjej att bli ihop med en kille som inte kan säga mer på engelska än ”sex on the beach” och ”I’m sorry Mama. I never meant to hurt you.” (textrad från en Eminem-låt).
Resandet till älskare i Latinamerika har ersatt de europeiska kvinnornas resor till kolonierna. I relationen med de fattiga unga männen kan tjejen känna sig överlägsen. Det är hon som är den intellektuella parten. Det är hon som sitter på språkkunskaperna och på pengarna.

Men det är bara roligt så länge de är ensamma. Det är tydligt att flera av tjejerna skäms inför andra utländska turister. Speciellt pinsamt är det för en tjej på ”sex-semester” att träffa västerländska killar eller västerländska par. Ecuadorianen hon har i släptåg hamnar utanför samtalet eftersom han inte kan engelska. Kvällen igenom tillbringar han uttråkad vid hennes sida med att vika obscena figurer av pappersservetterna, tjata om att få mer öl och kanske bidra med ett eller annat ”seex on thi beetch?”. Ett beteende som tjejen uppmuntrade när de var på tu man hand men nu i sällskap med andra västerlänningar gör henne alltmer generad och förbannad. Förtvivlat försöker hon ge honom blickar och sparkar under bordet för att få honom att sluta skämma ut henne. Davids tjej kallar honom för Puto maldito, din dumma hora, när de andra turisterna inte hör.

Utåt sett tycks det inte gå någon nöd på killarna under den tid de dansar salsa och leker spritlekar. Men visst kan säkert tillvaron som en ständigt redo ”Love-toy” vara utmattande. Åtminstone inför de andra killarna. Julio retar David eftersom han tagit del av lite tjejsnack där tjejerna sagt att David inte är lika uthållig som Julio.
Spritlekarna som brukar sluta med att samtliga deltagare är redlöst berusade är alltid ny för turisterna men för killarna borde en viss slentrian ha infunnit sig. Tjejerna som ofta uppskattar ett hårt festandet och gärna beställer in flaska efter flaska med rom kan få en paus när de lämnar byn men Puerto López-killarna får aldrig rast från supandet.
Efter min vistelse i Puerto López 1999–2000 har jag rest runt i Latinamerika ytterligare fyra gånger. Jag upphör inte längre att förvånas över hur de västerländska tjejerna vunnit terräng från Mexico i norr till Chile i söder.

Jag blir inte överraskad när 30-årige Alfredo från Bahía de Caráquez i Ecuador sjunger ”Imse Vimse Spindel” och berättar att han lärde sig den redan när han var sju år då en svensk tjej lät honom sova hos sig på hotellet. Inte heller blir jag förvånad när Pablo berättar hur hans syskon brukade reta honom för att han är mörkare i skinnet än de övriga syskonen. ”De sade att jag skulle gifta mig med en negrita. Då grät jag och sade att det skulle jag inte alls. Jag skulle bli gringuero!”
Jag misstror inte de latinamerikanska killarna när de nästan bräcker mig i att vara beresta. ”Men jag tycker det är så trist där borta. Man kan stanna i Europa max ett halvår” säger Luis.
Inte heller blir jag förvånad när William som jobbar på baren i Leprechaun i Baños i Ecuador visar upp sin flygbiljett till Zurich.
Jag vill bara varna honom för jag vill inte att den här sprudlade glada lilla killen ska bli en maskot åt en schweizisk tjej i ett disigt och mörkt februari-Zürich.

Februari 2003 är jag tillbaka i Puerto López efter år av e-postkontakt med ett par av killarna. Tre år har gått sedan sist och det har skett ett smärre generationsskifte av gringueros. Flera från det ”gamla” gänget har stadgat sig. Första kvällen försöker en kille som inte ser ut att vara äldre än 13 men som säger sig vara 18 att ragga upp mig. Davids bror Limbert har gift sig och flyttat till Schweiz. De ska ha barn nu när som helst. ”Det gick så snabbt” säger hans kompisar sorgset. Livisto lyckades glömma Sonja och gifte sig som det var tänkt med sin schweiziska flickvän. ”Ett jättefint bröllop i kyrkan i Puerto López”. Nu har de också flyttat till Schweiz.

Sonja blev ihop med Binicio vid sitt andra besök i Puerto López. Patricia var gravid med Darwin redan när hon lämnade Ecuador efter milleniumfirandet. Tillsammans har de byggt hotellet ”El Sol” i byn och de driver det tillsammans med Sonja. Daniel lämnar byn strax efter att jag har anlänt, efter ett impulsbeslut från tyska Marion som beslutat att ta med honom till Tyskland. Alva-Elena har dumpat Felix och nu är han i Peru med någon annan amerikanska.
Julio och David är på resande fot i landet tillsammans med norskorna Irene och Karin. Jag träffar av en slump på dem på gringomötesplatsen el Cafecito i Cuenca några veckor senare. Julio väntar fortfarande på att hans ”tjej” ska bestämma sig och komma tillbaka. Under tiden låter Irene honom slicka sprit mellan hennes bröst medan Karin filmar. Något att visa upp för kompisarna när de kommer tillbaka till Norge. Karin har svårt att lämna David, hon har bestämt sig för att flyga till Lima, besöka Machu Picchu och sedan flyga tillbaka till Ecuador. Det har varit ett svårt beslut. Men David vet redan nu att han inte vill följa med henne till Norge. Han drömmer fortfarande om att påbörja bygget av huset på sina föräldrars tomt. Så fort han får lite tid.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad