Strax efter att solen har gått ner över strandpromenaden i turistbyn Varkala på Indiens sydvästkust tänder turister och lokalbefolkning lamporna – och överallt blir det svart. Strömmen har gått. Nåja, inte överallt. Lyxhotellen som är utspridda längs stränderna strålar av ljus medan reservaggregatens dieselmotorer håller lampor och luftkonditionering igång.Varje kväll är det likadant. En timmes […]
Strax efter att solen har gått ner över strandpromenaden i turistbyn Varkala på Indiens sydvästkust tänder turister och lokalbefolkning lamporna – och överallt blir det svart. Strömmen har gått. Nåja, inte överallt. Lyxhotellen som är utspridda längs stränderna strålar av ljus medan reservaggregatens dieselmotorer håller lampor och luftkonditionering igång.
Varje kväll är det likadant. En timmes strömavbrott, sedan vaknar det överansträngda elnätet till liv igen.
Samma sak är det med vattnet, fast värre. I byns vattenpump finns det bara vatten några timmar per dag. Turisterna köper sitt vatten på flaska och bor på hotell som borrat egna brunnar eller har köpt ledningar med vatten dygnet runt.
Som turist i ett utvecklingsland behöver man inte konfronteras med lokalbefolkningens dagliga vedermödor. Över 300 miljoner indier lever i fattigdom med brist inte bara på vatten och el utan också på mat, arbete och utbildning.
För två år sedan bestämde sig Indien för att marknadsföra landet än hårdare till världens turister. Man dubblerade sin marknadsföringsbudget och anlitade reklambyrån Ogilvy and Matter som skapade varumärket ”Incredible India”. Förra året ökade turismen med 24 procent.
Störst andel av de nya turisterna utgörs av Indiens snabbt växande medelklass som tack vare landets höga tillväxttakt i dag vuxit till en av världens största. Samma utveckling kan man se i Kina, Thailand, Sydkorea och flera andra länder i Asien. Inom fem år beräknas Asiens medelklass, Japan borträknat, uppgå till närmare en miljard människor med svindlande 80 biljoner kronor att spendera på prylar och semesterresor.
Privilegiet att bli turist är inte längre förbehållet de rika i Väst.
Medan kvällens tidvatten kryper upp ur havet sveper den fräna söta doften av bränd plast in över stranden. Två dalitkvinnor har satt fyr på dagens skörd av plastflaskor och skräp som turisterna lämnat efter sig i Palolem i Goa på Indiens sydvästkust..
För några år sedan hade byns fiskare stranden för sig själva. I dag är den packad med hotell, strandhyddor och restauranger trettio meter från vattenbrynet. Semestrande indiska familjer spelar cricket bredvid frisbeekastande ryggsäcksturister och solbadande charterturister på dagsutflykt från sina femstjärniga hotell.
Den före detta portugisiska kolonin Goa som på 1970-talet blev hippiekoloni är sedan femton år tillbaka ett av Indiens mest marknadsförda chartermål. 1987 presenterade en minister i centralregeringen i New Delhi sin vision (i dag förverkligad) om det nya turist-Goa. Han såg framför sig ett nytt Hawaii eller Barbados där femstjärniga hotell skulle skjuta upp som svampar ur jorden och locka rika turister från Europa.
Som en reaktion bildade lokala aktivister ledda av filosofiprofessorn Sergio Carvalho Vigilant Goans Army. När de första charterturisterna – en grupp tyskar – samma vinter landade på Dabolim-flygplatsen i Goa mötte Vigilant Goans Army upp med talkörer och banderoller som ”Uns liegt nichts an eurem lebenstil oder euer D-mark” (Vi gillar inte er livsstil och vi vill inte ha era D-mark).
När turistbussen rullade ut från flygplatsen kastade en av aktivisterna en hel korg med ruttna räkor över vindrutan. Det blev ett väldigt liv och polisen kom och grep Carvalho. Under veckorna som följde såg polisen till att intermezzot inte upprepades genom att åka hem till Carvalho och gripa honom i några timmar medan charterturisterna landade ostörda.
I dag kommer en kvarts miljon europeiska turister till Goa årligen och Vigilant Goans Army har sällskap av en rad andra organisationer som är kritiska till massturismen. Den största nationella organisationen är Equations med arton anställda som har granskat Indiens turism i tjugo år.
– Ett av de största problemen med massturismen är bristen på demokrati. Lokalbefolkningen har sällan något att säga till om. Nästan alltid är det företag eller delstatsregeringar som bestämmer vilken turism som ska initieras och i vilken omfattning, säger P. Krishnamoorthy när vi träffar honom och hans arbetsgrupp på Equations kontor i Bangalore i södra Indien.
Det andra stora problemet, förklarar P. Krishnamoorthy, är att det mesta av de pengar som charterturisterna spenderar inte hamnar hos lokalbefolkningen. Från att charterplanet har landat på flygplatsen till att turisterna en eller två veckor senare flyger hem igen hålls de effektivt bort från den lokala ekonomin.
Taxichaufförerna kan bara stå bredvid och titta på när reseföretagens bussar rullar iväg mot de egna hotellen. Innanför hotellens murar finns allt som gästerna behöver.
Här serveras frukost, lunch och middag.
Här finns barer och butiker som säljer allt det som finns i lokalbefolkningens kiosker, men också importerade varor från Europa. Här säljs också lokalt hantverk, massproducerat och till fasta priser. Utflykter arrangeras av hotellet som använder egna guider och transportmedel.
Enligt FN-organet UNEP stannar endast omkring fem procent av de pengar som turisterna spenderar kvar i den lokala ekonomin, resten hamnar på resebolagens kontor, långt bort från turistorterna.
Ett vanligt argument för massturism är att den genererar arbetstillfällen. I vissa fall är det tvärtom. Fiskare och småbönder förlorar sina jobb när stränder privatiseras eller turistanpassas och när jordbruksmark köps upp för hotellbyggen.
– Men visst för en ökad turism normalt med sig nya arbetstillfällen och det kan vara en av få positiva effekter som massturismen för med sig. Men vad är det för jobb och vem får dem? undrar P. Krishnamoorthy.
De högavlönade, säkra och utvecklande arbetena går normalt sett till reseföretagens egna anställda, vilka till en stor del rekryteras från de städer där företagen har sina huvudkontor.
Arbetstillfällena som blir kvar till lokalbefolkningen eller till dem som flyttat till turistorterna från landsbygden är jobb som städare, diskare eller byggnadsarbete. Lågbetalda jobb som ofta är temporära och på företag där facklig organisering ofta motarbetas.
Andra som får turistrelaterade jobb är de barn som flyttat med sina föräldrar eller som köpts från fattiga familjer av agenter som använder barnen som billig arbetskraft. Deras vanligaste sysselsättning är att sälja frukt och souvenirer. Det som barnen tjänar kan utgöra en betydande del av en fattig familjs ekonomi, och därför får barnen ofta arbeta i stället för att gå i skolan.
Som ensamarbetande, oskyddade och ständigt exponerade för turister blir barnen utsatta. Goa har under de senaste årens turistexpansion utvecklats till en av världens största marknader för barnprostitution.
I en av Equations studier av massturismen i Goa berättas om den unge Salim. Som sjuåring började han att arbeta som diskplockare för en lön på två kronor om dagen, men upptäckte att han kunde tjäna det femdubbla genom att sälja ananas på stranden. Två år senare hade han blivit självlärd underhållare: ”Jag sjunger, dansar och springer ärenden åt utlänningar. Ibland ber de även om massage på rummet.” Sedan blir Salims ögon blanka och han säger att det blir för jobbigt att berätta vad han mer har blivit utsatt för. När han tillfrågas vart folk brukar föra honom pekar han mot lyxhotellet Taj och säger att de betalar honom 75 kronor om dagen.
Liksom på de flesta andra ställen i världen växer även kvinnoprostitutionen parallellt med turismen. Sambandet är tydligt mellan charterturismens etablering i Indien och en ökad trafficking med kvinnor och barn från Nepal och den indiska landsbygden.
Det blir inte bättre av att länderna ofta säljer sig själva på turistmarknaden genom att bjuda ut kvinnorna. Goa kallar sig staten med ”vin, kvinnor och sång” och missar inte ett tillfälle att ha med indiska kvinnor i utmanade kläder i sina reklambroschyrer.
Man kan tycka att även en regering med minimal ansvarskänsla borde ha dragit i nödbromsen för länge sen. Men den indiska regeringen lever, som så många andra utvecklingsländer, på hoppet om att turismen ska ge stora inkomster.
Och när världens största industri tycker att ett land ska underlätta för utländska investeringar säger inte många regeringar emot. För några år sedan tyckte turistindustrin att Indiens strandskyddszon, som förbjöd hotellbyggen närmare än 500 meter från stranden, var för stor. Efter envetet lobbyarbete har zonen nu pressats ner till 200 meter.
I ett ekologiskt känsligt område i delstaten Kerala har turismen fått förödande effekter. Områdets mangroveträsk har huggits ner för att ge plats åt hotellanläggningar och en skattebefriad nöjespark med en flumeride som drar kopiösa mängder av det vatten som befolkningen redan lider brist på.
Befolkningen har reagerat genom att starta organisationen Grama Panchayat, som framgångsrikt ökat kunskapen om turismpåverkan och tvingat ner beslut som rör turismen till lokal nivå. De erbjuder själva en alternativ och småskalig turism som inte skadar områdets miljö och som sker på lokalbefolkningens villkor.
Ett annat framgångsrikt exempel är Mammalampuram i den indiska delstaten Tamil Nadu, där lokalbefolkningen startade en motståndsgrupp när ett par hotellkedjor planerade att köpa upp deras strand. Gruppen lyckades stoppa köpet och fiskarna kunde fortsätta dra upp sina båtar på stranden. Liknande initiativ till gräsrotsorganisering har tagits i bland annat Gambia, Brasilien och Peru.
Det är denna typ av organisering som Equations vill stärka. De utbildar kvinnoorganisationer, miljögrupper, fiskare, fackförbund, daliter (kastlösa) och ursprungsbefolkningar för att dessa själva ska kunna ta makten över utvecklingen.
Lösningen på turistproblematiken stavas ekoturism, menar Equations: gräsrotsorganisering kombinerat med ett regelverk som skyddar miljön och ger rättigheter till lokala samhällen och ursprungsbefolkningar.
– Ekoturism har möjlighet att skapa en annan turism som gynnar lokalsamhället och som kan komma tillrätta med de miljöproblem som tidigare turister har skapat, säger Meena Pai på Equations.
Men definitionerna av ekoturism varierar kraftigt. Risken är stor att den bara blir ett varumärke bland andra. Equations ger exempel på resor som blivit ekostämplade men som likväl exploaterar natur och människor i sin jakt på orörda områden. Det många reseföretag har insett är att om deras verksamhet blir kritiserad är det mycket billigare att byta namn på den, än att förändra verksamheten i sig.
I Varkala finns varken ekoturism eller charterturism – lyxhotellen är få och de flesta som kommer hit är ryggsäcksturister. Den tämligen orörda stranden omges av prunkande djungel och motsvarar de flesta klichébilderna av den perfekta rekreationen. Europeiska finna-sig-självare lunkar runt med indiska trummor över axlarna på väg till den dagliga ayurvediska helkroppsmassagen.
Än är turismen här småskalig och den verkliga massturismen har inte fått fäste. För några år sedan såg det likadant ut några mil söderut, i Kovalam. Sedan började svenska och andra europeiska charterföretag flyga in turister och massturismen var igång.
På en av strandrestaurangerna i Varkala träffar vi en servitör som kajkar runt Indien i jakt på jobb i turistbranschen.
– Där jag bodde förut, i Kovalam, var det svårt att få jobb. Turisterna åt mest på sina hotell och när de väl åt ute var de snåla med dricksen. Här är det bättre. Jag hoppas att det inte blir någon charterturism här.
Kanske blir det inte så, men risken är stor att han om några år får flytta igen – till en relativt orörd strand någon annanstans i Indien där ryggsäcksturisterna markerat landningsplatsen för världens rika på jakt efter den perfekta rekreationen.
