De amputerades stad – så kallas i folkmun den turkiska staden Rihanli, belägen på en landtunga som sträcker sig in i Syriens Idlibprovins, den sista delen som ännu kontrolleras av syriska oppositionsgrupper.

Sedan kriget i Syrien utbröt för mer än sju år sedan har den sömniga staden förvandlats till ett enormt fältsjukhus. Innan gränsen stängdes 2017, brukade tusentals på flykt från kriget anlända hit varje vecka.

Många tog sig vidare men de mest skadade blev kvar.
Det vore bättre om jag bara fick hoppa från balkongen. Men mamma stoppar mig.
Sarah, flykting från Syrien 
Runt om i staden syns de ännu, i skuggan av granatäppelträd sitter en klunga män i improviserade rullstolar och spelar kort, längre bort står en man med isblåa ögon och sippar på sitt te med hjälp av de decimeterlånga stumparna som återstår av hans armar.

Flest är dock de personer med skador som inte går att se.

– Jag minns allt, kropparna som saknade huvud, barnet utan ansikte. Det känns som någon stryper mig. Det vore bättre om jag bara fick hoppa från balkongen. Men mamma stoppar mig.

Sarah, 27 år, från staden Jable i västra Syrien stirrar hålögt bort mot den öppna balkongdörren. Hon är det som de äldre i kvarteret kallar för ”labsou jinn”, bokstavligt talat innebär uttrycket ”klädd i jinn”, ett arabiskt uttryck för demon. Att prata om psykisk ohälsa är något nytt och ovant för många syrier.

Men nu har de inte längre något val.

Bland de över tre miljoner syrier som flytt till Turkiet har en epidemi av psykisk ohälsa utbrutit till följd av obehandlade trauman och omöjliga livssituationer.

30-åringen Zahr Said sitter på ett folktomt utomhuscafé.

Zahr Said berättar att han kommer från staden Latakia i nordvästra Syrien och att han kom till Turkiet för snart sju år sedan. Det var då som han började märka att något inte stod rätt till.

– Jag hade svårt att sova och jag började glömma saker. Varje gång jag var och hand­lade glömde jag matkassarna på bussen.

– Sedan började jag få flashbacks. De kunde triggas av helikopterljud, en folksamling eller en svart Mitsubishi.

2011 studerade Zahr Said sista året på journalistprogrammet när demonstrationer bröt ut i hans hemstad. Han och hans vän Ahmed gick dit en dag för att delta tillsammans. Då kom armén.

– Ahmed var en av mina närmaste vänner, jag minns att jag var glad och att han…

Rösten sviker och plötsligt rasar Zahrs tuffa fasad, han gråter så att hans tränings­overallsjacka skakar.
När jag kom var allt svart och maten smakade inget. Allt kändes så svårt, till och med att duscha blev en omöjlig upp­gift.
Zahr Said, flykting från Syrien
Ahmed slogs ihjäl med en tegelsten framför Zahr, som sedan gav sig av för att aldrig mer återvända. Några månader senare lyckades han ta sig över gränsen till Turkiet.

– När jag kom var allt svart och maten smakade inget. Allt kändes så svårt, till och med att duscha blev en omöjlig upp­gift.

Det som skiljer Zahr från många andra syrier i hans situation var att han tidigt insåg att detta var en fråga om mental ohälsa och sökte hjälp.

Efter en lång och frustrerande väntan fick han till slut hjälp av en psykolog som gav honom diagnosen depression. I dag går han i terapi och tar antidepressiva mediciner.

Zahrs psykolog heter Jalal Nofar och bor i miljonstaden Gaziantep, drygt tre timmar norr om Rihanli. Där jobbar han på Turkiets enda mentala hälsocentrum för syrier.

Inne i det anspråkslösa fyravånings­huset i en av stadens mindre välbärgade delar anländer en strid ström av patienter. Doktor Jalal tar emot dem en och en inne på sitt minimalistiska kontor.
Fattigdom, avsaknad av arbetstillstånd och dystra framtidsutsikter kan bryta ner det starkaste av psyken.
Jalal Nofar, psykolog på hälsocentrum för syrier i Turkiet
Väggarna är kala så när som på en terrakottafärgad affisch med texten ”da’aona natahadath a’an”, låt oss prata om det. Inte en journal syns på skrivbordet, inga foton och inga namn – här inne råder strikt sekretess. Något som är absolut nödvändigt för att de som uppsökt centret ska ta bladet från munnen och prata om just ”det”. Stigmat runt psykisk ohälsa är starkt.

– Depression, ångest och sömnproblem är det vanligaste, säger Jalal Nofar och fortsätter:

– Efter att staden Aleppo återtogs av regeringsstyrkor kom de flesta med mer akuta trauman, i dag ser vi i stället fler som söker hjälp för problem som depression och ångest, sådant som även kan bero på deras levnadsvillkor här i Turkiet. Fattigdom, avsaknad av arbetstillstånd och dystra framtidsutsikter kan bryta ner det starkaste av psyken.

På bordet utanför väntrummet har någon lämnat ett halvt urdrucket glas med turkiskt kaffe och en tom karta med läkemedlet Seralin, en medicin som vanligen skrivs ut till de som lider av depression. Längre bort i korridoren hörs vibrationer från en övergiven mobil, det är olustigt tyst och luktar starkt av rengöringsmedel.

Centret Jalal Nofar jobbar på drivs av UOSSM, Unionen för medicinsk omsorg och räddningsorganisationer, en icke-statlig organisation som har arbetat med olika aspekter av syriers hälsa sedan 2011.

Sedan några år tillbaka får de stöd från bland annat av WHO och EU, men trots det ser framtiden för deras verksamhet i Turkiet oviss ut.

– I november ska vårt nuvarande tillstånd omförhandlas med myndigheterna här, vi får se vad de säger då. Det har ju inte direkt gått bra för de andra ideella organisationerna.

Det Jalal Nofar hänvisar till är det strypgrepp som Turkiet den senaste tiden tagit på de internationella hjälporganisationer som arbetar i landet. En oroväckande trend som började kort efter det misslyckade kuppförsöket i juli 2016.

Bankkonton och bidrag frös inne, tillstånd sades upp och volontärer och personal åtalades för ”terrorbrott”. Över 300 frivilligorganisationer har sedan dess fått avsluta sin verksamhet i Turkiet.

Exakt vad utvecklingen beror på är svårt att säga men en växande skara regimkritiker menar att metoden är ytterligare ett sätt för president Erdoğan att konsolidera sin allt mer absoluta makt.
De här människorna behöver hjälp nu, inte om tio år.
Jalal Nofar, psykolog på hälsocentrum för syrier i Turkiet
För de syrier som är på flykt kommer den politiska utvecklingen extra olägligt.

– Det är beklagligt att hjälpen försvinner nu när den behövs som mest. De här människorna behöver hjälp nu, inte om tio år. Framförallt de unga, annars riskerar vi att förlora den här generationen.

Doktor Jalal hoppas att verksamheten kan fortsätta åtminstone ett litet tag till.

Tack vare behandlingen mår Zahr i dag bättre. Han drömmer om att en dag kunna åka till Kanada för att avsluta sina journalistikstudier. Men vägen mot tillfrisknande är ännu lång.

– Psykisk ohälsa är rena skiten. Ibland tänker jag att Ahmed och de andra som dog hade tur för att de slapp leva i det här helvetet, säger Zahr Said.

FAKTA Syriska flyktingar i Turkiet

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR befinner sig för närva­rande över tre miljoner syriska flyktingar i Turkiet. Fram till oktober 2012 var denna siffra lägre än 100 000, först i sep­tember 2015 översteg siffran en miljon.
Under 2015 ankom drygt en miljon flyktingar med båt till Europa. UNHCR uppskattar att hälften av dessa var syrier som reste via Turkiet.
Den 20 mars 2016 nådde EU en överenskommelse med Turkiet för att landet skulle hindra den irreguljära trafiken över Medel­havet. I gengäld fick Turkiet tre miljarder euro per år för att ta hand om flyktingarna och förhand­lingarna om ett turkiskt med­lemskap i EU återupptogs.
I början av året färdigställde Turkiet den över 800 km långa gränsmuren mot den syriska gränsen. Muren, som består av sju ton tunga betongblock, på 2×3 meter, är utrustad med taggtråd och avancerad övervakningsteknik för att förhindra att människor korsar gränsen utan tillstånd.

Källa: UNHCR, Reuters