Så fort fyraåringen blir orolig lägger hon båda händerna på sitt kön, som för att skydda sig. Vissa tider vill hon inte alls leka utan ligger bara ner och håller båda händerna för könet. Efter skilsmässan har hon berättat för mamma om de sexuella övergrepp som pappa utsatt henne för. Sedan har hon tagit tillbaka påståendena.
Mamman är övertygad om att hon förstår att pappa kan råka illa ut om hon berättar. Och barnet vill gärna vara lojal med sin pappa.
Lillasyster som är två och ett halvt år har också berättat. Och hon tar inte tillbaka sin berättelse.
När mamman förstod polisanmälde hon sin före detta make och ungefär samtidigt anmälde den barnpsykiater hon haft kontakt med den misstänkta incesten till socialförvaltningen. Som inte hade tid just då. Först en månad senare hade de tid för ett första samtal.
Väl hos polisen berättade fyraåringen, dock något vagare än för mamma – och tog sedan tillbaka. Så fort övergreppen kom på tal la hon händerna över skötet som för att skydda sig. Polisen videofilmade förhöret.
Några av de saker fyraåringen sagt i polisförhöret är: ”Pappa stoppar snoppen i smulan”, ”Pappa pillar på smulan”, ”Snoppen i smulan, det blöder, det gör ont” och ”Jag vill inte sova hos pappa”. Lillasyster blir, trots att hon är ovanligt verbal för sin ålder, inte förhörd. Ett par veckor senare läggs förundersökningen ner. Inget åtal väcks.
Detta utspelade sig i Stockholm för mindre än en månad sedan. Mamman är förtvivlad, barnen mår inte bra. När hon en period gömde sig på ett skyddat boende lämnade socialtjänsten ut hennes hemliga mobilnummer och även adressen till pappan. För föräldrarna har än så länge gemensam vårdnad, och mamman kan rent juridiskt inte göra någonting för att hindra pappan att träffa barnen. Socialtjänsten hade redan sagt åt henne att de inte låter bli att lämna ut några uppgifter till den förälder som har laglig rätt att träffa sina barn. Så vad kan hon göra för att skydda de små?
Gudrun Nordborg är informationschef på Brottsoffermyndigheten och har tidigare arbetat som lektor i juridik vid Umeå universitet. Hon säger att hon känner igen vad mamman berättat för Arbetaren:
– Jag blir inte förvånad när jag hör att socialtjänsten lämnar ut telefonnummer och adress till skyddat boende. Men de gör fel! De måste inte lämna ut uppgifterna till vårdnadshavaren, de kan hänvisa till att det finns sekretesskydd för barn om det pågår en intressekonflikt.
När det finns misstanke om sexuella övergrepp mot barn finns två parallella processer som inleds. Den ena sker inom socialförvaltningen och den andra av polisen. Polisen ska utreda det misstänkta brottet och socialförvaltningen ska undersöka vad som kan göras för barnet.
Nea Mellberg, sociolog vid Umeå universitet, menar att det ligger i sakens natur att dessa brott är svåra att komma åt rent juridiskt. Förra året doktorerade hon med avhandlingen När det overkliga blir verklighet, i vilken hon under tre år följer 13 kvinnor vars barn utsatts för incest.
Många sexuella övergrepp mot barn sker i hemmet, utan vittnen, i en situation där barnet står i beroendeställning till den vuxne och även kan vara manipulerad av denne. De flesta barn berättar inte så länge den vuxne finns i deras närhet. Vanligare är att barn berättar, för sin mamma, efter en skilsmässa då pappa eller styvpappa, de vanligaste förövarna, inte längre bor i hemmet.
Berättelserna kan vara vaga och i sin avhandling visar Nea Mellberg att mammans första reaktion ofta är ett förnekande, hon tror inte, vill inte tro att det kan vara sant, och att hon först långt senare förstår att det barnet berättat kan vara sant.
Under tiden kan det hända att någon annan i barnets närhet har slagit larm – till exempel dagispersonal, läkare eller psykolog. De har skyldighet att anmäla till socialtjänsten om de befarar att ett barn far illa. Däremot har de ingen skyldighet att göra någon polisanmälan. Socialtjänsten kan, men måste inte heller, göra en polisanmälan.
Sker polisanmälan, ska polisen under ledning av en åklagare som förundersökningsledare undersöka brottet. Men redan här tar det ofta stopp. Få anmälningar leder till åtal.
Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, är en av de som granskat varför. För två år sedan genomförde han tillsammans med ett forskningsteam en genomgång av samtliga förundersökningar vid ett polisdistrikt i Stockholm under åren 1996 och 1998, som rör misstänkta sexuella övergrepp mot barn. Det första året ledde 12 procent av de 87 anmälningarna i detta distrikt till åtal och 1998, 6,5 procent av de 114 anmälningarna. Även år 2000 finns med som statistiskt underlag och detta år ledde endast 5 procent av ärendena till åtal.
Grundprincipen är att endast ett barns berättelse inte räcker som bevisning för att väcka åtal. Det måste dessutom finnas någon form av stödbevisning.
Christian Diesen menar att det är oacceptabelt att inte större ansträngningar görs för att gå på djupet med de här fallen och han sammanfattar i boken Bevis 6 – Sexuella övergrepp mot barn ”de mest uppenbara missförhållandena” när det gäller utredningar med barn som målsägande, i tre punkter:
• Undersökningarna läggs ner för tidigt. Bland annat förekommer det att utredningar läggs ner utan att barnet har hörts eller utan att den misstänkte hörts, trots att barnet lämnat graverande uppgifter. Andra utredningar läggs ner för att ett första förhör med barnet inte ger någon tillräckligt konkret information – eller för att det finns en benägenhet att godta den förklaring som den misstänkte ger, till exempel att det rör sig om en helt naturlig beröring.
• Erkännande leder inte alltid till åtal. Det förekommer att åklagare, trots att den misstänkte helt eller delvis accepterar barnets berättelse, lägger ner förundersökningen med motiveringen att brott inte kan styrkas.
• Åklagarna har en tendens att springa rättsutvecklingen i förväg genom antaganden att det slutliga beviskravet inte kommer att kunna uppfyllas.
Att samtliga väckta åtal i polisdistriktet 1998 ledde till fällande dom är ytterligare ett tecken på att åklagarna intagit en alltför restriktiv hållning i åtalsfrågan, menar Diesen.
Enligt Gudrun Nordborg varierar åtalsbenägenheten kraftigt i landets polisdistrikt när det gäller misstänkta övergrepp mot barn.
– Det finns dokumenterat att vissa polisdistrikt har ännu lägre andel anmälningar som leder till åtal. Den lägsta siffran är tre procent, och vissa åklagare har aldrig väckt åtal.
Gudrun Nordborgs slutsats är att barnets rättsstatus är vacklande, hela vägen. Även om en anmälan leder till fällande dom. För även efter ett avtjänat fängelsestraff kan den dömde få rätt till umgänge, med kontaktperson. Om kontaktpersonen bedömer att umgänget fungerat bra kan han efter bara sex månader få fortsatt umgänge med barnet – utan kontaktperson.
En svårighet när det gäller att bevisa sexuella övergrepp mot barn är att barnet ofta vänder sig till mamma för att berätta. Och när mamma får veta vill hon skydda barnet från den misstänkte. Nea Mellberg har i sin forskning konstaterat att mammorna som vill skydda barnen kan komma att hamna i en ond cikel, där de beskylls för umgängessabotage.
– Jag skulle inte säga att barnen misstänkliggörs, men däremot ofta mammorna. Man tar inte hänsyn till att det är rimligt att barnet berättar för just mamman, det kan snarare leda till att bevisvärdet sjunker. Man är benägen att göra mammorna till problemet och fäster större vikt vid att pappan inte erkänner.
Att mammorna ser, eller att barnen berättar, just i samband med en skilsmässa är inte ovanligt. Efter intervjuerna med de 13 mammorna drar Nea Mellberg slutsatsen att det gör skillnad för vad kvinnan kan ”se” om hon är kvar i relationen eller inte.
Enligt Nea Mellberg kan det vara mycket svårt för en mamma att skydda sitt barn som hon misstänker är utsatt för sexuella övergrepp.
– Mödrar kan inte skydda barnen mer än samhället gör det möjligt att skydda.
Men även om sexuella övergrepp inte kan bevisas så kan samhället skydda barnet i nästa steg, i frågan om vårdnad och umgänge.
I brottmål är beviskraven höga. Men när det gäller vårdnadstvister behöver inte misstänkta övergrepp eller misshandel vara bevisade för att de ska vägas in i den samlade bedömningen. Rätten ska i stället bedöma om det finns en risk för att barnet utsätts för övergrepp.
Nea Mellberg menar att detta är en möjlighet som rätten i långt större utsträckning skulle kunna använda sig av.
– Riskbedömningen måste tas på mycket större allvar, och alla inblandade måste våga vara mycket tuffare mot påstridiga fäder. Samhället måste visa kurage mot misstänkta förövare. Det ska inte vara upp till en enskild socialsekreterare, utan ett kurage från hela samhället!
Mammorna Nea Mellberg intervjuat säger att de känner sig svikna av samhället.
– De måste tvinga sina döttrar, och ibland söner, att åka till pappa, även om de gråter och inte vill. Det är en helt absurd situation. I det läget är det inte konstigt att mammor blir förtvivlade, helt desperata. Då upplevs de som hysteriska och överdrivna. Och blir ännu mer misstänkliggjorda.
Domaren Lennart Svensäter svarar i den nyligen utkomna boken Rätten till ett barn (av Anna-Carin Pihl och Tina Thunander) så här på frågan om hur han påverkas av en nedlagd förundersökning eller påståenden om övergrepp som inte har polisanmälts:
– Jag får inte ta hänsyn till det nedlagda (…) Risken finns att det faktiskt har hänt. Men jag får inte bli påverkad och dra en slutsats.
I samma bok säger domaren Per Eriksson att viss kunskap om sexuella övergrepp kan göra mer skada än nytta. Till exempel avvisar han information som kommer från kvinnojourer eller Barnombudsmannen eftersom den kunskapen ”bygger på en begränsad del av verkligheten”.
Gunvor Viklund som har arbetat med Kvinnojouren och Skellefteå Incestjour i 22 år tycker att det är märkligt att samhället, till exempel åklagarmyndigheter och domarkåren, inte visar större intresse för att ta del av kvinnojourernas erfarenheter och kunskap.
– Visst sitter vi inne med en massa information. Men det är aldrig någon som frågar oss. Det är synd, för tillsammans är vi starka!
Gunvor Viklund har mött otaliga kvinnor som utsatts för misshandel, sexuella övergrepp i barndomen och som är mammor till utsatta barn – och hon kan utkristallisera mönster. Till exempel att det är enormt betydelsefullt för incestöverlevare att förövaren erkänner.
– Några försöker när pappan ligger på dödsbädden, att få dem att bekräfta vad som skett och be om förlåtelse. Men det händer inte, papporna ber inte om förlåtelse, säger hon.
I diskussionen om sexuella övergrepp och misshandel mot kvinnor och barn poängterar de allra flesta debattörer betydelsen av den lagändring som ägde rum för fem år sedan, då föräldrabalken ändrades. Efter lagändringen kan domstolarna fatta beslut om gemesam vårdnad även om den ena föräldern är emot det. Gemensam vårdnad blev en norm och statsmakten har understrukit vikten av att barnen har kontakt med båda föräldrarna.
Samtidigt säger lagen att barnets vilja ska spela roll. Föräldrabalkens sjätte kapitel slår fast att: ”Vid avgörande frågor som rör vårdnad, boende och umgänge ska hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad”. Och enligt Barnkonventionens artikel 12 har barnet rätt att komma till tals.
Trots att tanken är att de sociala myndigheterna ska tala med barnen om vad de vill är detta inget självklart. För tio år sedan talade socialsekreterarna med vart tionde barn i samarbetssamtal om vårdnad. I dag talar de med vart femte.
I en vårdnadstvist där föräldrarna inte kan enas trots samarbetssamtal, görs en vårdnadsutredning av en socialsekreterare på familjerättsbyrån. Denna utredning har stor betydelse för det kommande domslutet i tingsrätten. Rättssociologen Annika Rejmers avhandling Vårdnadstvister visar att tingsrätterna följer socialsekreterarens rekommendation i 92 procent av alla ärenden.
Annika Rejmers kritiserar många av de vårdnadsutredningar hon studerat för att vara bristfälliga, och framför allt för att de saknar barnperspektiv. Hennes slutsats är att bara sex procent av utredningarna har barn i fokus. Och efter att ha frågat 245 föräldrar, 96 domare, 83 socialsekreterare och 123 advokater drar hon dessutom slutsatsen att misshandel inte tillmäts någon större betydelse, varken hos socialtjänsten eller i rättssalarna.
Studier visar att våld förekommer i tre av fyra av de familjer som hamnar i en vårdnadstvist.
Samarbetssamtal är tänkt som en arena där två jämbördiga parter kan mötas för att enas. Men hur jämbördiga är parterna när den ena misshandlar? Och hur kunniga är socialsekreterarna om hur våldets mekanismer fungerar? Och vilken enighet kan uppnås om den ena begår övergrepp men inte erkänner det?
De allra flesta socialsekreterare efterlyser mer utbildning för att möta föräldrar i kris.
En av de mammor Nea Mellberg intervjuat berättade om att pappan i förhör erkänt att han inte känner sig säker på var gränserna går mellan lek och ”sexuell lek” med barn. I det fallet väcktes inget åtal mot honom. Mamman föreslog senare att de skulle prata om var gränserna går i samarbetssamtalen, men fick då svaret från socialsekreteraren att det inte gick bra, det kunde vara kränkande mot mannen att tala om något som faktiskt inte har lett till åtal.
Barnombudsmannen Lena Nyberg har sedan hon tillträdde för tre år sedan bland annat prioriterat arbetet med att stärka barns rättsskydd. Förra året genomförde myndigheten en granskning av alla de vårdnadstvister som gått vidare till hovrätt och Högsta Domstolen, sedan föräldrabalken ändrades 1998. Studien visar att domstolarna kräver starkare bevisning om att våld förekommit än vad lagen kräver.
– Problemet ligger i tillämpningen av lagen. Meningen är att rätten ska göra en riskbedömning och döma till ensam vårdnad om det finns risker för barnet, men i dag är det nästan omöjligt om det inte finns en dom från ett brottmål. Det menar vi är fel, säger Lena Nyberg.
Barnombudsmannens uppdrag är att samla kunskap om barns situation och sprida kunskap om vad barnperspektiv innebär. Det gör de bland annat genom att informera berörda myndigheter. Dessutom genom att delta i hearings och träffa de ledamöter som sitter i den vårdnadskommitté som just nu utvärderar vad förändringen i föräldrabalken fått för konsekvenser. Lena Nyberg menar att grundregeln om gemensam vårdnad är bra, men att lagen måste förtydligas eftersom tillämpningen inte fungerar bra i dag.
– En tanke kan vara att vända på paragrafen. Att rätten i första hand ska se om barnet är utsatt för risk, och först om det inte är det döma till gemensam vårdnad, säger hon.
Vårdnadskommittén ska presentera sina slutsatser för regeringen i slutet av år 2004.
Så hur kan situationen sammanfattas för barnens status som brottsoffer?
– Totalt underläge. Ibland kan man känna sig rätt uppgiven när man jobbar med detta, men det innebär inte att vi får ge upp. Det vore att överge barnen, säger Nea Mellberg.
Gudrun Nordborg på Brottsoffermyndigheten håller med, och tillägger:
– Medan vuxna brottsoffer vid våld och sexuella övergrepp kan få hjälp med besöksförbud, larmpaket och skyddad identitet blir barn i samma situation dömda till umgängesplikt. Det kan till och med vara så att samtidigt som maman får ”vuxenskyddet” är hon skydlig att administrera barnets umgängesplikt. Rättssystemet är konstruerat för de vuxna och inte för barnens bästa.
Mamman med de två barnen tror på flickornas berättelser. Därför har hon begärt ensam vårdnad, och fallet ska snart upp i Stockholms tingsrätt. Men hon vet att utsikterna där är små. Under tiden vägrar hon att låta pappan träffa barnen ensam – trots att det kan betecknas ”umgängessabotage”, vilket i värsta fall kan leda till att pappan tilldöms vårdnaden.
– Situationen är fullkomligt hopplös för den förälder som vill skydda sitt barn. Det finns inget skydd för de här barnen, säger barnombudsmannen Lena Nyberg.
Fotnot: På vissa håll i landet, inom till exempel polis och ungdomspsykiatri, görs mycket för att förbättra situationen för barn. Reportage om detta följer, under 2004.
