”Det har förändrat livet helt och hållet. Du sitter hemma och kan inte göra någonting.”
Svetlana Stanimirova suckar och ställer ned kaffekoppen på bordet. Det är en av sommarens sista dagar och en fridfull stämning råder på gatorna i Plovdiv. Men för Svetlana har det inte funnits utrymme för någon semester sedan hon förlorade arbetet på textilfabriken där hon var anställd i flera år. Vi sitter i skuggan på en uteservering tillsammans med Dimitar Stojanov, som också han arbetat många år inom Bulgariens textilindustri.
Inte långt bort från platsen där vi sitter ligger ett torg där det bara för några månader sedan samlades till en så kallad ”familjemarsch”, i protest mot den av EU nyligen instiftade ”Istanbulkonventionen” – en konvention som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor. Bulgarien var i våras nära att ratificera konventionen, men ändrade sig tvärt efter att flera partier tagit avstånd och protester exploderat på sociala medier.
Många högt uppsatta politiker, i det socialistiska partiet såväl som i regeringspartiet GERB, menade att konventionen bröt mot landets konstitution. Istanbulkonventionen ansågs enligt högerkrafter ifrågasätta könsnormer och uppmuntra till samkönade äktenskap. I ”familjemarschen” gick flera uppklädda brudpar längst fram i tåget. Begreppet ”gender” ifrågasattes, ett ord som aldrig funnits representerat i det bulgariska språket.
I mars 2017 vann högerpartiet GERB regeringsmakten i Bulgarien med 33 procent av rösterna, i ett val där knappt hälften av befolkningen deltog. Därefter bildade partiet koalitionsregering med den nationalistiska alliansen ”Förenade patrioterna”, som består av tre högerradikala partier. De senaste åren har rasismen eskalerat i landet och situationen förvärrats för oppositionella rörelser och flyktingar.
Men i skuggan av den parlamentariska utvecklingen har också arbetskonflikter blossat upp i flera sektorer. En av dessa är den inom landets textilindustri.
När det österrikiska företaget Trend Fashion Design i våras gick i konkurs i den lilla staden Rakovski utanför Plovdiv fick de 238 anställda ingen löneutbetalning. Svetlana Stanimirova har arbetat mer än 15 år i textilsektorn för många olika företag och klädmärken, bland annat för MaxMara och Armani. På Trend Fashion Design hade hon arbetat i tre och ett halvt år som kvalitetskontrollant när hon i våras förlorade arbetet. Hon berättar att allting började under påsken, då plötsligt en bild med en ”avskedshälsning” till företaget från en österrikisk fotograf började cirkulera på internet.
– Vi anställda förstod ingenting, men uppenbarligen var något i görningen. En vecka senare kallade cheferna in oss i personalmatsalen och sa att fabrikerna skulle stänga eftersom företaget gått i konkurs.
Svetlana Stanimirova berättar att de anställda mottog brev i vilka det intygades att de skulle få sina innestående löneutbetalningar. Lönerna kom dock inte, och den 10 maj genomförde arbetarna en stor protest och blockerade huvudingången till en av fabrikerna. Protesten uppmärksammades i medierna och Bulgariens ombudsman Maja Manolova, som har en granskningsfunktion och är utsedd av parlamentet, deltog i den efterföljande demonstrationen.
Jag har mått så dåligt över vad som skett. Två hela månadslöner försvann.
Svetlana Stanimirova, tidigare anställd på Trend Fashion Design
Svetlana Stanimirova beskriver nedläggningen och efterspelet som en pågående cirkus, som ännu inte lett fram till några konkreta resultat för arbetarna.
– Jag har mått så dåligt över vad som skett. Två hela månadslöner försvann, men i själva verket blir det som om vi förlorat tre eftersom att det tar tid att hitta ett nytt jobb. Många av mina tidigare kollegor har tagit lån och dragit på sig stora skulder, säger hon.
Dimitar Stojanov, som sitter med vid bordet, nickar igenkännande när han hör Svetlana berätta om sina erfarenheter. I dag arbetar han med mönsterformgivning och har mer än tolv års erfarenhet i branschen.
– Genom åren har jag lärt mig stå upp för mig själv. Det finns knappt någon facklig organisering alls i den här sektorn. Även om fackföreningarna finns vet många textilarbetare inte hur de ska hitta dem och därmed få ett bättre skydd, säger Dimitar Stoyanov och fortsätter:
– En kollega skadade fingrarna och fick göra tre operationer, men företaget betalade ingenting.
Han berättar att det förekommer att företag ger utbildningar gratis utomlands, ifall de anställda i gengäld förbinder sig att arbeta hos dem i ett visst antal år.
– På ett belgiskt företag som jag arbetade för i Plovdiv visste chefen alltid när arbetsinspektören skulle komma och kunde därför förbereda sig inför besöket, fyller Svetlana Stanimirova i.
Bulgarien, som har en befolkning på omkring sju miljoner invånare, är i dag ett av de fattigaste länderna i EU. Miljontals människor har de senaste åren utvandrat på grund av fattigdom. Samtidigt är det också ett av de länder i Europa som har lägst bolags- och inkomstskatt. I Bulgarien exporteras merparten av textilproduktionen, och regeringen har prioriterat en företagsvänlig lagstiftning för att locka utländska investerare. Många välkända västerländska märken och detaljhandelskedjor har outsourcat sin verksamhet och säljer kläder som produceras i landet.
I Bulgarien var år 2016 närmare 115 000 personer officiellt registrerade som anställda inom textilindustrin och de flesta som arbetar som sömmerskor är kvinnor. Enligt den näst största fackföreningen Podkrepa arbetar ytterligare 50 000 personer inom sektorn svart, utan ordentliga anställningskontrakt. Den genomsnittliga månadslönen för arbetare i textilfabriker ligger på 460 leva, vilket motsvarar ungefär 2 200 svenska kronor. Det är en lön som det i Bulgarien knappt går att leva på.
Konflikten på Trend Fashion Design speglar en genomgående utveckling i den bulgariska textilindustrin. Evgeni Nikitin är representant för Autonoma arbetares fackförbund, ARS, och har under årets gång följt konflikten. Han berättar att fackförbundet kom i kontakt med textilarbetarna strax efter att protesten framför fabriksportarna organiserats.
– Sådana här situationer inträffar ofta i Bulgarien – utländska investerare startar företag i landet och när de sedan går i konkurs får arbetarna inte ut sina löner. Men konflikten har lagt sig nu och många väntar på att lönerna ska betalas ut genom den statliga lönegarantifonden, säger han.
Evgeni Nikitin säger att hans fackförbund förra året organiserade en nio månader lång kampanj efter att liknande konflikter brutit ut i andra sektorer, på callcenters och i livsmedelskedjor, men också på textilfabriker i Dupnitsa och Vetren.
– Tack vare samlade protester lyckades vi sätta press på regeringen att öppna upp lönegarantifonden så att de arbetsrättsliga lagarna kunde efterlevas. Förhoppningsvis har arbetarna på Trend Fashion Design nu en chans att få ut sina löner, men det kan ta lång tid.
Arbetaren har sökt Trend Fashion Design för en intervju men utan resultat.
En vecka senare åker jag bil genom Bulgariens böljande landskap. Gulgröna fält och Pirinbergens siluetter passerar utanför bilfönstret. Att åka tvärs igenom Bulgarien, från Sofia till Gotse Deltjev, tar omkring fyra timmar. Den lilla staden Gotse Deltjev är belägen i regionen Blagoevgrad, inte långt från grekiska gränsen i Makedonien.
Här, på en fullsatt lunchrestaurang, träffar jag Ayshe Said. I början av augusti uppmärksammades hennes berättelse i ett nyhetsinslag i bulgarisk tv. Skandalen handlade om en chef för en textilfabrik som övertalat sina anställda och deras familjemedlemmar att ta kreditlån hos olika långivare. Chefen på fabriken, Hristina Damjanova, höll inte sitt löfte om att betala tillbaka lånen, och efter några veckor började kreditföretagen ringa upp arbetarna för att kräva pengar. Omkring 70 personer skuldsattes i samband med detta.
– Vi var 20 personer som arbetade på en liten fabrik med sex maskiner. Det var första gången i mitt liv som jag arbetade på en textilfabrik, säger Ayshe Said.
Hon berättar att skiften pågick dygnet runt och kunde växla mellan fem till tio timmar. Timlönen landade på tre leva i timmen, vilket motsvarar ungefär 16 svenska kronor.
– Jag började arbeta på fabriken i mars. Chefen sade att hon skulle få en bonus om vi hjälpte henne med en tjänst, men det innebar att vi skuldsatte oss hos fem olika snabblånsföretag, säger Ayshe Said och fortsätter:
– Så började de här företagen jaga oss. De ville kräva in 2 000 leva från oss, var skulle jag få dem ifrån? Jag grät i telefonen när jag ringde till kreditföretaget i Sofia.
Hon säger att hon nu återvänt till sitt arbete med tobaksodling på fälten. Det är trots allt ett arbete som ger henne en tryggare inkomst.
– Jag har arbetat i 43 år. Var du än arbetar här får du för lite betalt, men för tobaken får du i alla fall betalt per kilo. Det är ett tungt jobb, ibland sover man bara fyra timmar om natten men jag har i alla fall råd att ha ost och yoghurt i kylskåpet.
När bedrägeriskandalen uppdagades fick fabriken stänga. Ayshe Said berättar att hennes tidigare arbetskamrater beslagtog några av maskinerna. Nu har de sökt rättshjälp och kollektivt lämnat in en fordran mot sin tidigare chef.
Det är också här i omgivningarna runtom Gotse Deltjev som den svenska klädjätten Hennes & Mauritz största underleverantör i Bulgarien, Koush Moda, har sina underleverantörer. På H&M:s officiella lista över underleverantörer går det att räkna till omkring 35 manufakturfabriker i Bulgarien. Nära hälften av dessa ligger just i den här regionen.
På en slingrande asfalterad skogsväg reser jag i bil från Gotse Deltjev upp i bergen till en by som står med på H&M:s officiella leverantörslista. Jag frågar efter adressen och en kvinna säger till mig att leta efter en blå grind alldeles i början av byn. Till sist hittar jag grinden och två vita hus som vid första anblicken inte alls påminner om fabriker. Husen är förfallna, med krossade fönsterrutor och spruckna fasader som på vissa ställen täppts igen och lagats med sopsäckar. Genom ett fönster till den övre våningen syns sladdar dingla från taket. Ingenstans finns tecken på ett fungerande ventilationssystem. Jag besöker under dagen tre liknande fabriker i små byar runtom Gotse Deltjev, med H&M:s officiella leverantörslista i handen som vägvisare.
Rena kläder-kampanjen – Clean Clothes Campaign – är ett internationellt nätverk som alltsedan 1989 kämpar för att uppmärksamma och förbättra villkoren i den globala textilindustrin. I Sverige är organisationen ”Fair Action” representant för nätverket. Den 24 september publicerade Rena kläder en kritisk rapport om arbetsvillkoren för anställda hos H&M:s underleverantörer i fyra länder: Indien, Turkiet, Kambodja och Bulgarien.
Enligt rapporten, som baserats på intervjuer med ett sextiotal textilarbetare på olika fabriker, tjänade ingen av de anställda i närheten av en rättvis levnadslön. Bulgarien hamnade längst ned på listan över lönenivåer, då arbetarna enligt rapporten tjänar 9 procent av den beräknade levnadslönen. Arbetsvillkoren för textilarbetare i Bulgarien på fabriker kopplade till H&M hör enligt Rena kläder till de sämsta i världen.
Vi har inget val, det finns inget annat arbete här.
Anonym arbetare i Clean Clothes Campaigns rapport
I rapporten vittnar intervjuade arbetare på underleverantören Koush Moda, som klassificerats som en ”guldleverantör” av H&M, om tolvtimmarsskift alla dagar i veckan, många timmars obetalt övertidsarbete och om att det förekommer att företaget anställer hembaserade textilarbetare. De intervjuade arbetarna i rapporten berättar att företaget aktivt motarbetar facklig organisering och instruerar dem hur de ska svara under arbetsmiljöinspektioner.
– Vi har inget val, det finns inget annat arbete här, uttalar sig en arbetare, som vill vara anonym, i rapporten.
I november 2013 gav H&M ett löfte om att deras underleverantörer ska införa en hållbar lönesättning med rättvisa löner för sina anställda och uppnå detta mål till 2018. H&M skriver på sin hemsida att de nu nått den första milstolpen och tillämpar förbättrade lönesystem hos alla sina strategiska leverantörer. Men efter fem år ligger lönerna i Bulgarien, enligt Rena kläders rapport, alltjämt under fattigdomsgränsen.
Giorgi Medarov är forskare i sociologi och har varit med i arbetet att ta fram rapporten för Rena kläder i Bulgarien. Han menar att det finns en utbredd föreställning om att det existerar en uppdelning mellan norra halvklotet och södra halvklotet i den globala textilindustrin.
– Det är en föreställning som delvis är missvisande. Bara för att det står ”Made in Bulgaria” i plagget, och fastän det är ett EU-land, behöver det inte betyda att produktionen gått rättvist till. I Bulgarien arbetar textilarbetare under oerhörd press – i vissa fall 16 timmar om dagen med mindre än åtta timmars vila mellan skiften. Även om det finns kontrakt arbetar man ofta obetald övertid, säger han till Arbetaren.
Giorgi Medarov berättar att de inför sammanställandet av rapporten intervjuat arbetare på olika fabriker, som alla velat vara anonyma av rädsla för att förlora jobbet.
– I Bulgarien finns nästan ingen facklig organisering alls i de här fabrikerna. Det är först när mindre företag går i konkurs som protester organiseras och människor vågar träda fram, säger Giorgi Medarov.
Han berättar vidare att det bulgariska parlamentet för tre år sedan röstade för en utbildningsreform som affärsmässigt gynnar textilföretagen, och som nu innebär att gymnasiestudenter runtom i Bulgarien jobbar på textilfabriker under minimilön. Samma textilföretag får inte bara stöd av nationella utbildningsfonder, utan också genom utvecklingsprogram inom EU.
H&M-gruppen själva säger att de sedan flera år tillbaka fört en dialog med Rena kläder-kampanjen, men att de har olika syn på vad som krävs för att skapa varaktiga förbättringar inom textilindustrin. Rapporten från Rena kläder kommer fram till att Koush Moda bryter mot flera arbetsrättsliga lagar i Bulgarien. Det håller H&M inte med om utan betonar i sina svar att rapportens resultat inte kan bekräftas och att de regelbundet genomför arbetskontroller för att se till att hållbarhetskraven efterlevs.
”Samtliga leverantörer vi samarbetar med måste underteckna vår strikta uppförandekod innan de får börja producera för oss. Vi utför årligen ett stort antal kontroller för att se till att den följs. Ovan nämnda fabrik inspekterades senast i maj 2018 och uppgifterna att de inte betalar laglig minimilön kan inte bekräftas. Detsamma gäller uppgifterna om att övertidskompensation inte varit korrekt. Däremot vet vi att antalet övertidstimmar har varit ett problem, vilket också resulterat i en åtgärdsplan.”
Det svarar pressansvariga Ulrika Isaksson i ett mejl till Arbetaren. Hon skriver vidare att de ser ett behov av fler insatser för att ytterligare öka kunskapen i Bulgarien om fördelarna med facklig organisering och god arbetsplatsdialog. H&M hänvisar till sitt samarbete med den internationella fackliga organisationen IndustriALL.
Men när jag kontaktar IndustriALL får jag ingen fördjupad information om förhållandena i Bulgarien. Christina Hajagos-Clausen, som är huvudansvarig för textilindustrin, skriver i sitt svar att man samarbetar med två fackliga organisationer i Bulgarien, men konstaterar därefter att man för närvarande inte har någon information om att H&M brutit mot IndustriALL:s uppförandekod.
Bettina Musiolek är koordinator för den internationella Rena kläder-kampanjen. Hon menar att det är solklart att Koush Moda bryter mot flera arbetsrättsliga lagar i Bulgarien och att H&M nu måste ta sitt ansvar.
– Det är ett positivt tecken att H&M nu pressats till att vilja uppnå rättvisa levnadslöner, men rapporten visar tydligt att löftet från 2013 urvattnats och de måste agera nu. Sedan 20 år vet vi att de här uppförandekoderna inte räcker för att förbättra arbetsvillkoren. H&M måste kontakta sina leverantörer i Bulgarien, sätta press på dem och se till att arbetslagarna i Bulgarien respekteras och dessutom pressa regeringen att höja minimilönen, säger hon och fortsätter:
– Fackföreningen CITUB/KNSB har försökt organisera arbetare på Koush Moda, men ledningen har vägrat dem tillträde. H&M måste kontakta de lokala fackföreningarna och se till att arbetarna tillåts organisera sig och få en röst.
Bettina Musiolek menar att också EU bär ett stort ansvar genom att primärt se till företagens intressen och inte agera för arbetarnas rättigheter. Att stora märken sanktionerar underleverantörernas låga löner är enligt henne också en anledning till varför så många bulgarer migrerar till västra Europa – sedan 1989 har Bulgarien förlorat mer än en femtedel av sin befolkning.
– Du kanske minns skandalen med bulgariska bärplockare som arbetade under misärförhållanden i Sverige för några år sedan? När vi gör intervjuer med textilarbetare säger många av dem att deras familjer inte kan överleva på lönen, utan att de måste flytta till väst för att arbeta. Ofta möter de bulgariska arbetarna där återigen exploatering och prekära villkor, säger Bettina Musiolek.
När jag lämnar Gotse Deltjevs omgivningar har det börjat skymma utanför bilrutorna. Slingrande skogsvägar övergår till raksträcka och det är inte längre möjligt att se landskapet utanför fönstret. Flera av arbetarna inom textilindustrin i Bulgarien beskriver ett liv där arbete upptar all vaken tid. Eller som en arbetare säger i den nyss framtagna rapporten:
– Du går in på fabriken klockan åtta på morgonen, men du vet aldrig när du kommer därifrån.
