I södra Utah, bland bergsplatåer och längs Virginflodens grunda vatten, ligger det lilla samhället Virgin. År 2000 infördes här en lag som säger att alla invånare ska ha vapen. I ett knallblått enplanshus ett stenkast från ortens stadshus, utmed en asfalterad väg som det ibland blåser knastertorra ökenbuskar över, bor kvinnan som skrev byns vapenlag: Lenny Wilcox Brinkerhoff.
– Min pappa ville så gärna ha en pojke så han döpte mig till Lenny. Sedan lärde han mig att lägga sten, att kakla, att bygga, allt. Jag lade det här, säger hon och pekar på stenläggningen hon står på.
Lenny Wilcox Brinkerhoff är född och uppvuxen i Virgin i huset hon nu bor i. När hon var liten var vägen utanför en grusväg och hon berättar att familjen hade ett utedass på gården. Intill ytterdörren förvarade hennes farfar sitt gevär.
– Det räckte med att man fick stryk en gång för att inse att man som barn inte fick röra det, säger hon.
I dag är hon den lilla stadens självutnämnda historiker. År 2000 satt hon i stadens folkvalda stadsledning och det var då, i kölvattnet av skolskjutningen i Columbine, Colorado och debatterna och lagändringarna som följde – bland annat krav på striktare bakgrundskontroller vid vapenförsäljning på vapenmässor – som hon skrev Virgins vapenlag.
– Jag kände att ett svart moln var på väg hit. Det blåste från öst och västerut. Och det handlade om vapenkontroll, om att ta våra vapen och våra rättigheter ifrån oss. Om att straffa oskyldiga människor för brott som begås av andra. Därför skrev jag vapenfördraget. Det var för att sända ett budskap.
”För att kunna bidra under en nödsituation i staden, och för att kunna bidra till civilförsvaret, och vidare, för att kunna beskydda staden och dess invånares säkerhet, trygghet och generella välstånd krävs det att varje familjeförsörjare bosatt inom Virgins stadsgränser innehar ett vapen”, står det i lagen. Det finns dock inget straff för den som inte följer den.
Lenny Wilcox Brinkerhoffs analys som hon förklarar den för oss: i storstäder finns problem med beväpnade gäng ”som är väldigt territoriella och går runt i bandanas för att signalera sin gängtillhörighet” och det gör att vissa politiker och intressegrupper vill ta ifrån USA:s invånare deras vapen.
”Men”, säger hon och ventilerar sedan ett argument som stöper om andra världskrigets fasor till att passa in på en republikansk världssyn 2018, vilket vi hör flera gånger under vår tid i Virgin och som jag även senare stöter på när jag läser en snart 20 år gammal artikel om staden i en amerikansk tidskrift, ”se vad som hände i Hitlers Tyskland”.
– Jag vet inte hur mycket ni vet om historia. Men jag tittar mycket på History Channel. Hitler tog ifrån folket deras vapen. Sedan gick det som det gick…
Lenny Wilcox Brinkerhoff tar oss till sovrummet och öppnar sin garderob. Där, på en hylla ovanför tätt hängande klänningar, ligger flera gevär och ett handeldvapen.
– Jag tror att människan till sin natur är benägen att vara elak. Jag tror att det finns en anledning till att Gud gav oss de tio budorden. Om vi inte har någon sorts ordning i universum så kommer folk att leva ut den elakheten. Vissa människor är godhjärtade, andra inte. De föds så. När jag växte upp fanns det en pojke som alltid jagade oss med en fickkniv. Det finns alltid de goda, de onda och de likgiltiga.
För Lenny Wilcox Brinkerhoff handlar vapen om två saker. Den första hon nämner är jakt. Sedan pionjärerna först kom västerut har vapen varit en del av deras levebröd, som hon säger. Det andra, som hon pratar betydligt mer om, är skydd.
– På huvudleden här uppe åker fyra miljoner människor varje år för att komma till nationalparken Zion, vars entré inte ligger långt härifrån. Om någon bryter sig in i mitt hem så har jag rätten att försvara mig. Hur gör jag det bäst? Om någon försöker knivhugga mig, vad tror ni händer om jag försöker försvara mig med en kniv? Jag kommer antagligen att förlora… Ta aldrig en kniv till en eldstrid, som min pappa brukade säga.
1857 slog sig den första vita människan ned på platsen där Virgin i dag ligger. Samhället har fått sitt namn efter den flod den flyter intill: Virginfloden. I dag bor drygt 600 människor i hus utspridda kring ett dussintal gator på slänten som leder upp från floden på dess norra sida. Virgin är en liten ort som förutom de två restaurangerna, en stängd bokaffär, ett postkontor och ett nyöppnat hotell i stadens östra utkant inte har så mycket att erbjuda.
Några kilometer norrut reser sig bergsplatån Hurricane Mesas branta väggar (varifrån USA:s flygvapen på 1950-talet sköt ut apor nedför ett stup i katapultstolsexperiment) och norr om den ligger en av USA:s snabbast växande turistdestinationer, Zion National Park.
Det var på grund av just den parken som Renée Reel kom till Virgin. Hon är en lång, bredaxlad kvinna med ett humör så muntert som ett humör kan vara. Hennes fru fick jobb i Zion för drygt ett år sedan och de flyttade hit. Vi hamnar i samspråk under en lunch i den lilla orten och hon bjuder hem oss till sitt hus samma eftermiddag.
– Jag har växt upp med vapen. Jag har inget emot dem. Jag äger själv vapen och jag gillar att jaga. Jag är från Wyoming, jag har haft vapen hela mitt liv. Men människor som dyrkar vapen, som går runt med vapen, i sina väskor, på sina höfter, de skrämmer mig, säger hon senare när vi sitter i hennes soffa framför några stora fönster med utsikt över berg och fält.
På väggarna i hennes hus sitter jakttroféer: hjortar, rådjur, till och med en enorm bisonoxes skalle – djur hon och hennes fru skjutit.
– Min mamma har en liten pistol i handväskan. Jag blir livrädd varenda gång hon rotar runt i den. Min bror, han har ett eget oljeföretag, han är riktigt rik, tillhör en-procentarna. Han har ett helt rum fullt med vapen. Och vad har han dem till? Han jagar inte, han skjuter inte på skjutbanan. Han har dem bara för att han känner att det är hans rättighet. De skrämmer livet ur mig, min egen familj!
Renée Reel tillhör en grupp människor vilkas röster man inte hör så ofta i debatten och nyhetsrapporteringen kring vapen i USA: moderata vapenägare som är långt ifrån att vara emot vapen, utan tvärtom har en nära relation till dem, har växt upp med dem, men som inte har någonting emot regleringar och som totalt saknar förståelse för dem som till varje pris försvarar allt vad vapeninnehav heter. Till exempel alla de som är emot förbud mot automatvapen.
I strålkastarljuset hamnar allt som oftast de med väldigt starka åsikter och höga röster som befinner sig långt ut på varsin sida om debatten. Storstadsliberaler som aldrig hållit ens i en luftpistol på ena sidan och så landsortsrepublikaner med garderoberna fulla av hagelbössor och AR-15-gevär på den andra.
I Virgin stöter vi på många orubbliga vapenfantaster som tycker det är löjligt att några få skolskjutningar ska ändra på lagar som gäller alla. Men vi stöter också på flera som liksom Renée Reel går en sorts medelväg.
Lee Ballard växte upp i New Jersey men flyttade västerut som ung. Hon ”ville ut i vildmarken”. Under tre år bodde hon ensam i en husvagn uppe på Hurricane Mesa, men blev tvingad ned till Virgin efter att markägaren kört bort henne. Hon äger flera vapen och har alltid gjort det. I hennes hus står ett gammalt .22-kalibrigt gevär lutat mot väggen i farstun.
– Vapenlagen här i staden är bara löjlig. Och jag är totalt för vapenrestriktioner. Vem behöver ett maskingevär? De är gjorda för att döda människor med, säger hon.
Hon skakar på huvudet på sitt lugna sätt. En gång har hon befunnit sig i en situation där hennes vapen åkte fram, säger hon.
– Det var när jag bodde uppe på bergs-platån. Ett gäng packade ungdomar brände rakt genom mitt staket i en stor pick up-bil mitt i natten. Jag klev ut ur min husvagn med min hagelbössa och sköt två skott rakt upp i luften. Vad hände? De svarade med en salva med sitt jaktgevär. Det var bara att fly tillbaka in i husvagnen. Så det hjälpte mig ingenting, säger hon och ler snett.
Jean Krause satt tidigare i stadsledningen. Hon har hört att vi är i staden och vill träffa oss. Hon har letat fram själva förordningen och vill överlämna den till oss. Även hon har växt upp med vapen i huset.
– Jag ser bara inte nyttan med automatkarbiner, men jag är absolut inte emot vapen. Mina barnbarn får vapen i julklapp, för Guds skull. Men på grund av att jag är för vissa restriktioner kallar vissa mig för anti-vapen, kan du tro det? Den förre borgmästaren till exempel, han vägrade acceptera att jag inte är emot vapen!
Som politiker är det svårt att vara moderat i vapenfrågan på högerkanten, då tappar man finansiering.
Jean Krause, tidigare ledamot i Virgins stadsledning
Enligt Jean Krause finns det många som hon, som inte är emot vapen men som är för restriktioner och strikta vapenlagar, men de hörs inte ofta.
– Det har med politik att göra. Och det har med NRA att göra. Det finns mängder med republikaner som stöder striktare vapenlagar egentligen, men de kan inte tala öppet om det. Som politiker är det svårt att vara moderat i vapenfrågan på högerkanten, då tappar man finansiering och utmålas snabbt som anti-vapen av den enorma vapenlobby som finns, säger hon.
När USA utropade sin självständighet den 4 juli 1776, efter att ha revolterat mot den gamla världen, fanns det två fraktioner i landet. En trodde på en stark, central regering med mycket inflytande. Den andra fraktionen, traumatiserad av förtrycket den upplevt från britterna, räddes att en stark central regering skulle kunna övergå i tyranni, och ville därför se starka delstater med mycket självstyre. De förra förespråkade en nationell armé, de senare lokala miliser på delstatsnivå som skulle kunna skydda medborgarna om staten blev för makt-, ha- eller på något annat sätt galen.
Det andra tillägget skrevs in i landets konstitution, ”The Second Amendment” som det heter på engelska, för att tillmötesgå dem som förespråkade lokala paramilitära grupper. ”A well-regulated militia being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear arms shall not be infringed”, står det i det vagt formulerade tillägget som i dag är det som används av vapenförespråkare för att hävda varje individs rätt till att äga och bära vapen, men som från början alltså var ämnat att beväpna ”välreglerade” miliser på delstatsnivå.
Ibland påstås det att vapenregleringar i USA började när president John F. Kennedy, JFK, blev ihjälskjuten 1963 (under en tid då i stort sett vilken vuxen person som helst kunde beställa vapen på postorder). Men det stämmer inte. Vapenlagar har införts och avskaffats runt om i USA ända sedan landet bildades. 1831, till exempel, förbjöd detstaten Georgia handeldvapen.
På vissa sätt fanns det mer regleringar i ”vilda västern” förr i tiden än nu. Många städer och samhällen hade nolltolerans mot vapen. En av de mest kändas eldstriderna i hela USA:s historia, revolverstriden vid O.K. Coral i Tombstone (där Wyatt Earp och hans kumpaner sköt ihjäl tre banditer) började på grund av att några av de inblandade vägrade att lämna ifrån sig sina vapen enligt stadens vapenlag.
Som i de flesta frågor i USA finns det en dimension av rasism även i vapenfrågan. Och faktum är att själva vapendebatten i sig faktiskt kan härledas till just den dimensionen. Första gången vapenregleringar blev en politisk fråga som togs upp i den nationella debatten var under 1960-talets medborgarrättsrörelse, då afroamerikanska medlemmar i Svarta pantrarna började beväpna sig offentligt med stöd av det andra tillägget, för att skydda sig från polisvåld och de krafter som de kämpade emot. Plötsligt tyckte många att det var väldigt olustigt med beväpnade privatpersoner.
Vapen har från början varit en av de saker som skiljt vita människor från resten av USA. Från att de först kom till kontinenten och introducerade bössor och krut, till slaveritiden då de hade vapen men slavarna inte, och till efter slaveriets avskaffande då flera delstater införde lagar som förbjöd svarta att äga vapen.
I dag finns det en utbredd syn på den vita landsbygden i USA att vapenproblem enbart finns i storstädernas fattiga, svarta områden. Precis en sådan åsikt som Lenny Wilcox Brinkerhoff ventilerar när hon pratar om ”gäng med bandanas”. Uppfattningen är inte hellt utan grund – St. Louis, Baltimore och Detroit är de tre städer med högst mordfrekvens i USA och med mycket vapenvåld. I de städerna är svarta invånare de absolut hårdast drabbade. Men att vapen inte skulle innebära problem i resten av USA är en myt. En av tre amerikaner känner någon som blivit skjuten.
Om man tittar på antalet människor som dör varje år per 100 000 invånare är alla de stater som ligger i topp stater med mycket vapen och tillåtande vapenlagar. Det urvita Alaska ligger i topp, följt av Louisiana och Mississippi. Utah ligger på plats 19 med 12,6 dödsfall per 100 000 invånare årligen. I Sverige är siffran cirka 1,7. Själv-mord står för 75 procent av dödsfallen orsakade med skjutvapen i Sverige och för 85 procent av dem i Utah.
Folket här, de hatar regeringen! De känner att den försöker styra deras liv.
Renée Reel, jägare och Virginbo
Högst levande i USA i dag är åsikten – eller kanske ännu mer känslan – att vapen ute i stugorna är den ultimata försäkringen folket har mot att staten ska köra över dem. Att folk på högerkanten i USA inte litar på staten är ett faktum.
– Folket här, de hatar regeringen! De känner att den försöker styra deras liv, säger Renée Reel.
Synen på vapen som skydd mot staten går tillbaka ända till landets konstituerande, men att den inställningen är så levande i dag beror mer på att krafter med uppsåt väckt den till liv snarare än att det skulle vara något inbyggt i den amerikanska folksjälen. Under lång tid var vapenfrågan en relativt kall fråga och det andra tillägget till konstitutionen kallades ”det bortglömda tillägget”.
Det var först under 1980-talet, då Ronald Reagan var president, som republikanerna började inse vapenfrågans kraft att mobilisera väljare. Vapen var något som människor brann för och det lockade helt enkelt folk till valurnorna. I USA, där valdeltagandet alltid varit lågt, handlar att vinna val inte bara om att locka folk till sitt parti genom att driva politiska frågor som tilltalar dem.
Det handlar också om att tända de människor som redan stödjer en genom att ta upp frågor som får blodet att svalla i deras ådror så att de helt enkelt ids gå och rösta. ”Det finns människor som försöker ta ditt vapen ifrån dig så att du sedan inte kan försvara dig”, har visat sig vara en mycket effektiv paroll för det syftet.
Intill huvudleden, som går genom Virgin, ligger ungefär mitt i staden ett stort fält. En grusväg leder ned intill det.
Matt Spendloves stora jeep skumpar bestämt nedför vägen och stannar ett hundratal meter in. Han hoppar ut, kort, bred och med det kantiga ansiktet djupt solbränt nedtill och vitt som snö upptill eftersom han alltid bär keps och stora solglasögon när han jobbar ute på fälten, till följd av en ögonoperation för några år sedan. Han har kraftiga arbetsskor, smutsiga canvasbyxor och en sliten tröja. Hans händer är breda och kraftiga.
Matt Spendlove tillhör en av Virgins äldsta familjer, tillsammans med en handfull andra släkter äger de nästan all mark i området. De driver ett stort jordbruk. ”Landrich, but cash poor”, som Matt Spendlove säger: ”Rika på mark men fattiga på kontanter” på svenska. Men Matt Spendlove är inte bara markägare och jordbrukare, han är även ortens borgmästare.
– Folk i städerna förstår inte oss här på landsbygden. För oss är vapen en del av vårt levebröd, de är något vi helt enkelt måste ha för att kunna överleva. Det finns rovdjur här, det finns djur som försöker äta våra grödor och vi måste kunna försvara oss, säger han.
Varför pratar ingen om människan bakom vapnet? frågar han, och börjar nu jaga upp sig.
– Det gör mig så upprörd! Det är människorna vi måste fixa! Ett vapen är bara ett verktyg.
Att ingen faktiskt vill ta ifrån honom hans jaktgevär, utan att människor enbart argumenterar för restriktioner, är inte ett argument som biter. Det här är bara början, menar han. Räck staten handen och de tar hela armen. Räck över din AR-15 och de tar din älgstudsare också. Tillåt att de förbjuder magasin med extra kapacitet och de förbjuder handeldvapen, sedan jaktvapen, sedan sitter man där oförmögen att försvara det som är ens eget.
– Det här landet byggdes med vapen. Om vi inte hade haft skjutvapen hade vi aldrig överlevt. Holy smokes, vi hade inte klarat oss!
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
